Ett försvar och en tillflykt
Vi talar om kyrkan som vår tillflykt, vårt försvar. Det finns trygghet och skydd i kyrkan.
Den 26 juli 1847, på deras tredje dag i dalen (den andra var sabbatsdag), klättrade Brigham Young och medlemmar av de tolv och några andra upp på en bergstopp omkring två och en halv kilometer från den plats där jag nu befinner mig. De tyckte att det var en bra plats att resa ett baner för folken. Heber C Kimball bar en gul snusnäsduk. De band fast den på Willard Richards promenadkäpp och viftade med den — ett baner för folken. Brigham Young gav berget namnet Ensign Peak.1
Därefter gick de ner till sina gamla vagnar, till de få ägodelar de hade burit på i 320 mil och till sina trötta medresenärer. Det var inte det de ägde som gav dem kraft utan det de visste.
De visste att de var Herren Jesu Kristi apostlar. De visste att änglabudbärare hade överlämnat prästadömet åt dem. De visste att de hade buden och förbunden som skulle ge möjlighet till evig frälsning och upphöjelse för hela människosläktet. De var säkra på att den Helige Andens inspiration hade ledsagat dem.
De började plöja upp trädgårdar och bygga skydd mot vintern som snart skulle komma. De vidtog förberedelser för deras ankomst som följt efter dem och nu var på väg över prärien till denna nya samlingsplats.
En uppenbarelse som hade skrivits nio år tidigare anvisade dem: ”Stån upp och lysen att edert ljus må vara ett baner för folken och att insamlingen till Sions land och dess stavar må vara till försvar och såsom en tillflykt undan stormen och vreden, när den skall utgjutas över hela jorden obemängt.” (L&F 115:5–6)
De skulle vara ”ljuset” och ”baneret” — normerna.
Normerna, som givits genom uppenbarelse, finns i skrifterna i Jesu Kristi evangeliums lära. Evangeliets principer som vi handlar efter grundar sig på läran, och normerna stämmer överens med principerna. Vi är förpliktade att följa normerna genom förbund som vi har ingått genom evangeliets förordningar, som utförts av dem som har fått prästadömet och bär myndighetens nycklar.
Det stod inte dessa trofasta bröder fritt, inte heller oss, att ändra normerna eller ignorera dem. Vi måste leva efter dem.
Man kan inte skylla ifrån sig eller hämta tröst av att säga att de inte spelar någon roll. Vi vet alla att de spelar stor roll, för alla människor ”hava fått undervisning nog till att skilja mellan gott och ont”. (2 Nephi 2:5)
Om vi gör så gott vi kan bör vi inte tappa modet. När vi kommer till korta, som vi gör, eller felar, som vi kan tänkas göra, finns alltid botemedlen omvändelse och förlåtelse.
Vi ska undervisa våra barn om moralnormen så att de håller sig borta från varje slag av omoral. Den dyrbara kraft de har i sin jordiska kropp ”skall endast användas mellan man och kvinna, lagligt vigda som man och hustru”.2 Vi måste vara helt trogna i äktenskapet.
Vi ska följa tiondelagen. Vi fullgör våra plikter i kyrkan. Vi samlas varje vecka till sakramentsmöte för att förnya förbunden och göra oss förtjänta av löftena i dessa enkla och heliga böner över brödet och vattnet. Vi ska ära prästadömet och hålla förbunden och förordningarna.
Bröderna uppe på Ensign Peak visste att de skulle leva vanliga liv och ha Kristi bild präntad i sitt medvetande. (Se Alma 5:14.)
De förstod att stavarna skulle vara ett försvar och en tillflykt, men på den tiden fanns det inte en enda stav på jorden. De visste att det var deras uppgift att grunda Sions stavar i varje land på jorden.
Kanske undrade de vilket slags vrede eller storm som skulle utgjutas som de inte redan hade upplevt. De hade fått utstå våldsamt motstånd, övergrepp, terrorism. Man hade bränt deras hus, tagit deras egendom. Man hade fördrivit dem från deras hem gång på gång på gång. De visste då, liksom vi vet nu, att det inte skulle bli någon ände på motståndet. Det tar sig andra uttryck, men det upphör aldrig. Det skulle inte bli någon ände på svårigheterna som de tidiga heliga skulle utsättas för. Nya svårigheter skulle vara annorlunda men säkerligen inte mindre än dem som de hade banat sig fram genom.
