I hans kärleks armar
Detta är den förnämsta kvinnoorganisationen i hela världen. Den har skapats av Gud.
Mina kära systrar, vilket fantastiskt tillfälle det är för mig att få tala till er vid denna storslagna konferens för Hjälpföreningen. Vi har i kväll fått höra underbara predikningar av kvinnor med stor tro och begåvning. Jag vill att Hjälpföreningens presidentskap ska veta att vi har fullt förtroende för dem. Vi uppskattar dem på alla sätt och vis. Vi är tacksamma för det tema som de har valt från Mormons bok, från 2 Nephi — ”För evigt omsluten av hans kärleks armar”. (Se 2 Nephi 1:15.) Kvinnor i Hjälpföreningen är bokstavligt talat evigt omslutna av vår Herres armar.
Enligt min uppfattning är detta den förnämsta kvinnoorganisationen i hela världen. Den har skapats av Gud. Joseph Smith talade och handlade som profet när han år 1842 organiserade Hjälpföreningen. Vid det tillfället sade han: ”Kristi kyrkas organisation var inte fullständig förrän kvinnorna hade organiserats.” (Sarah M Kimball, ”Early Relief Society Reminiscences”, 17 mars 1882, Relief Society Record, 1880–1892, kyrkans arkiv)
I dag har Hjälpföreningen omkring fem miljoner medlemmar. Den finns i många länder och undervisar på många språk. Den omfattar alla kvinnor i kyrkan som är 18 år och äldre. Bland dessa finns ensamstående unga kvinnor, kvinnor som aldrig gift sig, änkor eller frånskilda, kvinnor med make och barn, äldre kvinnor av vilka många förlorat sin eviga livskamrat.
En vän som inte är medlem i vår kyrka sade en gång till mig: ”Sista dagars helig står för kärlek, hängivenhet och tjänande.” Vad står Hjälpföreningen för? Vad betyder den? Låt mig få försöka säga något om detta.
Hjälpföreningen står för kärlek. Det är förunderligt att bevittna den kärlek goda kvinnor hyser till varandra. De förenas av kärlekens band med vänskap och respekt för varandra. Denna organisation är i själva verket för många kvinnor den enda möjligheten till vänskapligt umgänge.
Det är en medfödd instinkt hos kvinnor att kärleksfullt ta sig an dem som är i nöd. Kyrkans välfärdsprogram beskrivs som ett program grundat i prästadömet, men det skulle inte fungera utan Hjälpföreningen.
Hjälpföreningen står för utbildning. Det är varje kvinnas plikt i denna kyrka att skaffa sig så mycket utbildning hon kan. Det kommer att göra hennes liv innehållsrikare och öka hennes möjligheter. Det ger henne yrkesfärdigheter om hon en dag skulle behöva dem.
I förra veckan fick jag ett brev från en ensamstående mor. Jag skulle vilja läsa upp en del av det. Hon säger:
”Det är tio år sedan du talade om vår familj på oktoberkonferensen 1996 … Dina goda råd och uppmuntrande ord åt mig och andra ensamstående systrar har varit ett mönster för mig i mitt dagliga liv. De ord som har blivit mitt motto och min paroll är … ’gör ditt allra bästa’, och det är just det mina söner och jag försöker göra.
Alla mina fyra söner har gått ut high school och seminariet. Två av dem var heltidsmissionärer. Vi bidrar alla till vår försörjning och fortsätter att vara trofasta i evangeliet. Det är en härlig känsla att veta att vi har klarat oss på egen hand i många år … Man känner att man har presterat något när man än en gång kan stå på egna ben och tillgodose familjens behov …
Jag uppmuntrades att börja studera igen … Det är inte lätt att arbeta heltid och ta kvällskurser. Det har vidgat mitt perspektiv på livet och hjälpt mig att bli en bättre människa. Min familj, medlemmar i församlingen och kolleger har alla gett mig mycket stöd. Jag utexamineras i december.
När jag begrundade min patriarkaliska välsignelse under fasta och bön, kunde jag sätta upp realistiska mål som jag har använt som vägkarta för att hålla mig på rätt spår när det gäller evangeliets principer. Jag går till mina möten, ber dagligen och betalar tionde. Jag … tar min kallelse som besökslärare på mycket stort allvar …
Kyrkan är sann och det är en förmån och en ära att räknas som en värdig och välsignad medlem av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Vi leds genom inspiration från en kärleksfull himmelsk Fader som känner oss och vill att vi ska utvecklas och gå framåt. Jag tackar dig för dina vänliga, uppmuntrande ord för tio år sedan och för de många inspirerande ord som fortsätter att komma från Herren genom hans tjänare. Jag vet att jag är ett Guds barn och att mitt liv välsignas genom medlemskapet i hans kyrka.”
