Tro, tjänande och ståndaktighet
När vi utvecklar vår tro, växer genom tjänande och förblir ståndaktiga och trofasta så kommer vi, vad som än händer, att känna Frälsarens kärlek.
För trettionio år sedan knackade två av Herrens missionärer på vår dörr i Glasgow i Skottland. Deras glädje, deras ödmjukhet och deras tro gjorde djupt intryck på oss. Närhelst de var i vårt hem kände vi kärlek och frid. Det var en känsla av ren godhet.
De undervisade personligt, uppriktigt och ledigt. Vi kände helt enkelt att det var sant. Några veckor senare döptes vi och konfirmerades, och vi omslöts genast av vänskap och omtanke från medlemmar och ledare i vår nya kyrkofamilj.
Så började en resa i evangeliet som har berikat och välsignat varje aspekt av vårt liv och fört med sig en djup, bestående och lugn känsla av meningsfullhet och vägledning. I förhoppning om att det kan vara till hjälp för kyrkans nya medlemmar vill jag i dag berätta om tre grundläggande principer i evangeliet som jag lärt mig längs vägen.
Den första är den motiverande, förändrande kraften i tron på Jesus Kristus. En sådan tro är som andligt syre. När vi låter tron flöda fritt inom oss väcker och upplivar den våra andliga sinnen. Den blåser liv i själva vår själ.
När tron flödar blir vi mer lyhörda för Andens viskningar. Vårt sinne blir upplyst, vår andliga puls ökar, vårt hjärta berörs.
Tron ger bränsle åt hoppet. Vårt perspektiv ändras, vår vision blir klarare. Vi börjar söka efter det bästa, inte det värsta, i livet och hos andra. Vi får en djupare känsla för avsikten och meningen med livet. Förtvivlan ger vika för glädje.
En sådan tro är en himmelsk gåva, men den kan sökas och utvecklas. Som det står i Bible Dictionary: ”Tron väcks ofta genom att man lyssnar till vittnesbörd från dem som har tro.”1 Tron får alltså näring när vi tillåter oss själva att tro. Liksom med alla andra dygder stärks tron när vi utövar den, när vi lever och handlar som om vår tro redan var stark. Tro är produkten av en rättfärdig önskan, övertygelse och lydnad.
Detta ser vi exempel på i Mormons bok när kung Lamonis far, som hört Arons vittnesbörd, var så villig att tro och handla att han inspirerades att säga i ödmjuk bön: ”Om det finnes en Gud, och om du är Gud, vill du då giva dig tillkänna för mig, så vill jag avstå från alla mina synder, på det jag må känna dig.”2
Detta kan hända när vi tillåter oss att beröras av Andens vittnesbörd, när vi utövar tro, när vi har en önskan, när vi begrundar och söker — när vi utvecklar vår tro.
För det andra så växer vi när vi tjänar. President George Albert Smith lärde: ”Det är inte vad vi får som berikar vårt liv, det är vad vi ger.”3
Osjälviskt tjänande är ett underbart motgift mot de sjukdomar som kommer av njutningslystnadens världsomfattande epidemi. En del blir bittra eller ängsliga när det tycks som om de inte får tillräckligt med uppmärksamhet, när deras liv skulle bli så mycket rikare om de bara ägnade mer uppmärksamhet åt andras behov.
Lösningen är att bidra till att lösa andras problem i vår omgivning i stället för att oroa oss för våra egna, att lyfta andras bördor när vi själva känner oss nedtyngda, att sätta vår skuldra till hjulet i stället för att klaga över att livets vagnar tycks passera förbi oss.
Att tänja vår själ i tjänande hjälper oss att höja oss över våra bekymmer, vår oro och våra prövningar. När vi ägnar vår kraft åt att lyfta andras bördor så händer något förunderligt. Våra egna bördor blir lättare. Vi blir gladare. Vårt liv berikas.
För det tredje garanterar inte lärjungeskapet att vi befrias från livets stormar. Även när vi styr våra steg noggrant och trofast längs den raka och smala stigen stöter vi på hinder och svårigheter. Det finns dagar, kanske även månader och år, när livet är riktigt svårt. Vi upplever vår beskärda del av motgångar, sorger, ensamhet, smärta och sorg — ibland verkar det som om vi får mer än vår beskärda del.
Vad gör vi när motgångar drabbar oss? Det finns bara en sak att göra. Hålla oss lugna och ta oss igenom dem. Vara orubbliga, ståndaktiga och trofasta. Den verkliga tragedin i livets stormar infinner sig när vi låter dem blåsa oss bort från vår rätta kurs.
När kriser och svårigheter uppstår väljer en del att överge tron, just när den behövs som mest. Bönen ignoreras i samma stund som den behöver intensifieras. Dygden kastas sorglöst åt sidan när den i stället behöver vårdas. Gud överges i den alltför mänskliga, men felaktiga, rädslan för att han har övergett oss.
Sanningen är att vår enda räddning, vår enda trygghet, vårt enda hopp är att hålla fast vid det goda. När mörkrets töcken samlas kring oss kan vi bara gå vilse om vi väljer att släppa taget om ledstången av järn, som är Guds ord.
Frälsarens liknelse om den förståndige mannen som byggde sitt hus på klippan stämmer exakt, eftersom den visar att livets svårigheter även drabbar den förståndige. Regnet öste ner, vindarna blåste, störtfloden kom. Ändå överlevde han allt detta eftersom han hade byggt sitt hus på en säker grund och, vilket är avgörande, han stannade kvar där när ovädret kom.
John Bunyan beskrev en kristens, eller en lärjunges, utveckling med dessa ord:
Den som vill se verkligt mod,
låt honom komma hit!
Här är en som förblir trogen.
Kom vindar, kom oväder.
Ingen modlöshet skall få
honom att en enda gång slappna
i sin först uttalade avsikt
att vara en kristen.4
Aposteln Paulus uppmanade kolosserna att stå fasta och väl grundade i tron och inte låta sig rubbas från hoppet i det evangelium som de hade hört.5
Till folket i Korint kom detta kraftfulla vittnesbörd:
”Vi är på allt sätt trängda men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa,
förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna.”6
Vad gav dem ett sådant perspektiv? Paulus gav förklaringen: ”Ty Gud som sade: ’Ljus skall lysa fram ur mörkret’, han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken.”7
Det är mitt vittnesbörd att när vi utvecklar vår tro, växer genom tjänande och förblir ståndaktiga och trofasta så ska vi, vad som än händer, känna Frälsarens kärlek. Vi försätter oss i ett läge där vi kan få tillgång till hela bredden och djupet av försoningens välsignelser. Vårt medlemskap förvandlas till lärjungeskap. Vi stärks, renas, får nya krafter och blir andligt och känslomässigt helade.
Om detta vittnar jag i Jesu Kristi namn, amen.