Min sång blev en bön
När jag som tonåring gick på seminariet så hade vi ett nyckelskriftställe, ett av flera utvalda skriftställen ur skrifterna, i Läran och förbunden 25:12:
”För min själ gläder sig åt hjärtats sång, ja, de rättfärdigas sång är en bön till mig.”
Jag har alltid tyckt om att sjunga och har liksom många medlemmar i min hemkommun gått i musikklasser och fått prova på att sjunga i körer med mera. Dessvärre fick jag sällan lära mig stämmor utan sjöng nästan jämt melodin. Något som jag då endast tyckte var skönt och lite av en lättnad när vi fick en ny sång att öva. Under senare år har jag dock tyckt att det är roligt med stämmor och försöker ofta plocka upp en stämma här och där när jag får möjlighet, ofta och gärna under kyrkans sakramentsmöten.
Tyvärr så händer det därför att jag fokuserar mycket på noterna och inte lika mycket på orden jag sjunger. Ibland är jag dock bättre på att tänka på orden och budskapet som psalmen vill förmedla. Nyligen när jag satt och sjöng en sakramentspsalm talade verkligen orden till mig och till mitt hjärta.
”Fastän han utstod korsets död, klagan ej från hans läppar ljöd. Han kom att frälsa oss på jord, han kom att frälsa oss på jord” [”Frälsaren mötte korsets död”, Psalmer, nr 121].
Min sång blev en bön till Herren av ödmjukhet och tacksamhet för min Frälsare och hans försoningsoffer.
Alla de prövningar och lidanden vi utstår och har fått utstå, utstod han och mer därtill. Han gjorde det osjälviskt och på grund av sin villkorslösa kärlek till oss. Så mycket älskar han var och en av oss att han tog på sig all smärta för att rädda dig och mig - så att vi kan få evigt liv. Ingen större gåva kan ges och det är min önskan att kunna återgälda gåvan genom att ständigt bli bättre och mer lik honom.