Nu har vi tusentals Sions stavar runtom i världen. Vi har miljontals medlemmar och antalet ökar. Ingen av dessa kan hållas tillbaka, för detta är Herrens verk. Det finns nu medlemmar i 160 länder som talar över 200 språk.
Somliga hyser en outtalad fruktan för vad som väntar oss och kyrkan i världen. Den mörknar allt mer i moraliskt och andligt hänseende. Om vi låter oss insamlas till kyrkan, följer evangeliets enkla principer, lever moraliskt, lyder visdomsordet, tar hand om våra plikter i prästadömet och övriga ansvar så behöver vi inte hysa någon fruktan. Visdomsordet är en nyckel till både hälsa och uppenbarelse. Avhåll er från te, kaffe, rusdrycker, tobak och narkotika.
Vi kan bo var vi vill och försörja oss så gott vi kan, vare sig anspråkslöst eller i överflöd. Vi är fria att göra vad vi vill med vårt liv, för vi är förvissade om att den Allsmäktige samtycker, ja, även ingriper, och är säkra på att vi ska få oavbruten andlig vägledning.
Varje stav är ett försvar och en tillflykt och ett baner. En stav är i sig komplett med allt som krävs för frälsning och upphöjelse för dem som kommer under dess inflytande, och avståndet till tempel blir allt kortare.
Det har inte varit någon ände på motståndet. Man missuppfattar och misstolkar oss och vår historia, ibland i ond avsikt och säkerligen i strid med Jesu Kristi lära och hans evangelium. Ibland bekämpar präster och till och med religiösa organisationer oss. De gör det vi aldrig skulle göra. Vi angriper inte eller kritiserar eller bekämpar andra som de gör mot oss.
Än i dag går absurda historier i arv och upprepas så ofta att de vinner tilltro. En av de dummaste är att mormoner har horn.
För många år sedan deltog jag i ett symposium på ett college i Oregon. Närvarande var en katolsk biskop, en rabbin, en präst i episkopalkyrkan, en protestantisk präst och så jag.
Skolans rektor dr Bennett var värd vid en frukost. En av dem frågade vilken hustru jag hade tagit med mig. Jag sade att jag bara hade en att välja på. För ett kort ögonblick trodde jag att de ville göra mig förlägen. Sedan frågade någon den katolske biskopen om han hade tagit med sig sin hustru.
Sedan ställde dr Bennett nästa fråga till mig: ”Är det sant att mormoner har horn?”
Jag log och sade: ”Jag kammar över håret så att de inte syns.”
Dr Bennett, som var helt flintskallig, slog händerna över huvudet och sade: ”Du kan aldrig göra mig till mormon!”
Men det märkligaste av allt är att annars intelligenta personer hävdar att vi inte är kristna. Det visar att de inte vet mycket om oss eller ingenting alls. Det är en sann princip att man inte kan lyfta sig själv genom att trycka ned andra.
Somliga tror att våra höga normer hindrar vår tillväxt. Tvärtom. Höga normer är en magnet. Vi är alla Guds barn och dras till sanningen och till det goda.
Vi står inför svårigheten att fostra barn i en värld där ondskans moln mörknar. Somliga av våra medlemmar är oroliga och ibland undrar de: Finns det någon plats där man kan rädda sig undan allt detta? Finns det någon annan stad eller landsdel eller något land där det är tryggt att leva, där man kan finna tillflykt? Svaret är i allmänhet nej. Försvaret och tillflykten finns där våra medlemmar nu bor.
Mormons bok profeterar: ”Ja, då skall Faderns verk begynna ibland alla nationer att bereda vägen, varigenom hans folk kan bliva hemsamlat till sitt arveland.” (3 Nephi 21:28)
De som har kommit ut ur världen och in i kyrkan och håller buden, ärar prästadömet och är aktiva, har funnit tillflykten.
