Begrunda vår himmelske Faders uttalade vittnesbörd: ”Se min älskade Son, i vilken jag finner gott behag, i vilken jag har förhärligat mitt namn — hör honom” (3 Nephi 11:7). Föreställ dig din reaktion om du hade befunnit dig där när detta tillkännagavs och Jesus Kristus visade sig — själva höjdpunkten i Mormons bok. Föreställ dig hur du skulle ha känt dig när du hörde Sonen förkunna: ”Se, jag är Jesus Kristus, om vilken profeterna vittnade skulle komma till världen” (3 Nephi 11:10). Begrunda hur det påverkade dem som fick ett andligt och fysiskt vittnesbörd om Jesu Kristi realitet.
Guds röst hördes ett flertal gånger av detta folk. Var under din läsning av 3 Nephi 8–11 uppmärksam på vad han undervisade om. Beakta din förmåga att känna igen Guds röst och följa hans budskap till dig.
Nephi påpekade att ”det fanns ingen som kunde utföra ett underverk i Jesu namn utan att vara helt och hållet renad från sin ondska” (3 Nephi 8:1; se också L&F 121:36).
Följande berättelse, som återgavs av äldste Vaughn J. Featherstone medan han verkade i presiderande biskopsrådet, illustrerar behovet för prästadömsbärare att alltid vara rena:
”Människan kan inte dölja synden. Man kan inte håna Gud och bära Herrens heliga prästadöme och få det att framstå som att man är hans tjänare.
Jag känner en stor man som höll sin döde son i sina armar och sade: ’I Jesu Kristi namn och genom det heliga melkisedekska prästadömets makt och myndighet befaller jag dig att leva.’ Och den döde pojken öppnade sina ögon.
Denne store broder kunde omöjligt ha gjort det om han några kvällar tidigare hade tittat på pornografiska bilder eller om han hade deltagit i andra överträdelser av det slaget. Prästadömet måste ha en ren kanal att verka i” (Conference Report, apr. 1975, s. 100; eller Ensign, maj 1975, s. 66).
Äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum förklarade att även om inte varje prästadömsvälsignelse resulterar i en mirakulös händelse är det bara de som är värdiga som kan utföra underverk i Kristi namn. Prästadömsbärare måste hålla sig rena och värdiga: ”Mina unga vänner i både aronska och melkisedekska prästadömet, alla böner besvaras inte så omedelbart, och inte varje prästadömsvälsignelse kan befalla att någons liv ska återvända eller uppehållas. Ibland är Guds vilja något annat. Men unga män, ni kommer att lära er, om ni inte redan har gjort det, att i skrämmande och till och med farliga ögonblick kommer er tro och ert prästadöme att kräva ert allra bästa, och det bästa ni kan nedkalla från himlen. Ni pojkar i aronska prästadömet använder inte prästadömet på exakt samma sätt som en ordinerad äldste använder det melkisedekska prästadömet, men alla som innehar prästadömet måste vara redskap i Guds hand och för att bli det måste ni, som Josua sade, ’helga er’ [Josua 3:5]. Ni måste vara redo och värdiga att handla” (Conference Report, okt. 2000, s. 51; eller Liahona, jan. 2001, s. 47).
3 Nephi 8:6–19. Omvälvningar i naturen vittnar om Kristus
”Ett våldsamt och förfärligt oväder … som aldrig tidigare hade förekommit i hela landet” utlöste oräkneliga naturkatastrofer (3 Nephi 8:6–7). Dessa omvälvningar i naturen var tecken i Amerika som vittnade om Jesu Kristi korsfästelse i Jerusalem (se 1 Nephi 19:10–12; Helaman 14:20–21). En del fysiska omvälvningar i vår tid utgör en signal på att Kristi andra ankomst är nära förestående.
