3 Nephi 18–19

Introduktion

Under sitt besök till nephiterna instiftade Frälsaren sakramentet och betonade att syftet med sakramentet är att minnas honom. Han lovade: ”Om ni alltid kommer ihåg mig, skall ni ha min Ande hos er” (3 Nephi 18:11). Samma löfte ingår i sakramentsbönen. Begrunda under dina studier av 3 Nephi 18–19 vad Jesus lärde om sakramentet och om bönen och hur dessa lärdomar kan bidra till att fördjupa ditt lärjungeskap till Kristus så att du ännu mer kan åtnjuta den Helige Andens umgänge.

Uttalanden

3 Nephi 18:1–14. ”Detta skall ni göra till minne”

Frälsaren lärde att det främsta syftet med att ta sakramentet är att minnas honom. Vi har möjlighet att koncentrera oss på Guds Son under sakramentets förrättning. Vi bör inte låta våra tankar vandra iväg eller bli distraherade. Äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum redogjorde för ett flertal lämpliga sätt att minnas Herren när vi förnyar våra förbund genom sakramentet:

”Vi skulle kunna minnas Frälsarens föruttillvaro och allt vi vet att han gjort …

Vi kunde minnas den enkla storheten i hans jordiska födelse genom en helt ung kvinna …

Vi kunde minnas Kristi underverk och hans lärdomar, hur han botade och hjälpte …

Vi kunde minnas att Jesus fann särskild glädje och lycka i barn och sade att vi alla borde vara mer lika dem …

Vi kunde minnas att Kristus kallade sina lärjungar vänner …

Vi kunde –- och borde –- minnas de underbara ting som kommit till oss i våra liv och att ’allt som är gott kommer från Kristus” (Moroni 7:24). …

Vissa dagar har vi orsak att minnas den ovänliga behandling han utstod, den förkastelse han upplevde och den orättvisa … han uthärdade …

Vi [kunde] minnas att Jesus behövde nedstiga under allt innan han kunde resa sig över allt, och att han led smärtor, bedrövelser och frestelser av alla slag för att han skulle bli fylld av barmhärtighet och förstå hur han skulle bistå sitt folk i deras skröpligheter” (Conference Report, okt. 1995, s. 90–91; se Nordstjärnan, jan. 1996, s. 68–69).

3 Nephi 18:6–7. Sakramentet och änglars betjäning

Äldste Dallin H. Oaks i de tolv apostlarnas kvorum förklarade hur änglars betjäning också ingår i sakramentsbönernas löften:

”Dessa förrättningar inom aronska prästadömet är också på ett närbesläktat sätt viktiga för betjäningen av änglar …

Änglars budskap kan överlämnas genom en röst eller rätt och slätt genom tankar eller känslor som delges sinnet …

De flesta meddelanden från änglar känns och hörs snarare än syns …

I allmänhet är välsignelserna av att ha andligt sällskap och andlig kommunikation bara tillgängliga för dem som är rena … Vi [blir] genom de aronska prästadömsförrättningarna — dopet och sakramentet — renade från våra synder och lovade att om vi håller våra förbund kommer vi alltid att ha hans Ande hos oss. Jag tror att detta löfte inte bara handlar om den Helige Anden utan också om betjäning av änglar, ty ’änglar talar genom den Helige Andens kraft. Därför talar de Kristi ord’ (2 Nephi 32:3). På detta sätt gör de som bär aronska prästadömet det möjligt för alla kyrkans medlemmar som värdigt tar del av sakramentet att njuta av Herrens Andes sällskap och betjäningen av änglar” (Conference Report, okt. 1998, s. 50–51; eller Nordstjärnan, jan. 1999, s. 44–45).

