Trogna vår plikt mot prästadömet
Det är när vi gör något — inte bara drömmer — som liv välsignas, andra vägleds och själar räddas.
För några veckor sedan under ett fastemöte i vår församling såg jag hur en liten pojke på sista raden samlade mod att bära sitt vittnesbörd. Han tvekade tre eller fyra gånger men satte sig igen. Till slut var det hans tur. Han rätade på axlarna, gick modigt längs gången till förhöjningen, steg upp för de två trappstegen som ledde till talarstolen, gick fram och satte handen på talarstolen, såg ut över de församlade, log — och sedan vände han sig om, gick ner för de två trappstegen och tillbaka längs samma gång till sin mor och far. Jag ser ut över er ikväll i detta stora konferenscenter och tänker på dem som deltar via satellit och förstår bättre varför den lille pojken gjorde det han gjorde.
Mina bröder, jag känner mig hedrad av förmånen att få tala till er ikväll. Jag har begrundat vad jag ska säga till er. Jag kom att tänka på ett favoritskriftställe i Predikaren: ”Frukta Gud och håll hans bud, [denna plikt] hör alla människor till.” (Pred 12:13) Jag älskar och värdesätter det ädla ordet plikt.
Den legendariske generalen Robert E Lee från amerikanska inbördeskriget förkunnade: ”Plikt är det mest storslagna ordet i vårt språk … Man kan inte göra mer. Man borde aldrig vilja göra mindre.” (John Bartlett, Familiar Quotations [1968], s 620)
Var och en av oss har plikter förbundna med det heliga prästadöme vi bär. Vare sig vi bär det aronska eller melkisedekska prästadömet så är det mycket som förväntas av oss. Herren själv sammanfattade vårt ansvar när han gav följande uppmaning i uppenbarelsen om prästadömet: ”Var och en skall nu lära sin plikt och med all flit sköta det ämbete, vari han är insatt.” (L&F 107:99)
Jag hoppas av hela mitt hjärta och hela min själ att varje ung man som tar emot prästadömet ska ära detta prästadöme och vara trofast mot det förtroende som ges när prästadömet förlänas.
William J Critchlow den yngre, som var president för Ogdens södra stav och senare blev assistent till de tolvs kvorum, talade för femtioett år sedan till bröderna på generalkonferensens prästadömsmöte och återgav en berättelse om tillit, vördnad och plikt. Låt mig få berätta den för er. Dess enkla budskap är lika tillämpbart på oss idag som det var då.
”[Den unge] Rupert stod vid sidan om vägen och såg en ovanligt stor skara människor skynda förbi. Efter en stund såg han någon han kände. ’Vart är ni alla på väg med sådan brådska?’ frågade han.
Vännen stannade till. ’Har du inte hört?’, sade han.
’Jag har inte hört något’, svarade Rupert.
’Du förstår’, fortsatte vännen, ’kungen har tappat sin ädla smaragd. Igår var han på ett adligt bröllop och hade smaragden i en smal guldkedja runt halsen. På något sätt lossnade smaragden från kedjan. Alla letar nu, för kungen har erbjudit en belöning … till den som hittar smaragden. Kom, vi måste skynda oss.’
’Men jag kan inte gå utan att fråga mormor’, sade Rupert tveksamt.
’Då kan jag inte vänta. Jag vill hitta smaragden’, svarade hans vän.
Rupert skyndade hem till stugan i utkanten av skogen för att få sin mormors tillåtelse. ’Om jag hittade den kunde vi lämna den här kojan som är så fuktig och köpa oss ett stycke mark uppe på bergssluttningen’, bönföll han sin mormor.
Men hans mormor skakade på huvudet. ’Hur skulle det då gå med fåren?’, frågade hon. ’De är redan rastlösa i fållan och väntar på att släppas ut på bete. Och glöm inte att ta dem till vattnet när solen står högt på himlen.’
Bedrövad tog Rupert fåren till betesmarken, och vid middagstiden ledde han dem till bäcken i skogen. Där satte han sig på en stor sten vid bäcken. ’Om jag bara hade fått chansen att söka efter kungens smaragd’, tänkte han. Han vred på huvudet och såg ner på bäckens sandiga botten. Plötsligt stirrade han ned i vattnet. Vad var det där? Det kunde inte vara sant! Han hoppade ner i vattnet och hans fingrar fick tag i något som var grönt, med en liten bit av en guldkedja som gått av. ’Kungens smaragd!’, ropade han. ’Den måste ha lossnat från kedjan när kungen red i galopp på bron över bäcken. Strömmen har säkert fört den hit.’
Med strålande ögon sprang Rupert till sin mormors stuga för att berätta om sitt stora fynd. ’Välsignade pojke’, sade hon, ’men du skulle aldrig ha hittat den om du inte gjort din plikt och vaktat fåren.’ Och Rupert förstod att det var sant.” (Conference Report, okt 1955, s 86; standardiserad styckeindelning, kapitalisering och interpunktion.)
