En inspirerad tanke
För några år sedan jobbade jag som Fältare, ett typ av socialarbete där man arbetar med ungdomar. Man söker sig till miljöer där det annars kanske inte finns vuxna närvarande för att stötta och hjälpa ungdomarna.
På slutet av arbetsdagen en sommareftermiddag fick jag ett samtal från en handläggare på ”barn och unga” som behövde komma i kontakt med en ungdom för ett uppföljande samtal. Handläggaren var orolig då den inte kunnat nå ungdomen på några timmar och bad oss gå ut och leta efter ungdomen. Alla kollegor hade gått hem för dagen förutom en som var på väg ut genom dörren och inte kunde stanna kvar längre. Jag beslutade mig att gå ut och leta efter ungdomen själv, något som egentligen var mot reglerna, då vi alltid skulle jobba i par, av säkerhetsskäl.
Jag gjorde mig redo och gick ut och märkte att det regnade lätt. Jag visste vilka platser ungdomarna alltid brukade vara vid när de kom in till centrum och ”hängde” efter skolan och på kvällarna. Jag fick tanken att jag skulle gå ner till älven och titta vid ”gungorna” som vi kallade dem (egentligen stora trähammockar). Sedan slog jag bort den tanken och tänkte: Äääsch det är ingen chans att de är där.
I stället började jag gå den rutten som jag hade gått så många gånger förr. Jag gick först och kollade vid bussterminalen och närliggande kiosker och insåg rätt snabbt att alla ungdomar var som bortblåsta. Jag tänkte att det skulle bli mer eller mindre omöjligt att hitta denna specifika ungdom.
Jag gick vidare till nya gallerian och Max och tänkte här borde det finnas ungdomar som sökt skydd från regnet! Till min stora förvåning hittade jag inte en enda ungdom, vilket var väldigt ovanligt. Jag började känna att detta uppdrag skulle bli svårare att lyckas med än vad jag hade trott och började bli lite nedslagen. Jag beslöt mig att kolla torget ifall några ungdomar mot förmodan skulle vara ute där, men såg inte några där heller.
Jag gick vidare över torget mot nästa galleria och McDonalds och tänkte att där borde jag åtminstone hitta några ungdomar, men det gjorde jag inte där heller. Jag började inse att jag inte skulle hitta några ungdomar ute och än mindre den specifika ungdom jag behövde hitta. I en ren desperation och vild chansning gick jag till ett annat närliggande torg där ungdomar nästan aldrig höll till, för ibland överraskar ungdomarna en och är på de platser de annars aldrig är på. Men där hade jag heller ingen framgång.
Jag började gå över torgen tillbaka till kontoret. Jag kände mig nedslagen och kände att detta hade varit totalt bortkastad tid. Jag kände att jag hade gjort min del i att försöka hjälpa min kollega, men det hade inte gett något resultat och jag hade bara slösat min tid och energi! Jag ville bara få avsluta arbetsdagen och få komma hem. Medan jag gick där och grubblade kom tanken åter till mig att jag skulle gå ner till älven och gungorna och då jag inte ville avsluta dagen med att göra något halvfärdigt svängde jag av och gick ner till älven.
När jag närmade mig gungorna såg jag till min förvåning att det fanns några ungdomar där. Och ungdomen jag sökte efter var en av dem. Det visade sig att ungdomens mobil hade laddat ur och denne därför inte kunnat nå sin handläggare. Ungdomen fick låna min mobil och prata med sin handläggare och vi kunde alla tillsammans lägga upp en handlingsplan.
Jag har i efterhand insett att det var Andens stilla maning och vägledning som kom till mig den eftermiddagen. Anden gav inspiration till var jag skulle hitta ungdomen. Jag insåg också hur nära jag varit att låta den ”naturliga människan” få övertaget i stunden. Hade jag gett upp och gått tillbaka hade det hindrat mig från att göra mitt yttersta och hindrat mig från att lyssna till Andens maningar. Då hade jag kanske inte fått det vittnesbörd jag har om att Herren hjälper och leder oss.
Jag är tacksam att jag fått uppleva Herrens hjälp i mitt liv och hoppas jag nästa gång kan lyssna till maningarna jag får i ett tidigare skede, så jag slipper ”gå runt och leta förgäves”.