Hjälpföreningen står för självständighet. Det bästa matförrådet finns inte i välfärdsprogrammets spannmålssilor utan i konserver och flaskor i våra medlemmars hem. Det är så glädjande att se behållare med vete och ris och bönor under sängar eller i skafferier hemma hos kvinnor som med egna händer tar ansvar för sin välfärd. Sådan mat är kanske inte den godaste, men den är närande om den måste användas.
Med Hjälpförening menas offer. Jag rörs alltid av dessa enkla ord som Anne Campbell skrev till sitt barn. Hon sade:
Du är den resa som inte blev av,
de pärlor jag aldrig kan köpa.
Du är soliga stränder vid fjärran hav,
genom dig får jag himlen möta.
(”To My Child”, citerad i Charles L Wallis, The Treasure Chest, [1965] s 54.)
Många av er är mödrar. Ni har ansvaret för era barns fostran. När ni åldras och ert hår vitnar kommer ni inte att fråga efter de modekläder ni en gång bar, de bilar ni hade eller det stora hus ni bodde i. Den brännande frågan kommer att vara: ”Hur gick det för mina barn?”
Om det gick bra är ni tacksamma. Om inte, finns det inte mycket tröst.
På ett annat ställe har jag skrivit: ”Gud välsigne er, mödrar. När man räknar ihop det mänskliga bemödandets alla segrar och nederlag, när dammet från livets strider börjar lägga sig, när allt det vi kämpar så hårt för i denna värld av erövringar förbleknar inför vår syn, kommer ni att finnas, måste ni finnas, som styrka åt den nya generationen, människosläktets ständiga rörelse framåt.” (One Bright, Shining Hope, s 18)
För några år sedan ledde äldste Marion D Hanks en paneldiskussion i tabernaklet i Salt Lake City. I panelen deltog en attraktiv och begåvad ung kvinna som var frånskild och mor till sju barn i åldrarna sju till sexton. Hon sade att hon en kväll gick tvärs över gatan för att ge något till en granne. Lyssna till hennes ord, som jag minns dem:
”När jag vände mig om för att gå hem såg jag ljusen som brann i mitt hus. Jag hade hört mina barns röster eka när jag några minuter tidigare gick ut genom dörren. De sade: ’Mamma, vad får vi till middag?’ ’Kan du köra mig till biblioteket?’ ’Jag måste ha papper till en affisch i kväll.’ Utmattad såg jag på huset och ljuset som brann i vart och ett av rummen. Jag tänkte på alla dessa barn som var hemma och väntade på att jag skulle komma hem och tillgodose deras behov. Min börda kändes tyngre än jag orkade bära.
Jag minns att jag i tårar såg upp mot himlen och sade: ’Käre Fader, jag klarar det inte i kväll. Jag är för trött. Jag orkar inte med det. Jag kan inte gå hem och ta hand om alla dessa barn ensam. Kan jag inte få komma till dig och vara hos dig bara för en enda natt? Jag återvänder i morgon.’
Egentligen hörde jag inte orden jag fick till svar, men jag hörde dem i mina tankar. Svaret var: ’Nej, mitt barn, du kan inte komma till mig nu. Du skulle aldrig vilja återvända. Men jag kan komma till dig.’”
Det finns så många som denna unga mor, som var ensam och förtvivlad men hade lyckan att tro på Herren som kunde älska och hjälpa henne.
Hjälpföreningen står för tro. Den står för att göra det viktigaste först. Den står för att betala tionde.
Äldste Lynn Robbins i de sjuttios kvorum berättar om en stavspresident från Panama.
När han som ung man återvände hem från missionen fann han den flicka som han ville gifta sig med. De var lyckliga men mycket fattiga.
Det kom en särskilt svår tid när maten och pengarna började tryta. Det var lördag och skafferiet var helt tomt. René oroade sig över att hans unga hustru var hungrig. Han beslöt sig för att han inte hade något annat val än att ta deras tiondepengar och gå och köpa mat.
