Att de må känna dig
Vi kan få andlig lärdom om vi möter lidande, sorg och smärta med fokus på Kristus.
Kören sjöng ”Jesus, när tanken flyr till dig”.1 I Mormons bok profeterar Nephi om Messias:
”För sin ogudaktighets skull kommer världen att akta honom för intet. Därför skola de gissla honom, och han skall lida det med tålamod, de skola slå honom, och han skall tåligt lida, ja, de skola bespotta honom, och han tager det med tålamod till följd av sin ömma kärlek och långmodighet emot människornas barn.”2
Frälsarens stora och intensiva lidande uthärdades för vår skull, så att vi inte skulle behöva lida som han gjorde.3 Men lidande utgör en del av livet och få kommer undan dess grepp. Eftersom detta är något vi alla har gått igenom, går igenom nu eller kommer att gå igenom, så läser vi i skrifterna att vi kan få andlig lärdom om vi möter lidande, sorg och smärta med fokus på Kristus. Paulus skrev fordom att vårt lidande kan hjälpa oss att lära känna Frälsaren bättre. Paulus skrev till romarna:
”Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn.
Men är vi barn är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom, för att också bli förhärligade med honom.”4
Det innebär inte att vi ska gå ut och leta efter motgångar och lidande. I stället är det den attityd som vi bemöter motgångar och prövningar med, som gör det möjligt för oss att lära känna Frälsaren bättre. Vi vet av erfarenhet att lidande är en del av livets upplevelser som kommer utan att vi söker efter dem. Jag vill berätta om en personlig upplevelse:
För en del år sedan när vår första son var omkring ett år gammal orsakade jag en del till synes onödigt lidande. Vi studerade vid ett universitet och en kväll hade jag lekt med min pojke på golvet. Jag lämnade rummet för att studera och när jag stängde dörren bakom mig så försökte han tydligen nå mig genom att sträcka upp handen bakom huvudet, och ett finger kom i kläm på gångjärnssidan. När jag stängde dörren blev hans finger mycket illa skadat.
Vi störtade iväg till akuten. Han fick lokalbedövning och en läkare kom in och försäkrade oss att fingret gick att operera. Det var nästan en paradox att det enda min lilla ettåring ville just då var att hans pappa skulle hålla om honom. Så länge han kunde se mig vägrade han bli bunden för den vanskliga operationen. När jag lämnade rummet lugnade han ner sig och läkaren kunde sätta igång.
Under operationen kände jag mig ängslig och gick ofta fram till den öppna dörren för att titta runt hörnet och se hur det gick. Kanske hade han sinne för det osynliga, för när jag ljudlöst tittade runt hörnet som var bakom honom och åt sidan, lyfte han på huvudet och försökte se om jag var där.
När jag vid ett sådant tillfälle såg hans arm fasthållen rakt ut från sidan och hur han sträckte på nacken för att försöka få syn på sin pappa, kom jag att tänka på en annan Son, som med armarna fastspikade på ett kors sökte efter sin Fader, och i sinnet hörde jag orden: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”5 En mycket traumatisk stund i mitt liv blev plötsligt mycket helig.
Överallt i skrifterna finns det exempel på män och kvinnor som alltid tycks ha satt Kristus i centrum — människor som alltid förblev trofasta och villiga att uthärda, oavsett vilka skador eller orättvisor de utsattes för i livet. Jag talar om Abraham som fråntogs sitt arvland och befalldes att offra Isak; om Josef som såldes som slav av sina bröder och fängslades för att han hedrade dygd och kyskhet och som hölls kvar i fängelset på grund av en tanklös tjänare; om Rut som tidigt blev änka och utfattig men som ändå var trofast och lojal mot sin svärmor; om de tre olika Nephi; om Alma den äldre och Alma den yngre och naturligtvis, om profeten Joseph Smith.
Jag är särskilt imponerad av Nephis uthållighet. Han var ständigt föremål för sina bröders vrede och hölls fastbunden i fyra dagar på båten på väg till det förlovade landet. Han kunde inte röra sig och på fjärde dagen, när det såg ut som om de var nära att uppslukas av havet, blev bröderna rädda att de skulle förgås. De ”löste bojorna på [hans] handleder, och se, dessa hade svullnat mycket, och även [hans] fotleder voro mycket svullna och ytterst ömma.