Det vi kan lära av den här berättelsen finns i det välkända talesättet: ”Att göra sin plikt det bästa är, överlåt resten åt Herren kär.” (Henry Wadsworth Longfellow, ”The Legend Beautiful”, The Complete Poetical Works of Longfellow [1893], s 258)
Till er som är eller har varit president för ett kvorum vill jag säga att er plikt inte upphör när er verksamhetstid går ut. Er relation till era kvorummedlemmar, er plikt mot dem, fortsätter genom hela livet.
När jag var lärare i aronska prästadömet kallades jag som president för kvorumet. Med uppmaning och hjälp från en hängiven och inspirerad kvorumrådgivande arbetade jag flitigt med att se till att alla de unga männen regelbundet kom till våra möten. Två av dem gav oss lite problem, men tack vare uthållighet och kärlek började de komma till mötena och delta i kvorumets aktiviteter. Men tiden gick, och de lämnade församlingen för att studera och söka arbete, och båda två gled tillbaka i inaktivitet.
Under årens lopp har jag sett båda dessa kära vänner vid olika tillfällen. När jag träffar dem lägger jag handen på deras axel och påminner dem: ”Jag är fortfarande er kvorumpresident och jag ger inte upp. Ni betyder så mycket för mig och jag vill att ni ska åtnjuta välsignelserna som kommer av att vara aktiv i kyrkan.” De vet att jag älskar dem och att jag aldrig kommer att ge upp hoppet om dem.
De av oss som bär melkisedekska prästadömet har hela tiden förmånen att ära vårt ämbete. Vi är fåraherdar som vakar över Israel. De hungriga fåren ser upp till oss, redo att matas med livets bröd.
För många år sedan, under Halloween, hade jag förmånen att hjälpa en person som tillfälligt gått vilse och som behövde hjälp att komma tillbaka. Jag satt i bilen på väg hem från kontoret sent på kvällen. Jag hade stannat kvar efter arbetstid eftersom det var Halloween och jag lät min fru ta hand om barnen som ringde på dörren. När jag passerade S:t Mark’s Hospital i Salt Lake City mindes jag att min gode vän Max låg inlagd på just det sjukhuset. När vi blev bekanta för många år sedan upptäckte vi att vi vuxit upp i samma församling, fast inte samtidigt. När jag föddes hade Max och hans föräldrar flyttat från församlingen.
Denna Halloweenkväll körde jag in på parkeringsplatsen och gick in i sjukhuset. När jag stannade vid informationsdisken för att få hans rumsnummer fick jag veta att när Max hade skrivits in på sjukhuset hade han inte angett sin religiösa tillhörighet som sista dagars helig, utan angett en annan kyrka.
Jag gick in i Max’ rum och hälsade på honom. Jag sade att det gladde mig att vara hans vän och att jag brydde mig om honom. Jag talade om hans karriär inom bankväsendet och som orkesterledare vid sidan om. Jag upptäckte att han blivit sårad av något som andra sagt, och så hade han bestämt sig för att gå till en annan kyrka. Jag sade till honom: ”Max, du bär melkisedekska prästadömet. Jag skulle vilja ge dig en välsignelse ikväll.” Han samtyckte och välsignelsen gavs. Han upplyste mig därefter om att hans hustru Bernice också var mycket sjuk och faktiskt låg i rummet bredvid. På min inbjudan hjälpte Max mig att ge henne en välsignelse. Han bad mig om hjälp. Jag gav honom den. Han smorde sin hustru. Vi grät och kramades allihopa när jag beseglade smörjelsen med Max, med hans händer på sin hustrus huvud tillsammans med mina. Det är en Halloween kväll jag aldrig kommer att glömma.
När jag lämnade sjukhuset den kvällen stannade jag till vid informationsdisken och sade till receptionisten att med Max och hans hustrus tillåtelse skulle noteringen ändras till att de var medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Jag väntade och såg på tills den hade ändrats.
Mina vänner Max och Bernice är båda på andra sidan slöjan nu, men under de sista delen av sitt liv var de aktiva och glada och fick välsignelser som kommer av att ha ett vittnesbörd om evangeliet och att gå i kyrkan.
Bröder, vår uppgift är att nå ut till dem som av någon anledning behöver vår hjälp. Vår svårighet är inte oöverstiglig. Vi går Herrens ärenden, och därför är vi berättigade till Herrens hjälp. Men vi måste anstränga oss. Från pjäsen Shenandoah kommer de inspirerande orden: ”Om vi inte försöker gör vi inget, och om vi inte gör något, vad gör vi då här?”
Vårt ansvar är att leva så, att när kallet kommer att ge en prästadömsvälsignelse eller hjälpa någon på något sätt, vi då är värdiga att göra det. Vi har fått veta att vi i sanning inte kan undfly följderna av vårt personliga inflytande. Vi måste vara säkra på att vårt inflytande är positivt och upplyftande.