När han var på väg ut ur huset hejdades han av hustrun som frågade vart han tänkte gå. Han sade att han skulle gå och köpa mat. Hon frågade honom var han hade fått tag på pengar. Han sade att det var deras tiondepengar. Hon sade: ’Det är Herrens pengar —du ska inte köpa mat med dem.’ Hennes tro var starkare än hans. Han lade tillbaka pengarna och den kvällen gick de till sängs hungriga.
Nästa dag åt de ingen frukost och gick fastande till kyrkan. René gav tiondepengarna till biskopen, men han var för stolt för att tala om för biskopen att de behövde hjälp.
Efter mötena lämnade han och hans hustru kapellet och började gå hemåt. De hade inte kommit långt förrän en ny medlem ropade på dem från sitt hus. Mannen var fiskare och sade att han hade fångat mer fisk än han behövde för egen del. Han slog in fem små fiskar åt dem i tidningspapper. De tackade honom. När de fortsatte hemåt hejdades de av en annan medlem som gav dem tortillas. Och sedan hejdades de av någon annan som gav dem ris. Och en annan medlem såg dem och gav dem bönor.
När de kom hem hade de nog med mat för två veckor. Och de blev ännu mer förvånade när de vecklade upp paketet med fisk och fann två stora fiskar i stället för fem små som de trodde sig ha sett. De skar fisken i portionsbitar och förvarade dem i grannens frys.
De har upprepade gånger sagt att de aldrig sedan dess behövt gå hungriga.
Mina kära systrar, alla dessa underbara egenskaper som Hjälpföreningen står för är exempel på hur ni är evigt omslutna av hans kärleks armar.
Det är det vi alla önskar oss. Det är det vi alla hoppas på. Det är det vi alla ber om.
Mina kära systrar, några avslutande ord. Jag påminner om att ni inte är andra klassens medborgare i Guds rike. Ni är hans gudomliga skapelse. Män bär prästadömet. Ni har en annan roll som också är oerhört viktig. Utan er skulle vår Faders lycksalighetsplan omintetgöras och vara betydelselös. Ni utgör femtio procent av kyrkans medlemsantal och är mödrar till de övriga femtio procenten. Ingen kan utan vidare avfärda er.
Häromdagen fick jag ett brev från en kär vän. Hon heter Helen och hennes make heter Charlie. Hon skriver bland annat följande:
”I dag talade Charlie och jag på sakramentsmötet. I mitt tal berättade jag om det råd du gav mig när jag gick ut Idaho Falls High School och hade planer på att gå på Ricks College. Du sade att jag hellre borde gå på kyrkans college på Hawaii där jag skulle ha större chans att träffa och gifta mig med en ung man av kinesisk härkomst.
Jag lydde ditt råd och studerade på Hawaii där jag träffade och gifte mig med Charlie. Vi har varit gifta i 37 år och har fem barn. Alla våra fem barn har varit på mission … Tre av våra barn har gift sig i Hawaii-templet. Vi har två ensamstående barn, och vi hoppas att de snart ska finna värdiga personer att gå till templet med. Vi har sex underbara barnbarn och ytterligare två på väg.
Jag har välsignats med en trofast make som ärar sitt prästadöme och som har varit värdig att tjäna Herren som biskop, stavspresident och missionspresident. Jag har haft förmånen att få stödja honom i alla hans uppgifter i kyrkan. Jag har verkat som Hjälpföreningens president i staven i nästan fem år.
När jag i dag var tacksam över allt som jag har fått kunde jag inte låta bli att tänka på det stora inflytande som du har haft på mitt liv. Jag ville bara att du skulle veta att jag följde ditt råd och att jag tack vare det blivit rikligen välsignad. Jag tackar dig för att du tog dig tid att följa min utveckling när jag lämnade Hongkong för att komma till Amerika.”
Det är detta Hjälpföreningen gör för kvinnor. Den ger dem tillfälle att växa och utvecklas. Den ger dem en drottnings rang i det egna hushållet. Den ger dem en plats och en ställning där de kan växa genom att använda sina talanger. Den ger dem stolthet över familjelivet och vägledning i det. Den ger dem större uppskattning för en god, evig livskamrat och fina, eviga barn.
Vilken underbar organisation Hjälpföreningen är! Det finns inget liknande i hela världen.
Må Herren välsigna var och en av er med dessa underbara egenskaper som ni kan få genom att vara aktiva i Hjälpföreningen. Det ber jag ödmjukt om i Jesu Kristi heliga namn, amen.