Han litar på oss!
Vi kommer alla en dag att stå inför Gud för att redovisa vårt tjänande inom prästadömet.
För flera år sedan kallades syster Ellis och jag att presidera över Brasilienmissionen Sao Paulo Nord. Det innebar att vi måste lämna hemmet under tre år. Med hänsyn till vår familjs och vårt företags situation kände vi oss manade att behålla vårt hus och företag i Houston istället för att sälja dem.
När vi började med de nödvändiga arrangemangen blev det klart att vår advokat behövde skriva ut en fullmakt. Det är ett juridiskt dokument som bemyndigar en annan person att handla i vårt namn. En person med ett sådant dokument kunde sälja vårt hem eller andra tillgångar, låna pengar i vårt namn, spendera våra pengar eller till och med sälja vårt företag. Tanken på att ge någon en sådan makt och myndighet över våra affärer var skrämmande.
Vi beslöt att ge fullmakten till en person vi litade på, vår gode vän och partner, som utövade den makten och myndigheten mycket väl. Han gjorde vad vi skulle ha gjort om vi hade varit där.
Bröder, tänk på vad Herren har gett oss — sin myndighet och makt! Makt och myndighet att handla i hans ställe i allt som rör hans verk!
Med denna prästadömets makt, och när så är nödvändigt, med myndighet från dem som har de rätta nycklarna, kan vi utföra frälsningens förordningar i hans namn: döpa till syndernas förlåtelse, konfirmera och förläna den Helige Anden, förläna prästadömet och ordinera andra till prästadömets ämbeten och utföra templets förordningar. I hans namn kan vi administrera hans kyrka. I hans namn kan vi ge välsignelser, vara hemlärare och även bota sjuka.
Vilket förtroende Herren visar oss! Tänk på det bröder. Han litar på oss!
Innan vi fick prästadömet hade vi redan blivit förberedda och beprövade. Vi hade utövat tro på Jesus Kristus, omvänt oss, blivit döpta och mottagit den Helige Andens gåva. Vi befann oss på varierande erfarenhetsnivåer när vi ordinerades. Men det gudomliga tillvägagångssättet var detsamma. Böner hade uppsänts för oss och vi hade intervjuats av dem som utövade prästadömets nycklar. Vi inröstades av kyrkans medlemmar i vår enhet. Vi ordinerades av en som hade auktoritet och som bemyndigats att göra det.
Herren är noga med sitt prästadöme. Att utöva hans makt och myndighet är ett heligt förtroende.
Hur underbart är det inte att ha förtjänat Guds förtroende! Han litar på dig! Han litar på mig!
När vi får prästadömet ingår vi ett förbund. Ett förbund är ett ömsesidigt löfte. Han lovar att välsigna oss på vissa villkor. Vi lovar att uppfylla dessa villkor. När vi gör det håller Herren alltid sitt ord och välsignar oss. Han ger oss vanligtvis mer än överenskommet. Han är mycket generös.
När vi får melkisedekska prästadömet, får vi det som kallas prästadömets ”ed och förbund”. Vi lovar Herren två saker och han lovar oss två saker. Vi lovar att vara ”trofasta och erhålla dessa båda prästadömen” och att trofast ”ära [vår] kallelse”. Han lovar att vi ska bli ”helgade genom Anden”. När vi sedan varit trofasta i allt intill änden, lovar han att ”allt vad min Fader har [skall] givas åt [eder]”. (Se L&F 84:33–41.)
Herren välsignar sina barn genom prästadömets tjänande. För att hjälpa oss lyckas med att trofast tjäna genom prästadömet ger han oss råd och varningar. Han har gjort det i skrifterna och fortsätter att vägleda oss genom våra ledare och genom den Helige Andens maningar.
Skrifterna innehåller många skriftställen med vägledning och varningar för prästadömsbärare. Ett av de bästa är kapitel 121 i Läran och Förbunden. I dessa få verser lär Herren oss att prästadömet endast kan utövas i rättfärdighet. Vi bör alltid behandla varandra med överbevisning, tålamod och vänlighet. Han påminner oss om hur viktig kärleken och dygden är om vi vill ha den Helige Andens ständiga sällskap.