3 Nephi 18:16, 24. ”Jag har givit er ett föredöme”

Äldste Neal A. Maxwell (1926–2004) i de tolv apostlarnas kvorum förmanade oss att oavsett vilket roll vi har bör vi sträva efter att efterlikna Frälsarens karaktär så mycket vi kan:

”Var och en av oss har olika roller inom familj, kyrka, samhälle, affärsliv, utbildning och så vidare. Även om vi har olika behov har vi gemensamt behovet att inrikta oss på alla Kristi egenskaper, särskilt dem som vi personligen har mest behov av att utveckla …

Vi kan naturligtvis välja att inte gå hela vägen och bara lägga oss till med några av de färdigheter som Frälsaren visade prov på. Men om vi inte efterliknar honom så fullständigt som vi kan har vi berövat oss den stora förebilden. Dessutom handlar vårt efterliknande om både stil och innehåll. Guds kärlek garanterar till exempel att han lyssnar. Kan vi föreställa oss en Gud som inte lyssnar? Eller som brister i makt? Eller som är ovillig att stå på sig när det gäller en princip? När vi blir mer lika honom visar det sig i både egenskaper och handlingar” (A Wonderful Flood of Light [1990], s. 110).

3 Nephi 18:18. ”Alltid vaka och be”

President Henry B. Eyring i första presidentskapet reflekterade över det betydelsefulla i befallningen att ”alltid minnas honom” (L&F 20:77, 79) och att ”alltid .. be” (3 Nephi 18:18):

”Vad menar Mästaren när han förmanar oss att ’alltid be’?

”Jag har inte visdom nog att känna till alla hans syften med att ge oss ett förbund att alltid minnas honom och med hans förmaning att vi alltid ska be, för att inte bli övervunna. Men jag känner till ett. Det är för att han har fullkomlig kännedom om de mäktiga krafter som påverkar oss och likaså vad det innebär att vara människa …

Han vet hur det är att tyngas ner av livets bekymmer … Han vet att vår mänskliga kraft att klara av detta inte är konstant …

Då krafterna omkring oss ökar i intensitet, blir den andliga styrka som en gång räckte, till sist inte nog. Och oavsett vilken tillväxt i andlig styrka vi en gång trodde var möjlig, så kommer en ännu större tillväxt att vara tillgänglig för oss. Både behovet av andlig styrka och möjligheterna att skaffa sig den kommer att öka i en takt som det är farligt för oss att underskatta …

Börja med att minnas honom. Då kommer ni ihåg det ni vet och vad ni älskar ….

Herren hör ditt hjärtas böner. De känslor ni har i ert hjärta av kärlek till vår himmelske Fader och hans älskade Son kan vara beständiga, så beständiga att era böner ständigt stiger uppåt” (”Alltid” [KUV:s brasafton för unga vuxna, 3 jan. 1999], se också ”Always”, Ensign, okt. 1999, s. 8–10, 12).

3 Nephi 18:18. ”Sålla er som vete”

När Jesus varnade nephiterna för att ”Satan önskar få er så att han kan sålla er som vete” (3 Nephi 18:18), lärde han ut samma budskap som han gav till Petrus (se Lukas 22:31).

© Richard Cleave

Äldste Bruce R. McConkie (1915–1985) i de tolv apostlarnas kvorum förklarade Jesu ord: ”Det är ett idiomatiskt uttryck som var tydligt för människorna på den tiden, mer än det är för människorna i vår tid. Innebörden i Jesu uttalande är i själva verket: ’Petrus, Satan vill ha med dig i sin skörd. Han vill skörda din själ och föra in dig i hans sädesmagasin, till hans sädesbod, där du blir hans lärjunge.’ Det är samma sinnebild som vi använder när vi säger att fältet har redan vitnat till skörd. Och vi går ut och predikar evangeliet och skördar människornas själar. Satan ville ha Petrus, han ville sålla honom som vete eller skörda hans själ” (Sermons and Writings of Bruce R. McConkie, red. Mark L. McConkie [1998], s. 127).

3 Nephi 18:21. ”Be i era familjer”

President Gordon B. Hinckley (1910–2008) talade om betydelsen av familjebön: ”Jag är övertygad om att det inte finns någon fullgod ersättning för vanan att varje morgon och kväll knäböja tillsammans — far, mor och barn. Detta skapar — mer än tjocka mattor, mer än vackra gardiner, mer än en skicklig kombination av färgtoner — bättre och vackrare hem” (Conference Report, apr. 1963, s. 127; se också Nordstjärnan, sep. 1991, s. 4).