För några veckor sedan vid ett av våra möten påminde äldste Robert C Oaks, en av de sju presidenterna för de sjuttios kvorum (och pensionerad fyrstjärnig general och f d befälhavare för Natos flygstridskrafter i Mellaneuropa), oss om en överenskommelse som tio länder undertecknade den 2 september 1945 ombord på slagskeppet Missouri i Tokyobukten, vilket avslutade andra världskriget. Några av oss var i Asien vid det tillfället. Äldste (och general) Oaks sade: ”Jag kan inte ens föreställa mig ett sammanhang i dag i vilket ett sådant möte skulle kunna hållas eller en sådan överenskommelse undertecknas och avsluta det krig vi för mot terrorism och ondska. Det är inte ett sådant slags krig.”
Vi ska inte frukta, inte ens i en värld där fientligheter aldrig upphör. Motståndets krig som förutsades i uppenbarelserna fortsätter än i dag. Vi ska vara glada och positiva. Vi ska inte frukta. Fruktan är motsatsen till tro.
Vi vet att familjen står i medelpunkten för alla aktiviteter i kyrkan. Var medlemmar än är i världen bör de bilda en familj där barn är välkomna och värdesätts som ”en HERRENS gåva”. (Ps 127:3) En värdig sista dagars heliga familj är ett föredöme för världen.
Vi ska inte bara bibehålla de allra högsta normer, utan var och en av oss ska också vara ett föredöme, ett försvar, en tillflykt. Vi ska ”låt[a] … [vårt] ljus lysa för människorna, så att de ser [våra] goda gärningar och prisar [vår] Fader i himlen.” (Matt 5:16; se också 3 Nephi 12:16.)
Tidigare släktens kamp och strävan har i vår tid skänkt oss Jesu Kristi evangelium i dess fullhet, myndigheten att förrätta och medlen att fullgöra tjänsten. Allt förenas i denna tidernas fullhets utdelning i vilken allt ska fullbordas och jorden förberedas för Herrens ankomst.
Vi är lika mycket en del av detta verk som de män som knöt upp den gula näsduken från Willard Richards promenadkäpp och gick ner från Ensign Peak. Den snusnäsduk som de viftade med signalerade den stora insamling som hade förutsagts i forna och nutida skrifter.
Vi talar om kyrkan som vår tillflykt, vårt försvar. Det finns trygghet och beskydd i kyrkan. Dess medelpunkt är Jesu Kristi evangelium. De sista dagars heliga lär sig att blicka inåt för att se den återlösande kraft som hela människosläktets Frälsare har. Evangeliets principer som vi får undervisning om i kyrkan och lär oss från skrifterna blir en vägvisare för oss personligen och för vår familj.
Vi vet att de hem vi grundar och våra efterkommandes hem ska vara den tillflykt som det talas om i uppenbarelserna — det ”ljus”, det ”baner” för folken och den ”tillflykt” undan de stormar som kommer. (Se L&F 115:5–6; Jes 11:12; 2 Nephi 21:12.)
Det baner som vi alla ska flockas kring är Jesus Kristus, Guds Son, Faderns Enfödde, vars kyrka detta är och vars namn vi bär och vars myndighet vi har.
Vi blickar framåt i tro. Vi har varit med om mycket under vår livstid och mycket kommer fortfarande att ske som sätter vårt mod på prov och ökar vår tro. Vi ska ”[glädja oss] och jubla, ty [vår] lön är stor i himlen”. (Matt 5:12)
Försvara villigt kyrkans historia och ”skäms inte för [Jesu Kristi] evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror”. (Rom 1:16)
Vi ska ta itu med svårigheterna, för vi kan inte undgå dem, och predika Jesu Kristi evangelium och undervisa om honom som vår Frälsare och vår Tillflykt, vår Återlösare.
Om en sliten gammal gul snusnäsduk dög till att vara ett baner för världen, då kan vanliga män som bär prästadömet och vanliga kvinnor och vanliga barn i vanliga familjer, som runtom i världen lever efter evangeliet så gott de kan, stå upp och lysa som ett föredöme, ett försvar, en tillflykt undan vad det än är som ska utgjutas över jorden.
”Vi tala om Kristus, vi fröjda oss i Kristus, vi predika om Kristus, vi profetera om Kristus och vi skriva i överensstämmelse med våra profetior, på det våra barn må veta på vilken källa de måste rikta sina blickar för att få förlåtelse för sina synder.”(2 Nephi 25:26)
Denna kyrka ska gå framåt. Den ska segra. Det är jag absolut säker på. Detta är mitt vittnesbörd i Jesu Kristi namn, amen.