Äldste Dallin H. Oaks i de tolv apostlarnas kvorum åberopade ökningen av stora jordbävningar som ett av tecknen på Kristi andra ankomst: ”Tecken på Kristi andra ankomst finns överallt omkring oss och verkar ständigt öka i frekvens och intensitet. Listan över större jordbävningar i The World Almanac and Book of Facts, 2004 visar till exempel att det förekom dubbelt så många jordbävningar under 1980- och 1990-talen som under de två föregående årtiondena (se s. 189–190). Den visar också en stark ökning under de första åren i det här århundradet. Listan över större översvämningar och tsunamis, och listan över orkaner, tyfoner och snöstormar över hela världen, visar liknande ökningar under de senaste åren (se s. 188–189). Om vi jämför dessa ökningar med hur det var för femtio år sedan, kan de lätt bortförklaras med förändrade rapportkriterier, men den stigande frekvensen av naturkatastrofer under de senaste årtiondena är olycksbådande” (Conference Report, apr. 2004, s. 5–6; eller Liahona, maj 2004, s. 7–8).
De tre dagarnas mörker symboliserade Jesu Kristi död, som är ”världens ljus och liv” (3 Nephi 11:11). Mormon betonade att de tre dagarnas mörker var ”ett tecken” som gavs på Frälsarens död (se 1 Nephi 19:10; Helaman 14:27; 3 Nephi 8:23). Efter att ha beskrivit den skadegörelse som orsakats av det ”våldsamma oväder” (3 Nephi 8:5) som varade i tre timmar, dokumenterade Mormon det totala mörkret som ett av de tecken som nu uppfylldes (se 3 Nephi 10:14). Mörkret var så intensivt att ”det inte kunde finnas något ljus” (se 3 Nephi 8:21). Under denna tid av mörker låg Jesu Kristi kropp, han som var världens ljus, i graven. På dagen för sin uppståndelse, efter det att Kristus övervunnit döden, återkom ljuset till folket i Amerika, vilket var ett tecken på Kristi seger över död och mörker (se 3 Nephi 10:9–11).
Liksom i forna tider leder nutidens förkastande av profeter till lidande. President N. Eldon Tanner (1898–1982) i första presidentskapet jämförde de heligas lidande i Amerika under ödeläggelsen efter Frälsarens död med deras undergång i vår tid som väljer att inte följa nutida profeter:
”Idag förkastar världen Guds profeters budskap. Är det inte sant att man gråter och sörjer överallt på jordens yta på grund av att människor är i krig med varandra? Har vi inte bland oss många som beklagar sina ungdomars egensinnighet och de tragedier som blir följden då de vänder sig bort från rättfärdigheten och lider konsekvenserna av missbruk av alkohol, tobak och narkotika och andra förbjudna saker? Hur många sörjande har vi inte till följd av den laglöshet som existerar i våra samhällen? Vi måste lära oss läxan från det förflutnas historia om vi inte ska bli tillintetgjorda som somliga av dessa tidigare civilisationer.
Det var detta budskap som Kristus gav till det forna nephitiska folket” (Conference Report, apr. 1975, s. 53; eller Nordstjärnan, aug. 1975, s. 37).
Jesus Kristus lovade: ”Välsignade är de som kommer till mig” (3 Nephi 9:14).
Äldste Jeffrey R. Holland förklarade betydelsen av denna inbjudan och hur den går att tillämpa i vårt liv: ”’Kom’, säger [Kristus] kärleksfullt. ’Kom och följ mig.’ Vart du än är på väg, kom först och se vad jag gör, se var och hur jag tillbringar min tid. Lär av mig, gå med mig, tala med mig och tro. Lyssna när jag ber. I gengäld finner du svar på dina egna böner. Gud kommer att skänka era själar vila. Kom och följ mig” (Conference Report, okt. 1997, s. 88; eller Nordstjärnan, jan. 1998, s. 67).