Är våra händer rena? Är vårt hjärta obefläckat? När vi ser bakåt i tiden genom historiens blad, finner vi en läxa om värdighet i den döende kung Darejaves ord. Darejaves hade, genom vederbörliga ceremonier, erkänts som kung över Egypten. Hans rival, Alexander den store, hade förklarats som Amons rättmätige son. Han var också en faraon. Alexander, som fann den besegrade Darejaves nära döden, lade händerna på hans huvud för att bota honom och befallde honom att resa sig och återta sin kungamakt. Han avslutade med att säga: ”Jag svär inför dig, Darejaves, vid alla gudar, att jag gör allt detta i sanning och utan falskhet.”
Darejaves svarade med en vänlig tillrättavisning: ”Alexander, min gosse … tror du att du kan röra vid himlen med dessa dina händer?” (Ur Hugh Nibley, Abraham in Egypt [1981], s 192.)
Plikten kan kalla oss i tysthet när vi som bär prästadömet utför de uppgifter vi får. President George Albert Smith, denne försynte men ändå effektive ledare, kyrkans åttonde president, förklarade: ”Er första plikt är att ta reda på vad Herren önskar och sedan, genom kraften och styrkan i ert heliga prästadöme, hedra er kallelse i era medarbetares närvaro på ett sådant sätt att folket gärna vill följa er.” (Conference Report, Apr. 1942, s 14).
Och hur ärar man en kallelse? Helt enkelt genom att utföra det tjänande som tillhör den.
Bröder, det är när vi gör något — inte bara drömmer — som liv välsignas, andra vägleds och själar räddas. ”Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars bedrar ni er själva”, förkunnade Jakob. (Jak 1:22)
Må alla vi som samlats ikväll till detta prästadömsmöte göra en förnyad ansträngning som berättigar oss till Herrens vägledning i vårt liv. Det finns så många där ute som vädjar och ber om hjälp. Det finns många som är modfällda, som längtar efter att återvända men inte vet hur de ska gå tillväga.
Jag har alltid trott på sanningen i orden: ”Guds ljuvligaste välsignelser kommer alltid genom händer som tjänar honom här på jorden.” (Whitney Montgomery, ”Revelation”, Best-Loved Poems of the LDS People, sammanst av Jack M Lyon med flera [1996], s 283) Låt oss ha förberedda händer, rena händer och villiga hjärtan, så att vi kan hjälpa till att ge det som vår himmelske Fader vill att andra ska få av honom.
Jag avslutar med ett exempel från mitt eget liv. En gång hade jag en högt värderad vän som tycktes få mer av livets bekymmer och besvikelser än han stod ut med. Till sist hamnade han på sjukhuset i en obotlig sjukdom. Jag visste inte att han låg där.
Syster Monson och jag hade åkt till samma sjukhus för att besöka en annan person som var mycket sjuk. När vi gått ut från sjukhuset och var på väg till parkeringen, fick jag en bestämd känsla av att jag skulle gå tillbaka och höra efter om min vän Hyrum fortfarande var patient där. Ett samtal med receptionisten bekräftade att Hyrum verkligen var patient där sedan många veckor tillbaka.
Vi fortsatte till hans rum, knackade på dörren och öppnade den. Vi var inte beredda på den syn som väntade oss. Knippen med ballonger fanns överallt. Väl synligt på väggen satt ett anslag där det stod ”Grattis på födelsedagen, pappa”. Hyrum satt i sin sjukhussäng, med familjen vid sin sida. När han såg oss sade han: ”Men broder Monson, hur i all världen visste du att det är min födelsedag?” Jag log, men lämnade frågan obesvarad.
De i rummet som bar melkisedekska prästadömet ställde sig runt denne man, som var deras far, farfar och min vän, och en prästadömsvälsignelse gavs.
Efter att ha fällt tårar, utbytt tacksamma leenden och ömt kramat om varandra, lutade jag mig över Hyrum och sade tyst: ”Kom ihåg Herrens ord, för de kommer att hjälpa dig. Han lovade dig: ’Jag skall inte lämna er faderslösa, jag skall komma till er.’ (Joh 14:18)”
Tiden går. Plikten håller takten med den. Plikten förbleknar eller minskar inte. Katastrofala konflikter kommer och går, men kriget om människornas själar fortgår i oförminskad omfattning. Som en stridssignal kommer Herrens ord till er, till mig och till prästadömsbärare överallt. Jag upprepar orden: ”Var och en skall nu lära sin plikt och med all flit sköta det ämbete, vari han är insatt.” (L&F 107:99)
Bröder, låt oss lära oss våra plikter. Låt oss alltid vara värdiga att utföra dessa plikter och genom att göra detta följa Mästaren i hans fotspår. När han kallades till sin plikt svarade han: ”Fader, ske din vilja, och äran vare din i all evighet.” (Moses 4:2) Må vi göra detsamma är min ödmjuka bön, i vår Herre Jesu Kristi namn.