3 Nephi 18:26–32. En helig förrättning

Lägg märke till att Frälsaren i 3 Nephi 18:26 upphörde tala till mängden och vände sig till ledarna ’han hade utvalt”. Hans budskap i verserna 28–29 gavs till prästadömsledare som en varning för att tillåta ovärdiga att ta del av sakramentet. Av dessa verser lär vi oss att kyrkans medlemmar bör överlämna ansvaret att avgöra värdighet att ta del av sakramentet till dem som Herren kallat att göra sådana bedömningar, till exempel biskopen eller stavspresidenten.

Minerva K. Teichert, med tillstånd av BYU Museum of Art
Under sin tid som medlem i de sjuttios kvorum förklarade äldste John H. Groberg vad det innebär att värdigt ta del av sakramentet:

”Om vi har en önskan att förbättra oss (vilket är detsamma som att omvända oss), och om vi inte är utsatta för några prästadömsrestriktioner, är vi enligt min mening värdiga. Om vi emellertid inte känner någon önskan att förbättra oss, och vi inte har för avsikt att följa Andens vägledning, måste vi fråga oss: Är vi värdiga att delta, eller gör vi narr av hela syftet med sakramentet, vilket är att fungera som en katalysator för personlig omvändelse och förbättring? Om vi minns Frälsaren och allt som han har gjort och kommer att göra för oss, ändrar vi på vårt handlande till det bättre, och vi kommer på så sätt närmare honom. Detta i sin tur håller oss på den väg som leder till evigt liv.

Om vi emellertid vägrar att omvända och förbättra oss, om vi inte minns honom och inte håller hans bud, har vi satt ett stopp för vår egen utveckling, och det är till fördömelse för våra själar.

Sakramentet är helt och hållet en personlig upplevelse, och vi är de som vet om vi är värdiga eller ej …

När vi värdigt tar del av sakramentet, kommer vi att känna vad vi behöver förbättra oss i. Vi får då också den hjälp och beslutsamhet vi behöver för att göra det. Det spelar ingen roll vilka problem vi har, sakramentet ger oss alltid hopp.

De flesta problemen måste vi klara upp på egen hand. Om vi till exempel inte betalar vårt tionde, måste vi helt enkelt bestämma oss för att börja göra det. Men när det gäller vissa problem måste vi tala med vår biskop — Anden talar om för oss vilka problem det gäller” (Conference Report, apr. 1989, s. 50; se Nordstjärnan, juli 1989, s. 33).

3 Nephi 18:36–37. Jesus gav sina lärjungar ”myndighet att ge den Helige Anden”

Mängden visste inte vad Frälsaren gjorde eller sade när han rörde vid sina lärjungar och talade till dem, men Mormon informerade oss att lärjungarna vittnade om att ”han gav dem [lärjungarna] myndighet att ge den Helige Anden” (3 Nephi 18:37). Moroni uppfyllde sin faders löfte till läsaren att ”jag skall senare visa er att denna uppteckning är sann” (3 Nephi 18:37) när han senare redogjorde för denna händelse och de ord Kristus uttalade till de tolv lärjungarna. Han förklarade vidare att när Frälsaren rörde vid sina lärjungar för att ge dem myndighet, lade han sina händer på dem (se Moroni 2:1–3).

3 Nephi 19:6–8, 16–17

Varför tror du att falla på knä är en viktigt del av bönen, när detta är möjligt?

3 Nephi 19:9. Lärjungarna bad för att få den Helige Anden

De tolv lärjungarna som Jesus hade utvalt bad att ”den Helige Anden skulle ges till dem” (3 Nephi 19:9). Äldste Bruce R. McConkie förklarade meningen bakom denna önskan:

”Det finns … en skillnad mellan den Helige Andens gåva och att ta del av denna gåva. Alla heliga får efter dopet ta emot gåvan eller rättigheten till Andens helgande kraft, men bara de som är värdiga och som håller buden får i själva verket ta del av den utlovade belöningen. I praktiken får kyrkans medlemmar njuta av Andens närvaro tid efter annan när de genom lydnad bemödar sig om att komma i samklang med den Oändlige.