Befallningen att frambära djuroffer gavs först till Adam. Syftet med djuroffer var att rikta sinnet mot Frälsarens slutgiltiga offer. De trofasta blev lärda att djuroffer skulle upphöra efter det att Guds Son hade utgjutit sitt blod som ett ”stort och sista offer” (Alma 34:10). Amulek förklarade att djuroffer inte längre skulle påbjudas efter Jesu Kristi försoning: ”Då är det nödvändigt att blodsutgjutelsen upphör. Då skall Moses lag fullbordas … Och detta stora och sista offer kommer att vara Guds Son, ja, oändligt och evigt” (Alma 34:13–14). När Jesu Kristi offer hade fullbordats förkunnade Guds röst till folket i Mormons bok: ”Jag skall inte ta emot några av era offer och brännoffer” (3 Nephi 9:19).
Även om djuroffer och brännoffer skulle ”upphöra” (3 Nephi 9:19) tog Herren inte bort offerlagen. Med utgångspunkt från 3 Nephi 9:20 förklarade äldste D. Todd Christofferson i de tolv apostlarnas kvorum att Herren idag kräver ett annorlunda slags offer:
”Frälsaren sade att han inte längre skulle ta emot brännoffer av djur. Den offergåva han nu tar emot är ’ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande’ [3 Nephi 9:20] … Du kan som gåva erbjuda Herren ditt förkrossade, eller omvända, hjärta och din botfärdiga eller lydiga ande. I verkligheten ger du dig själv som gåva — det du är och det du är på väg att bli.
Finns det något hos dig eller i ditt liv som är orent eller ovärdigt? När du gör dig av med det, blir det en gåva till Frälsaren. Finns det någon god vana eller egenskap som saknas i ditt liv? När du tar till dig detta och gör det till en del av din karaktär, ger du en gåva till Herren” (Conference Report, apr. 2004, s. 10; se Liahona, maj 2004, s. 12).
President Ezra Taft Benson (1899–1994) förklarade att det finns många som utvecklas andligen men som är oförmögna att lägga märke till hur de stilla tillväxer: ”Dag efter dag kommer de [sista dagars heliga] närmare Herren, utan att de egentligen inser att de bygger upp ett gudalikt liv. De lever stillsamma liv som innehåller godhet, tjänande och förpliktelse. De liknar de lamaniter om vilka Herren sade att de ’döptes med eld och med den Helige Anden, och de visste det inte’ (3 Nephi 9:20; kursivering tillagd)” (se ”En mäktig förändring i våra hjärtan”, Nordstjärnan, mars 1990, s. 7).
President Boyd K. Packer, president för de tolv apostlarnas kvorum, använde samma skriftställe för att uttrycka oro över att den Helige Andens gåva inte uppmärksammas som den borde. Han uppmuntrade sista dagars heliga att odla den Helige Andens gåva och gav råd om hur man skulle känna igen Anden:
”Alltför många av oss liknar dem som enligt Herren ’[kom] med förkrossat hjärta och botfärdig ande … [och] vid tiden för sin omvändelse döptes med eld och med den Helige Anden, och de visste det inte’ [3 Nephi 9:20; kursivering tillagd].
Tänk er detta att ’de inte visste det’. Det är inte ovanligt att de som har fått gåvan egentligen inte vet det …
Det finns så många platser man ska åka till, så många saker man vill göra i denna bullriga värld. Vi kan vara så upptagna att vi inte uppmärksammar Andens maningar” (Conference Report, apr. 2000, s. 8; se Liahona, juli 2000, s. 9–10).
Jämförelsen mellan en höna som samlar sina kycklingar och Herrens insamlande av sitt folk erbjuder en del intressanta insikter. En höna månar om sina kycklingar och skulle offra sitt liv för att skydda dem. När fara hotar samlar hon kycklingarna under sina vingar för att skydda dem. På ett liknande sätt älskar Herren sitt folk, Israels hus. Han gav sitt liv för sitt folk och försöker samla dem för att beskydda och fostra dem. Men vid många tillfällen har Israel valt att överge Herren.
I en kommentar till 3 Nephi 10:5–6 vittnade president Henry B. Eyring i första presidentskapet om att Frälsaren hjälper dem som försöker komma till honom:
”Han har sagt mer än en gång att han vill samla oss som hönan samlar sina kycklingar under vingarna. Han säger att vi måste välja att komma till honom i ödmjukhet och med så stor tro på honom att vi omvänder oss ’med helhjärtat uppsåt’ [3 Nephi 10:6].