Detta kapitel varnar oss också för de attityder och handlingar som orsakar att vi förlorar prästadömets makt. Om vi ”eftersträva ära av människor”, försöker ”skyla våra synder”, försöker ”tillfredsställa vårt högmod” eller ”vår fåfängliga äregirighet” eller vill ”öva kontroll” över andra, så förlorar vi prästadömets makt. (Se v 35–37.) Från och med då skulle vårt utövande vara ett prästvälde. Vi skulle då lämna Guds tjänst och försätta oss i Satans tjänst.
Det vore nyttigt för prästadömsbärare att regelbundet studera Läran och förbunden, kapitel 121. Det är lätt att se varför våra nutida profeter har betonat att vi måste värna om vår värdighet och varför de har gett oss Vägledning för de unga som ett hjälpmedel.
En orsak till att vi måste hålla oss värdiga är att vi aldrig vet när vi kommer att kallas att använda prästadömet.
När vår son Matthew var fem år föll han ner från den höga trampolinen i kvarterets simbassäng. Han slog i cementkanten, krossade skallbenet och fick en hjärnskakning. Han flögs med helikopter till Houston Medical Center för akutbehandling. Jag behövde omedelbar hjälp av prästadömet. Vår hemlärare och vår prästadömsledare var båda värdiga och förberedda i den stunden. De hjälpte mig ge Matthew en välsignelse och han blev fullständigt återställd.
Vi måste vara beredda när som helst. Som vi scouter säger: ”Alltid redo.”
Förvisso vill vi undvika prästvälde. Men aposteln Paulus varnade oss för en annan fara. Han varnade oss för att i våra dagar skulle det finnas sådana som ”ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft”. (2 Tim 3:5)
Hur kan vi som prästadömsbärare ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft? Kunde det vara att vi bär prästadömet men inte utövar det? besöker våra familjer snarare än undervisar dem? ber för någon under en förordning eller ordination istället för att välsigna dem? utför Herrens verk så gott vi kan utan att först be om att få veta och göra hans vilja på hans sätt?
Kom ihåg att Herren rådde oss genom Nephi att vi inte får ”göra någonting för Herren utan att [vi] först bedja”. (2 Nephi 32:9)
För flera år sedan kallades jag som rådgivare i stavspresidentskapet för Houstons norra stav i Texas. Jag studerade liknelsen om talenterna. Ni minns berättelsen. En man skulle resa bort så han lämnade sin förmögenhet åt sina tjänare. En fick fem talenter, en annan två och den tredje en. När han kom tillbaka krävde han redovisning.
Tjänaren som fått fem talenter och återlämnade tio, och likaså den som fått två talenter och återlämnade fyra, förklarades vara goda och trogna tjänare. Men det som fångade min uppmärksamhet var tjänaren som fått en talent, tagit hand om den och återlämnat den i tryggt förvar till sin herre. Jag förvånades över hans herres svar: ”Du onde och late tjänare … ta därför ifrån honom talenten och … kasta ut den oduglige tjänaren i mörkret här utanför”. (Se Matt 25:14–30.)
Det tycktes vara en hård reaktion mot en som verkade försöka ta hand om det han hade fått. Men Anden lärde mig denna sanning — Herren förväntar sig en insats! Jag visste i den stunden att vi alla en dag kommer att stå inför Gud för att redovisa vårt tjänande inom prästadömet och vår förvaltning. Betydde vi något? I mitt fall: Var Houstons norra stav i Texas bättre när jag avlöstes än när jag kallades?
Som väl är lär oss Herren hur vi ska vara fruktsamma, hur vi kan ha ett inflytande. ”Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt.” (Joh 15:5) Om vi utövar hans prästadöme på hans sätt, om vi följer undervisningen från hans tjänare och hans Ande, blir vi goda och trogna tjänare!
Mina kära bröder i prästadömet, Herren Jesus Kristus, vår Frälsare och Återlösare, lever! Han känner oss, han älskar oss. Han visade oss förtroende genom att ge oss sitt prästadömes makt och myndighet. Jag bär vittnesbörd om denna sanning. Det är min bön att vi må använda hans makt och myndighet till att utföra hans vilja på hans sätt.
När vi lyssnar till president Hinckley, president Monson och president Faust, bär jag mitt personliga vittnesbörd om att var och en av dem är en profet, siare och uppenbarare. Jag väntar ivrigt på att få höra deras råd. I Jesu Kristi namn, amen.