Det egentliga åtnjutandet av den Helige Andens gåva är en övernaturlig gåva som människan kan ta emot under jordelivet. De heliga som tagit emot och välsignats på detta sätt är försonade med Gud och gör det som försäkrar dem evigt liv i de framtida boningarna” (A New Witness for the Articles of Faith [1985], s. 257).
President Heber J. Grant (1856–1945) talade om att be till Gud två gånger om dagen för att få den Helige Andens vägledning: ”Jag har föga eller ingen fruktan för den pojke eller flicka, den unge man eller den unga kvinna, som uppriktigt och samvetsgrant ber till Gud två gånger om dagen om hans Andes ledning. Jag är säker på att när frestelsen kommer så har de styrka att övervinna den genom den inspiration de får. Att be Herren om hans Andes ledning ger oss en skyddsvakt, och om vi uppriktigt och ärligt söker ledning från Herrens Ande, kan jag försäkra er att vi kommer att få den” (Gospel Standards [1976], s. 26; se också Kyrkans presidenters lärdomar: Heber J. Grant, s. 172–173).
President Marion G. Romney (1897–1988), andre rådgivare i första presidentskapet, sade att vi kan få och behålla Anden genom att följa ett enkelt fyrapunktsprogram: ”Om ni vill ta emot och behålla Andens vägledning, kan ni göra detta genom att följa detta enkla fyrapunktsprogram. För det första: Bed. Bed flitigt … För det andra: Studera och inhämta kunskap om evangeliet. För det tredje: Lev rättfärdigt. Omvänd dig från dina synder … För det fjärde: Tjäna i kyrkan” (se ”Den Helige Andens vägledning”, Nordstjärnan, aug. 1980, s. 5).

3 Nephi 19:10–13. Döpt på nytt

President Joseph Fielding Smith (1876–1972) förklarade varför Jesus befallde nephiterna att låta döpa sig på nytt:

”När Kristus uppenbarade sig för nephiterna på det västra halvklotet befallde han dem att döpa sig fastän de redan blivit döpta till syndernas förlåtelse … Frälsaren befallde Nephi och folket att döpas på nytt därför att han återigen hade organiserat kyrkan enligt evangeliet [se 3 Nephi 19:7–15; 26:17]. Förut hade kyrkan varit organiserad enligt lagen [se 3 Nephi 9:15–22; 11:10–40; 12:18–19; 15:4–10] …

Joseph Smith och andra som döpts före den 6 april 1830 döptes av samma anledning om den dag då kyrkan organiserades” (Frälsningens lära, sammanst. av Bruce R. McConkie, 3 delar, 2:285).

3 Nephi 19:18, 22. ”De bad till Jesus”

Ingenstans i skrifterna blir vi lärda att be till Jesus. Men i det här unika fallet uppsände lärjungarna böner till Sonen istället för till Fadern. Äldste Bruce R. McConkie angav en orsak till att detta skedde: ”Det fanns en speciell anledning till varför detta gjordes i det här fallet och som en engångshändelse. Jesus hade redan lärt dem att be i hans namn till Fadern, vilket de först gjorde … Jesu närvaro var för dem en symbol för Fadern. När de såg honom var det som att se Fadern, när de bad till honom var det som om de bad till Fadern. Det var en speciell och unik situation” (The Promised Messiah: The First Coming of Christ [1978], s. 560–561). Man bör också lägga märke till att Frälsaren särskilt nämnde att folket bad till honom vid detta tillfälle därför att, som han sade, ”jag är hos dem” (3 Nephi 19:22). Vidare, vid det här tillfället ”upprepade de inte många ord, ty det blev dem givet vad de skulle be om” (se 3 Nephi 19:24).