Ett sätt att göra detta är att samlas med de heliga i hans kyrka. Gå till era möten, även när det tycks svårt. Om ni är fast beslutna, kommer han att ge er styrka att göra det” (Conference Report, apr. 2004, s. 16–17; se Liahona, maj 2004, s. 18).
Trygghet blir ofta följden när vi följer profeterna. De nephiter som ”tog emot profeterna” skonades vid den stora ödeläggelsen (3 Nephi 10:12). Äldste M. Russell Ballard i de tolv apostlarnas kvorum lärde att vi, som nephiterna, måste följa vår profet om vi ska hoppas finna trygghet, frid, framgång och lycka: ”Det är ingen liten sak, mina bröder och systrar, att ha en Guds profet mitt ibland oss. Stora och underbara är de välsignelser som berikar våra liv när vi lyssnar till Herrens ord som vi får genom profeten … När vi hör Herrens råd uttalas genom kyrkans presidents ord, bör vi reagera positivt och omedelbart. Historien har visat att det innebär trygghet, frid, framgång och lycka att ta emot profetiska råd” (Conference Report, apr. 2001, s. 84; Liahona, juli 2001, s. 80).
President Boyd K. Packer vittnade om att de blir välsignade som följer profeterna och varnade för följderna av att förkasta dem:
”Vid ett tillfälle ledde Karl G. Maeser en grupp unga missionärer över Alperna. När de nådde toppen, såg han bakåt och upptäckte en rad med käppar nedstuckna i snön som markerade den enda säkra vägen över den annars så förrädiska glaciären.
Han beordrade missionärsgruppen halt, gjorde en gest med pinnarna och sade: ’Bröder, där står [Guds] prästadöme. De är bara vanliga pinnar precis som vi andra, men den ställning de innehar gör dem till vad de är för oss. Om vi avviker från den led som de märker ut, är vi förlorade’” (i Alma P. Burton, Karl G. Maeser, Mormon Educator [Salt Lake City: Deseret Book Co., 1953], s. 22).
Även om ingen av oss är fullkomlig framåtskrider kyrkan, ledd av vanliga människor.
Herren har lovat:
’Om mitt folk hörsammar min röst och mina tjänares röst vilka jag har utsett att leda mitt folk, se, sannerligen säger jag er: De skall inte flyttas från sin plats.
Men om de inte hörsammar min röst och inte heller dessa mäns röst vilka jag har utsett, skall de inte bli välsignade’ (L&F 124:45–46).
Jag bär vittne om, bröder och systrar, att kyrkans ledare har kallats av Gud genom rätt auktoritet, och om vilka kyrkan vet att de har myndighet och har blivit rätt ordinerade av regelrätt ordinerade ledare i kyrkan. Om vi följer dem kommer vi att bli räddade. Om vi förvirrar oss bort ifrån dem kommer vi med säkerhet att gå vilse” (Conference Report, apr. 1985, s. 45; se Nordstjärnan, aprilkonferensen 1985, s. 34).
Äldste Dallin H. Oaks lärde att den ’milda röst’ som fick ”deras hjärtan att brinna” (3 Nephi 11:3; kursivering tillagd) var mer en känsla än ett ljud: ”Ordet ’brinna’ i detta skriftställe betyder säkert en känsla av tröst och frid” (”Undervisa och lär genom Anden”, Liahona, maj 1999, s. 22).
Liksom nephiterna behövde ”öppna sina öron” (se 3 Nephi 11:5) för att höra Guds röst förklarade president Boyd K. Packer att det krävs uppmärksamhet för att känna igen Andens milda maningar:
”Andens röst beskrivs i skrifterna som varken ’hög’ eller ’barsk’. Den är inte ’en åskans röst och inte heller … rösten av ett våldsamt dån’. I stället är den ’en stilla röst med fullkomlig mildhet, liksom en viskning’, och den kan ’tränga ända in i själens innersta’ och få ’hjärtan att brinna’ (3 Nephi 11:3; Helaman 5:30; L&F 85:6–7). Kom ihåg att Elia fann att Herrens röst inte var i stormen, inte heller i jordbävningen och inte heller i elden, utan den var ’en svag susning’ (1 Kung 19:12).
