Profeterna kommo åter i landet
Det är ingen liten sak för denna kyrka att förkunna profetia, siarord och uppenbarelse för världen, men det gör vi.
Inte långt efter det att vår vän Carolyn Rasmus hade blivit medlem av Brigham Young-universitetets fakultet, blev hon inbjuden av en grupp nya lärarkollegor att följa med på en lördagshajk till bergen ovanför Provo. Carolyn tillhörde inte Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, men hon kände sig mycket välkommen bland sina nya kolleger. Så hon följde gärna med.
De vandrade uppför bergsluttningen i takt med att solen steg. När klockan närmade sig tio började gruppen leta efter en plats där de kunde sätta sig ner. Carolyn tänkte: ”Toppen! Hur visste de att jag behövde vila?” Och även hon började leta efter en bekväm plats där hon kunde sträcka ut sig. Men deltagarna verkade så allvarliga när det gällde den här rasten. Några av dem tog fram papper och penna medan en annan ivrigt försökte ställa in en transistorradio.
Det som sedan hände blev en vändpunkt i hennes liv med eviga följder. En av vännerna sade: ”Carolyn, det är något vi behöver förklara för dig. Det här är första lördagen i oktober och för oss innebär det inte bara vackert väder och träd i höstfärger utan också att det är kyrkans generalkonferens. Var vi än är eller vad vi än gör så stannar vi sista dagars heliga upp och lyssnar. Så nu kommer vi att sitta här bland ekarna och tallarna och se ut över dalen och lyssna på Guds profeter i ett par timmar.”
”I ett par timmar!” tänkte Carolyn. ”Jag visste inte att det fanns Guds profeter som fortfarande var i livet”, sade hon, ”och absolut inte att de var så många att de kunde fylla två timmar!” Föga anade hon att de skulle komma att rasta igen klockan två den eftermiddagen — i ytterligare två timmar — och sedan föreslå henne att dagen därpå ställa in radion hemma för ytterligare fyra timmar.
Ni anar säkert resten. Med hjälp av skrifterna i skinnband som hennes studenter skänkte henne, vänners och familjers kärlek i den sista dagars heliga församling hon började gå i och andliga upplevelser som vi vill att alla ska få som är på väg in i evangeliets ljus, döptes Carolyn och konfirmerades som medlem i kyrkan. Ni anar säkert resten. I och med att hon fick stifta bekantskap med generalkonferensen den där dagen högt uppe på Brigham Young-universitetets hemmaberg, såg hon för egen del Jesajas profetiska inbjudan gå i uppfyllelse: ”’Kom, låt oss gå upp till HERRENS berg, till Jakobs Guds hus. Han skall undervisa oss om sina vägar, så att vi kan vandra på hans stigar.’ Ty undervisning skall gå ut från Sion, HERRENS ord från Jerusalem.”1
Vi närmar oss slutet av ytterligare en underbar generalkonferens. Vi har välsignats med budskap från våra ledare, däribland och i all synnerhet president Gordon B Hinckley, den man som vi ger vårt stöd som Guds orakel på jorden, vår levande profet, siare och uppenbarare. I likhet med vad profeter gjort i tidsutdelningar från Adam till vår tid har president Hinckley bildligt talat församlat oss i ett slags global motsvarighet till dalen Adam-ondi-Ahman. Han har älskat oss och undervisat oss och skänkt oss sin välsignelse.2
Jag tror att man lugnt kan säga att alla brödernas och systrarnas böner för oss när de har talat denna helg är att generalkonferensen ska ha varit en lika upplyftande och om nödvändigt lika livsförändrande upplevelse för var och en av oss som den var för syster Rasmus och otaliga andra som en gång i halvåret lyder uppmaningen i vår sista dagars heliga psalm: ”Kom, lyssna till profetens röst! Hör ordet sänt från Gud!”3
När jag nu själv ger uttryck för mitt vittnesbörd och min tacksamhet vad beträffar generalkonferensens budskap och betydelse, får jag då föreslå tre ting som dessa sammankomster två gånger om året förkunnar för hela världen.
För det första: De förkunnar ivrigt och otvetydigt att det på nytt finns en levande profet på jorden som talar i Herrens namn. Hur väl behöver vi inte sådan vägledning! Vår tid är orolig och svår. Vi ser krig utomlands och nöd i det egna landet. Grannar runtomkring oss har personliga sorger, har bedrövelser i familjen. Människor i tusental vet vad rädsla och olyckor av hundrade slag vill säga. Detta påminner oss om att när de mörka dimmorna i Lehis syn om livets träd höljde vandrarna i töcken, höljde det alla i töcken — såväl rättfärdiga som orättfärdiga, unga jämte gamla, både den nyomvända och den erfarna medlemmen. I den liknelsen ställs alla inför motgång och möda, och endast ledstången av järn — Guds förkunnade ord — kan föra dem genom mörkret i säkerhet. Vi behöver alla den ledstången. Vi behöver alla det ordet. Ingen är trygg utan det, för utan det kan alla ”[komma] in på förbjudna stigar samt [gå] förlorade”, som det står i uppteckningen.4 Vi är djupt tacksamma över att ha hört Guds röst de senaste dagarna under denna konferens och känt hur stadig denna ledstång av järn är.
Inte ofta men under årens lopp har några källor menat att bröderna i sina tillkännagivanden saknar kontakt med verkligheten, att de inte förstår problemen, att somliga av deras riktlinjer och tillvägagångssätt är förlegade och otidsenliga.