Icke desto mindre upplyfte [han sina] ögon till Gud och prisade honom hela dagen, och [han] knorrade icke.”6
Men kom ihåg att det var Nephi som skrev: ”De [skola] gissla honom, och han skall lida det med tålamod, de skola slå honom, och han skall tåligt lida, ja, de skola bespotta honom, och han tager det med tålamod.”7 Nephi förstod.
Ändamålet med lidande är inte alltid uppenbart just när det pågår, men profeten Joseph hade en enastående andlig upplevelse när han satt i Libertyfängelset. Herren tröstade honom:
”Min son, frid vare med din själ! Dina motgångar och lidanden skola endast vara ett ögonblick,
och därefter skall Gud, om du har uthärdat väl, upphöja dig i höjden; du skall triumfera över alla dina fiender.”8
”Vet, min son, att allt detta skall giva dig erfarenhet och tjäna dig till godo.
Människosonen har nedstigit ännu djupare. Är du större än han?”9
När vi kallas att uthärda lidande, som ibland tillfogats oss avsiktligt eller vårdslöst, placeras vi i en unik ställning — om vi vill kan vi tillåtas få en ny inblick i Guds Sons lidande. Alma säger oss att Kristus led allt som någon av oss någonsin kommer att lida för att han ska kunna veta hur han ska bistå oss.10 Men det omvända är också sant — vårt lidande kan låta oss få en insikt om djupet och omfattningen av hans försoningsoffer.
När jag har begrundat händelsen med min egen son för så många år sedan, har den gett mig nya insikter och kanske även en djupare förståelse för försoningens omfattning och storslagenhet. Jag har en djupare uppskattning av det som en Fader var villig att låta sin Son gå igenom för mig och för var och en av oss. Jag fick en ny insikt om försoningens djup och bredd. Jag kunde inte föreställa mig att jag villigt skulle ha låtit min son lida ens på detta lilla sätt, men ”så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son”.11
Fastän vi aldrig har diskuterat det har min son också haft möjlighet att i viss mån uppskatta skriftstället där Frälsaren förklarar: ”Se, på mina händer har jag upptecknat dig. Dina murar står alltid inför mig.”12
Jag vill på inget sätt påstå att något här kan närma sig den heliga försoningen, men ärret på min sons hand är alltid inför honom och han kan, om han så vill, se detta ärr som en påminnelse om ärren i Frälsarens händer — som han ådrog sig på grund av våra synder. Han har möjlighet att på sitt eget sätt få insikt om den kärlek som Frälsaren har för oss genom att han frivilligt lät sig bli ärrad, blånad, sargad och sönderslagen för vår skull.
Fastän lidande kan ge oss nya insikter, måste vi vara noga med att inte jämföra, utan snarare uppskatta. Det kommer alltid att finnas en oändlig skillnad mellan oss och vår Frälsare. Hans ord till Pilatus: ”Du skulle inte ha någon makt över mig, om du inte hade fått den ovanifrån”13, påminner oss åter om hur villigt och självmant han offrade sig. Vi skulle aldrig kunna uthärda djupet, intensiteten eller omfattningen av hans lidande, ”[vilket] lidande gjorde, att jag, Gud, den störste av alla, skalv av smärta och blödde ur varje por samt led till både kropp och själ”.14 Men liksom Nephi kan vi bättre förstå det han gjorde och vi kan känna hur hans ande hjälper oss, och vi kan lära känna Frälsaren på ett mycket verkligt sätt, och ”detta är evigt liv att [vi] känner [honom]”.15
Jag bär mitt vittnesbörd om att Jesus Kristus är världens Frälsare, att vi genom hans lidande och försoning kan få förlåtelse för våra synder och uppnå evigt liv. Jag bär mitt vittnesbörd om hans milda och kärleksfulla vänlighet. Han är Faderns enfödde Son, som i allt utförde sin Faders vilja, i Jesu Kristi namn, amen.