Templet ger alla samma möjlighet
När jag var 16 eller 17 år fick vi som gick i matematisk geografi höra om universums skapelse utan Gud. Jag var uppväxt i baptistkyrkan och hade lärt mig om Gud men jag var inte aktiv. En vinterdag var det minus 15 grader med dimma ute på skolgården och det var ruskigt att vara ute. Men efter skolan tog jag på mig skidorna och tog mig upp på närmaste kulle. Då kom jag över dimman och upp till solen. Dimman hade varit där och lämnat iskristaller på träden som solen sken igenom. Dimman under mig såg ut som en glaciär som fyllde dalen och fjorden. Solen sken på åsen runt om Drammen med fjällen i bakgrunden. Jag blev fylld av glädje över naturen och tårarna var på väg fram. Då fick jag tydliga tankar som slog ner i mig som om de blev uttalade direkt till mig och jag visste att detta var sanning. Det var samma ord som jag många år senare läste i Läran och Förbunden i både kapitel 49 och 59:
”Ja, allt som kommer ur jorden i sin tid är skapat för människans nytta och användning, både för att behaga ögat och glädja hjärtat, ja, till föda och till kläder, till smak och till doft, för att stärka kroppen och uppliva själen. Och det behagar Gud att han har gett allt detta åt människan, ty för detta ändamål skapades det för att brukas med omdöme, inte omåttligt, inte heller genom rofferi” (L&F 59:18–20).
Jag visste då med säkerhet att Gud hade skapat jorden men jag hittade ingen kyrka som jag kände hade all sanning. Mitt största problem var tankarna jag hade om rättvisa. Det var tanken om att man skulle bli döpt för att bli frälst och alla som inte var döpta var förlorade för evigt. Oavsett om de var goda eller onda. Det stämde inte med den känsla jag hade om Guds rättvisa.
Rigmor och jag gifte oss för att vi önskade oss barn och det var bäst för barn att växa upp i en familj där man lovat varandra evig trohet. Det var ju det vi hade växt upp i. Men det tog några år innan vi fick barn, fyra år var i den åldern en lång tid att gå och längta efter att få barn. När vår dotter till slut föddes fick jag en personlig uppenbarelse. Jag fylldes av tacksamhet över att vi äntligen fick barn och att allt var bra, jag föll nästan ner på knä för att tacka Gud och då kom orden till mig: ”Hon är inte bara er dotter men en Guds dotter. Hon kommer direkt från sin himmelske Fader och det är ert ansvar som föräldrar att undervisa och hjälpa henne så att hon kan hitta vägen tillbaka till sin himmelske Fader.”
Det förvånade mig för det var betydligt mer konkret än mina tidigare tankar. Jag trodde att Gud älskar alla människor som sina barn men inte att vi kom till av Gud. Det var ju bara Kristus som gjorde det hade jag trott.
Så jag börjande be om hjälp angående undervisningen av vår dotter. Det första året behöver barn mest kärlek och att få känna föräldrarnas hjärtslag och värme. Men då vår dotter var cirka ett år knackade det på vår ytterdörr och två missionärer stod där. Jag släppte in dem. De gav oss en broschyr om Josephs Smiths första syn, bad oss läsa den och vi bestämde en tid för när de skulle komma tillbaka.
Jag läste och tänkte att detta kunde vara sant, men jag hade lärt mig att man skulle vara kritisk till det man läser så jag tänkte att jag måste studera mer om det. Rigmor läste broschyren samma eftermiddag som missionärerna skulle komma tillbaka. Hon satte sig på golvet under en lampa, som inte var tänd, med vår dotter Linda i famnen. Medan hon läste upplevde hon det som att lampan tändes över henne och hon visste att det var sant. Men hon blev inte glad för hon trodde att det kunde bli konflikt med familjen.
Vi fortsatte få undervisning av missionärerna och jag läste mycket om kyrkan. Vi gick till kyrkan varje söndag. Det var många saker jag var rädd för med kyrkor. Min familj tillhörde olika samfund, Baptistkyrkan och Pingstkyrkan. Min mammas syster och hennes man bodde i Pingstkyrkans bönehus och var ledare för den församlingen. De var väldigt kärleksfulla och vänliga men de var väldigt stränga på vissa områden. Ingen bio, ingen TV eller dans. Och jag älskade ju att dansa.
Jag läste allt jag kunde få tag på om kyrkans historia och tanken om att det var sant bara växte. Även Mormons bok. Men på grund av min inställning om kritisk läsning var den växande tanken inte tillräcklig och det tog längre tid för mig. Missionärerna fortsatte undervisa med ödmjukhet och kärlek. Vi kände att de hade en ande med sig som följde dem ut när det lämnade vårt hem.
Missionärerna berättade att Herren säger ”pröva mig”. De sa att om vi fastade och bad om att jag skulle sluta röka så skulle det ske. När jag skulle tända den allra sista cigaretten, dagen innan jag skulle sluta röka, sa jag: ”Det här är min sista, jag ber för att det är slut nu.” Cigaretten smakade pyton! Jag kastade ut den ur bilfönstret efter tre drag. Det var hjälpen jag behövde, den dåliga smaken tog bort röksuget och stoppade mig från att börja igen.
Denna erfarenhet tillsammans med kyrkans viktiga lära om templet, för att genom templet får alla människor samma möjlighet, gjorde att alla bitar föll på plats för mig.
Jag hade blivit ledd till Jesu Kristi kyrka, min fråga om rättvisa besvarades och jag hade fått svar på min bön om hjälp att undervisa vårt barn. Vi döptes 8 januari 1972. Det som öppnade våra sinnen var berättelsen om den första synen. Den första synen och läran om templet är det som skiljer Jesu Kristi kyrka från andra kristna kyrkor och är de två saker som gjorde att jag fick kunskap om vad som är sanning!