3 Nephi 19:19–20, 27–28. ”Jag tackar dig”

Skrifterna ger många exempel på hur Frälsaren uttryckte tacksamhet till sin Fader (se Markus 14:23; Johannes 6:5–11; 11:33–35, 41; 1 Kor 11:23–24). När Jesus återvände för att besöka nephiterna en andra gång bad Jesus sin första och andra bön som nedtecknats i skrifterna och han inledde bönen med att tacka sin Fader (se 3 Nephi 19:19–20, 27–28). Äldste Robert D. Hales i de tolv apostlarnas kvorum framhöll denna princip:

”Bönen är en viktig del när vi uttrycker vår uppskattning till vår himmelske Fader. Han väntar sig att vi ska komma till honom i uppriktig och enkel bön varje morgon och kväll, och tacka honom av allt vårt hjärta för våra många välsignelser, gåvor och talanger.

Genom att betyga vår andäktiga tacksamhet, visar vi att vi är beroende av en högre kunskaps- och vishetskälla — Gud Fadern och Hans Son, vår Herre och Frälsare Jesus Kristus” (Conference Report, apr. 1992, s. 89; se Nordstjärnan, juli 1992, s. 60–61).

3 Nephi 19:20–23, 29. En bön om enighet

Jesus bad till sin himmelske Fader om enighet bland sina efterföljare och dessutom om enighet bland de människor som hans efterföljare undervisade (se Johannes 17:11, 20–21). Kristus undervisade också om enighetens princip i Läran och förbunden: ”Jag säger er: Var ett, om ni inte är ett är ni inte mina” (L&F 38:27).

Äldste Jeffrey R. Holland jämförde Jesu Kristi bön om enighet i 3 Nephi 19:20–23 med Johannes 17:11, 20–23: ”Genom Frälsarens sätt att uttrycka sig ser vi tydligt att det är den Helige Anden som främjar sådan enighet, en doktrinär punkt som inte så tydligt förmedlas i Nya testamentets redogörelse. Dessutom är det betydelsefullt att något av det som för Gud är ett av de främsta bevisen på vår tro på Gudomen är att det syns och hörs att vi ber. Kristus framhöll detta bevis å nephiternas vägnar. Till Fadern sade han: ’Du ser att de tror på mig, eftersom du hör dem’ [3 Nephi 19:22] … Det är nyckeln till mirakulösa manifestationer från himlen och det personliga umgänget med den helige Hjälparen” (Christ and the New Covenant [1997], s. 280).
Äldste D. Todd Christofferson i de tolv apostlarnas kvorum förklarade hur vi kan bli ett med Fadern och Sonen:

”Jesus uppnådde fullkomlig enighet med Fadern genom att både till kött och ande underkasta sig Faderns vilja. Hans handlingar var alltid fasta, eftersom det inte fanns någon hämmande eller distraherande tveksamhet hos honom. När Jesus talade om sin Fader, sade han: ’Jag gör alltid det som behagar honom’ (se Johannes 8:29] …

Vi kommer säkerligen inte att vara ett med Gud och Kristus förrän vi gör deras vilja och intresse till vår största önskan. Sådan undergivenhet nås inte på en dag, men om vi är villiga kommer Herren att vara vår handledare genom den Helige Anden, tills det med tiden rätteligen kan sägas att han är i oss såsom Fadern är i honom. Ibland bävar jag vid tanken på vad som kanske kommer att krävas, men jag vet att det är endast i denna fullkomliga förening som glädjens fullhet går att finna” (Conference Report, okt. 2002, s. 76–77; eller Liahona, nov. 2002, s. 72, 73).

3 Nephi 19:24. ”De upprepade inte många ord”

Vad innebär det att be och ”inte upprepa många ord”? (se 3 Nephi 19:24). Äldste Gene R. Cook i de sjuttios kvorum gav följande insikter:

”När de nephitiska lärjungarna bad i Jesu närvaro satte de ett gott exempel för oss alla. Det står i uppteckningen att … ’de upprepade inte många ord’ …

Detta harmonierar med den befallning som Herren gav till judarna under hans jordiska verksamhet. Han sade: ’När ni ber skall ni inte rabbla långa böner som hedningarna. De menar att de skall bli bönhörda för sina många ords skull’ (Matteus 6:7; se också 3 Nephi 13:7).