Anden får inte vår uppmärksamhet genom att ropa eller skaka med kraftig hand. I stället viskar den. Den smeker så försiktig att om vi är upptagna kanske vi inte känner den alls. (Inte underligt då att Visdomsordet uppenbarades till oss, för hur kan drinkaren eller den som är slav under någon last känna en sådan röst?)
Ibland gör den sig tillräckligt kraftigt märkbar för att vi ska lyssna. Men större delen av tiden drar sig Anden, om vi inte lyssnar till den svaga känslan, undan” (”Herrens lykta”, Nordstjärnan, juli 1983, s. 30).
President Ezra Taft Benson talade om vilken sällsynt erfarenhet det är att höra vår himmelske Faders röst:
”Hur få personer i hela världshistorien är det inte, som faktiskt har hört Gud Faderns röst tala till dem! Medan folket såg upp mot himlen ’såg de en man stiga ned från himlen. Och han var klädd i en vit mantel, och han kom ned och stod mitt ibland dem’ [se 3 Nephi 11:8].
En härlig, uppstånden varelse, en medlem av Gudomen, otaliga världars Skapare, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud stod inför deras ögon!” (Conference Report, apr. 1987, s. 4; se Nordstjärnan, juli 1987, s. 4).
President James E. Faust (1920–2007) i första presidentskapet lärde att vi genom att följa Frälsarens exempel när vi har det svårt lättare kan uthärda vår personliga ”bittra kalk”: ”Många medlemmar har den felaktiga uppfattningen, att medan de själva dricker den bittra kalk som livet ger dem, slipper andra människor uppleva liknande svårigheter. I sina första ord till människorna på västra halvklotet talade Jesus från Nasaret på ett gripande sätt om den bittra kalk som Fadern gett honom (se 3 Nephi 11:11). Varje själ har prövningar att gå igenom. Föräldrar som har barn som gått vilse lär känna en sorg som inte går att beskriva. En kvinna vars make är grym och okänslig kan få sitt hjärta krossat varje dag. Medlemmar som inte gifter sig kan lida av sorg och besvikelse. När vi druckit av den bittra kalken kommer det emellertid en tid när vi måste acceptera situationen som den är och sträcka oss uppåt och utåt. President Harold B. Lee sade: ’Låt inte självömkan eller förtvivlan få er att vika av från den kurs som ni vet är rätt.’ Frälsaren visade vägen: vi måste födas på nytt i hjärta och sinne” (”Född på nytt”, Nordstjärnan, juni 1998, s. 3–4).
När den uppståndne Herren uppenbarade sig för nephiterna inbjöd han dem att känna såren i hans händer och fötter och sida så att de skulle kunna vara vittnen till hans uppståndelse (se 3 Nephi 11:14). Äldste Jeffrey R. Holland lärde att Jesu Kristi dödliga sår är tecken på hans offer:
Bild
Kristi besök i Amerika
”Hur mörka våra dagar än må verka så har de varit mycket mörkare för världens Frälsare. Som en påminnelse om dessa dagar har Jesus, till och med i sin uppståndna, i övrigt fullkomliga kropp, valt att, för sina lärjungars skull, behålla såren i händerna och på fötterna och i sin sida — tecken, om ni så vill, på att smärtsamma saker händer till och med de rena och fullkomliga. Tecken, om ni så vill, på att smärtan i denna värld inte är ett bevis på att Gud inte älskar er. Tecken, om ni så vill, på att svåra tider har ett slut och att vi kan bli lyckliga. Påminn andra om att det är den sårade Kristus som är våra själars Befälhavare, han som ännu bär vår förlåtelses ärr, sin kärleks och ödmjukhets sår, lydnadens och uppoffringens sönderrivna kött.