Som den ringaste bland dem som ni har gett ert stöd åt att personligen få bevittna hur denna kyrka leds, är det med brinnande iver jag säger att jag aldrig i mitt privatliv eller yrkesliv har umgåtts med någon grupp som är så i kontakt med verkligheten, som så ingående känner till de problem vi står inför, som forskar så djupt i det förflutna, är så öppen för det nya, samt i bön så noga och eftertänksamt överväger allt däremellan. Jag vittnar om att den insikt som denna grupp män och kvinnor besitter i moraliska och samhälleliga frågor överträffar varje expertgrupp på jorden som jag känner till som sysselsätter sig med liknande frågor. Jag bär vittnesbörd om hur alltigenom goda de är, hur hårt de arbetar och hur anspråkslöst de lever. Det är ingen liten sak för denna kyrka att förkunna profetia, siarord och uppenbarelse för världen, men det gör vi. Det är ett sant ljus som lyser i en mörk värld, och det lyser från dessa sammankomster.
För det andra: Var och en av dessa konferenser innebär ett upprop om handling inte bara i vårt eget liv utan också på andras vägnar, de som tillhör vår egen familj och tro och de som inte gör det. I morse påminde president Hinckley oss på ett inspirerande sätt om att det är 150 år sedan som handkärrekompanierna, när generalkonferensen skulle börja i oktober 1856 här i Saltsjödalen, pulsade genom de sista isiga kilometrarna i Nebraska för att snart fastna i Wyomings ogenomträngliga snömassor högt uppe bland bergen. Han citerade president Brigham Youngs inspirerade generalkonferensbudskap till de heliga, att ”ge [sig] av och hämta hem dessa människor som är därute på slätten”.5
Lika säkert som generalkonferensens tema i oktober 1856 var att undsätta dem som var i nöd, är det också temat för denna konferens och föregående konferens och för den som kommer nästa vår. Det må vara att det inte vid den här konferensen handlar om snöstormar och begravningar i frusen mark, men de behövande finns fortfarande därute, de fattiga och kraftlösa, de nedstämda och modlösa, de som ”komm[er] in på förbjudna stigar”, som vi talade om tidigare, och skaror som ”hållas borta från sanningen, blott emedan de icke veta var de skola finna den”.6 De är alla därute med matta knän och slappnande händer7, och det drar ihop sig till oväder. De kan bara undsättas av dem som har mer och vet mer och kan hjälpa mer. Och fråga inte: ”Var är de någonstans?” De finns överallt, till höger och till vänster om oss, i vårt grannskap och på vår arbetsplats, i varje ort och län och land i denna värld. Ta er häst och vagn, lasta den med er kärlek, ert vittnesbörd och en andlig säck mjöl och kör sedan åt vilket håll som helst. Herren ska leda er till de behövande, om ni bara omfattar det Jesu Kristi evangelium som predikats vid denna konferens. Öppna ert hjärta och er hand för dem som sitter fast i tvåtusentalets motsvarighet till Martin’s Cove och Devil’s Gate. Om vi gör det hörsammar vi Mästarens återkommande vädjan för förlorade får och förlorade mynt och förlorade själar.8
Till sist: En kyrkans generalkonferens förkunnar för hela världen att Jesus är Kristus, att han och hans Fader, allas vår Gud och Fader, visade sig för den unge profeten Joseph Smith i uppfyllelse av det forntida löftet att den återuppståndne Jesus från Nasaret på nytt skulle återställa sin kyrka till jorden och ”komma igen på samma sätt som [dessa judiska heliga] sett honom fara upp till himlen”.9 Denna och varje liknande konferens förkunnar att han i sin nåd kom till jorden i fattigdom och ödmjukhet, för att lida och förkastas, uppleva besvikelser och dö, så att vi skulle räddas från just dessa öden på vår väg mot evigheten, att vi ”genom hans sår är … helade”.10 Denna konferens förkunnar för varje nation, släkt, tungomål och folk det kärleksfulla messianska löftet att ”hans nåd varar i evighet”.11
Till alla som tror att ni är förlorade eller utan hopp, eller som tror att ni alldeles för länge har gjort alldeles för mycket som var alldeles fel, till alla som oroar er för att ni sitter fast i snön på livets slätter med en trasig handkärra, ropar denna konferens ut Jehovas ständiga budskap: ”[Min] hand är ännu uträckt.”12 ”Jag uträcker min arm till dem”, sade han, ”[och även om de] förneka mig … skall jag vara barmhärtig emot dem … om de vilja omvända sig och komma till mig, ty min arm är uträckt hela dagen, säger Herren, Härskarornas Gud”.13 Hans nåd varar i evighet och hans hand är ännu uträckt. Hans kärlek är Kristi rena kärlek, den kärlek som aldrig sviker, det medlidande som uthärdar allting även när all annan styrka tynar bort.14
Jag vittnar om denne Jesus som räcker ut armen, som undsätter, som är barmhärtig. Jag vittnar om att detta är hans återlösande kyrka grundad på hans återlösande kärlek, och att det i enlighet med vad man förkunnade i Mormons bok, ”kommo profeter ibland folket, vilka voro sända av Herren [att förkunna det] … [ja], profeterna kommo åter i landet”.15 Jag vittnar om att president Gordon B Hinckley i alla avseenden, från topp till tå, är en sådan profet, en man vars liv och röst vi älskar och som vi bett så mycket för. Han kommer nu att avsluta denna halvårssammankomst. För denna välsignelse — och alla dessa välsignelser och många, många fler — är jag personligen tacksam för varje gång det är generalkonferens, i Jesu Kristi namn, amen.