När vi ber offentligt låt oss vara noga med att aldrig svepas iväg av önskan att få mänskliga ärobetygelser, vilket kan få oss att be utan verkligt uppsåt eller onödigt utöka längden på våra böner. Samma förmaning gäller dem som i första hand ber för att imponera på andra människor istället för att helt enkelt bli hörd av Herren. Vi måste alltid vara noga med att undvika ’praktfulla’ böner eller böner för att imponera. Förvisso finner inte Herren behag i sådant beteende, inte heller besvarar han bönerna en person uppsänder då denne inte tänker på Herren eller ber utan verkligt uppsåt” (Receiving Answers to Our Prayers [1996], s. 43–44).

3 Nephi 19:24–25

Vad tycks ha hänt med lärjungarna i dessa verser? Jämför ditt svar med 3 Nephi 19:28–29 liksom Mose 1:9–11.

3 Nephi 19:35. De som har tro får uppleva underverk

Storslagna underverk åtföljde Frälsarens besök till de heliga på Mormons boks tid — underverk i form av helanden, änglar, skinande ansikten, böner alltför heliga att skrivas ner och många andra förunderliga manifestationer. Jesus förkunnade för sina lärjungar: ”Så stor tro har jag aldrig sett ibland alla judarna, varför jag på grund av deras otro inte kunde visa dem så stora underverk” (3 Nephi 19:35).

Inträffar underverk idag, eller är underverkens tid förbi? Äldste Dallin H. Oaks lärde att underverk fortfarande äger rum, men att vi ofta inte hör talas om dem på grund av deras helighet:

”Varför sägs det inte i våra tal på generalkonferenser och lokala möten mer om de underverk som vi har bevittnat? De flesta underverk vi får vara med om är inte avsedda för att berättas för andra. I överensstämmelse med skrifternas lärdomar håller vi dem heliga och berättar bara om dem när Anden manar oss att göra det …

Nutida uppenbarelse anbefaller att ’de inte skall berömma sig av dessa ting, inte heller tala om dem inför världen, ty detta är givet er till er nytta och frälsning’ (L&F 84:73). En annan uppenbarelse förkunnar: ’Kom ihåg att det som kommer ovanifrån är heligt och måste talas med försiktighet och så som Anden håller er tillbaka’ (L&F 63:64) …

De sista dagars heliga brukar följa dessa direktiv. När vi bär vittnesbörd och håller tal nämner vi sällan våra mest mirakulösa upplevelser och vi förlitar oss sällan på tecken som bevis på att evangeliet är sant. Vanligtvis intygar vi bara vårt vittnesbörd om det återställda evangeliets sanning och berättar lite grand om hur vi fick det. Varför är det så? Tecken åtföljer dem som tror. Att söka tecken för att omvända någon är otillbörligt teckensökeri. Av samma skäl är det i allmänhet olämpligt att berätta om mirakulösa händelser för en församling som utgörs av personer med mycket skiftande grad av andlig mognad. I allmänhet är underverk trosstärkande för några men olämpliga tecken för andra” (”Miracles” [CES fireside for young adults, 7 maj 2000], s. 3, www.ldsces.org).

Frågor att begrunda

Hur kan du genom att minnas dina känslor då du döptes få en starkare upplevelse nästa gång du tar del av sakramentet?
Lärjungarna ”bad om det som de önskade mest” vilket var ”att den Helige Anden skulle ges till dem” (3 Nephi 19:9). Vilket är din största önskan? Tar du med din önskan i dina böner? Varför eller varför inte?
Frälsarens ”ansikte log mot” hans lärjungar (3 Nephi 19:25, 30). Vad tror du att det betyder? Vad kan du göra för att ditt ansikte ska le mot andra?

Föreslagna uppgifter

När du nu har läst ett flertal skriftställen och andra lärdomar om sakramentet, gör då upp din egen plan för att sakramentet ska bli en mer meningsfull del av ditt liv.
Studera beskrivningarna av Frälsarens böner i 3 Nephi 19:19–23, 27–29, 31–32. Begrunda den princip som dessa beskrivningar lär dig om hur du kan förbättra dina böner. Skriv ner dina observationer och slutsatser i din dagbok.