Det är i huvudsak på dessa sår som vi ska känna igen honom när han kommer. Han kanske inbjuder oss att komma fram, som han inbjudit andra, för att se och känna på dessa märken. Om vi inte har gjort det tidigare så kommer vi säkert vid det tillfället att tillsammans med Jesaja erinra oss att det var för oss som Gud blev ’föraktad och övergiven … en smärtornas man och förtrogen med lidande’, att ’han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade’ (Jesaja 53:3, 5)” (”Undervisa, predika, bota”, Liahona, jan 2003, s. 22).
”Ordet Hosianna är en omskrivning av ett hebreiskt ord för åkallan vars väsentliga innebörd är ’O, bevilja frälsning’. Uppenbarligen bad människorna Frälsaren att undervisa dem om vägen till frälsning. Sålunda är det inte överraskande att han genast undervisade dem om evangeliets grundläggande principer och förordningar” (Daniel H. Ludlow, A Companion to Your Study of the Book of Mormon [1976], s. 261–262).
Det tycks ha funnits vissa meningsskiljaktigheter bland nephiterna om sättet att döpa. Herren klargjorde hur förrättningen skulle utföras. President Boyd K. Packer förklarade dopets betydelse och varnade oss för att göra förändringar i denna heliga förrättning:
”Dop genom nedsänkning till syndernas förlåtelse är den första förrättningen. Dopet måste ske genom nedsänkning, för det är symboliskt både för framkomsten från den timliga döden, från graven, och den rening som krävs för återlösning från den andliga döden …
Enligt planen är dopet inte bara till för inträde i Jesu Kristi kyrka. Det påbörjar en andlig pånyttfödelse som slutligen kan leda tillbaka till Guds närhet.
Om vi verkligen förstår dopets betydelse skulle vi aldrig anse det trivialt eller ändra formen för denna heliga förrättning … Genom sakramentet förnyar vi förbundet” (Our Father’s Plan [1984], s. 39–40).
President Henry B. Eyring hjälper oss förstå att Guds Ande inte leder människor till stridslystnad: ”Där människor har den Anden hos sig, kan vi vänta oss harmoni. Anden lägger vittnesbördet om sanningen i våra hjärtan, vilket förenar dem som delar detta vittnesbörd. Guds ande förorsakar aldrig stridigheter (se 3 Nephi 11:29). Den framkallar aldrig känslor av åtskillnad mellan människor vilka leder till stridigheter (se Joseph F. Smith, Evangeliets lära, s. 107–108). Den leder till personlig frid och en känsla av samhörighet med andra. Den leder till själarnas förening. En enad familj, en enad kyrka och en värld i fred är beroende av förenade själar” (Conference Report, apr. 1998, s. 86; eller Nordstjärnan, juli 1998, s. 69).
President Thomas S. Monson återgav en berättelse som visar välsignelserna med att undvika stridslystnad. Efter att ha läst 3 Nephi 11:28–30 sade han:
”Låt mig avsluta mitt tal med en berättelse om två män som för mig är hjältar. Deras modiga handlingar utfördes inte inför en hel nation, utan istället i en fridfull dal som heter Midway i Utah.
För många år sedan verkade Roy Kohler och Grant Remund tillsammans i kyrkan. De var bästa vänner. De var jordbrukare och mejerister. Så uppstod ett missförstånd mellan de båda männen som blev till något av en klyfta mellan dem.
Senare, när Roy Kohler blev allvarligt sjuk i cancer och bara hade en kort tid kvar att leva, besökte min hustru Frances och jag Roy och hans hustru och gav honom en välsignelse. När vi samtalade efteråt, sade broder Kohler: ’Jag vill berätta för dig om en av de finaste upplevelserna jag någonsin haft i mitt liv.’ Han berättade sedan om missförståndet mellan honom och Grant Remund och brytningen som orsakades därav. Han sade: ’Vi hade liksom kommit på kant med varandra.’
’Så en kväll’, fortsatte Roy, ’just efter det att jag hade kört in hö för den kommande vintern, självantände höet, och ladan och allting i den brann ner till grunden. Jag kände mig helt förstörd’, sade Roy. ’Jag visste inte vad jag skulle göra. Natten var mörk, det var bara glödande kol som lyste. Då såg jag något komma emot mig på vägen från Grant Remunds håll, som visade sig vara ljusen från traktorer och tunga maskiner. När räddningslaget körde in på gården och hälsade mig under det att jag fällde tårar, sade Grant: ”Roy, här krävs det mycket arbete för att röja upp. Mina pojkar och jag är här för att göra det. Låt oss sätta igång.”’ Tillsammans kastade de sig in i arbetet. Borta för alltid var den dolda kilen som skilt dem åt under en kort tid. De arbetade hela natten och en del av nästa dag, tillsammans med många andra i samhället som kommit för att hjälpa till.
Roy Kohler har nu gått bort och Grant Remund börjar bli gammal. Deras söner har verkat tillsammans i samma biskopsråd i församlingen. Jag värdesätter verkligen dessa två underbara familjers vänskap” (Conference Report, apr. 2002, s. 22; se Liahona, maj 2002, s. 22).
Formuleringen ”min lära” återfinns åtta gånger i verserna 28–40 i 3 Nephi 11. Herren beskrev sin lära som omvändelse och dop. Med ett liknande språk i 2 Nephi 31 tillbringade Nephi avsevärt med tid med att beskriva det som han kallade ”Kristi lära”. Nephi innefattade tro, omvändelse, dop, den Helige Anden, skriftstudier och uthållighet till änden i sin förteckning över Kristi lärdomar. Senare under sitt besök till folket i Mormons bok upprepade Herren samma principer (se 3 Nephi 27) och kallade dem för ”mitt evangelium”. De här principerna påminner oss om Trosartiklarna 1:4: ”Vi tror att evangeliets första grundsatser och förordningar är: (1) Tro på Herren Jesus Kristus, (2) omvändelse, (3) dop genom nedsänkning till syndernas förlåtelse, (4) handpåläggning för den Helige Andens gåva.”
Bild
Jesus med nephitiska apostlar
Frågor att begrunda
Varför är fullständigt mörker ett lämpligt tecken och en symbol för Frälsarens död?
Hur har Herren försökt samla in dig till hans fålla?
Hur får man ”ett förkrossat hjärta” och en ”botfärdig ande”? (3 Nephi 9:20).
Vad är det för skillnad mellan ”en stridslysten ande” (3 Nephi 11:29) och en diskussion i avsikt att lösa en meningsskiljaktighet? Hur kan vi ha olika uppfattningar utan att bli stridslystna?
Föreslagna uppgifter
Endast de som tagit emot profeterna skonades vid ödeläggelserna i samband med Herrens ankomst. Gör en lista över instruktioner som givits vid de senaste generalkonferenssessionerna av profeten och medlemmar i de tolv apostlarnas kvorum. Planera hur du ska tillämpa dem på ditt liv.
Både Nephi och lamaniten Samuel profeterade specifikt om den ödeläggelse som skulle äga rum i Amerika strax efter det att Jesus Kristus dött i Jerusalem. Jämför profetiorna i 2 Nephi 26:3–9 och Helaman 14:20–27 med deras uppfyllelse i 3 Nephi 8:5–23.
Mycket få människor i världshistorien har någonsin hört Gud Faderns röst tala till dem. Gör en översikt för att jämföra vår himmelske Faders ord när han talade vid Jesu Kristi dop (se Matteus 3:17; Markus 1:11; Lukas 3:22); på förklaringsberget (se Matteus 17:5; Markus 9:7; Lukas 9:35); till nephiterna (3 Nephi 11:7); och till profeten Joseph Smith (Joseph Smith — Historien 1:17). Beskriv det betydelsefulla i vart och ett av dessa uttalanden.