Minns Herrens kärlek
Vi måste söka efter att känna igen och uppleva Herrens kärlek i vårt liv.
Konstverket Kristus i en röd dräkt av Minerva Teichert tycktes vara den fullkomliga skildringen av vårt tema ur skriften i kväll. ”Jag är för evigt omsluten av hans kärleks armar.” (2 Nephi 1:15) Kristus ser så välkomnande ut med sina armar utsträckta mot oss. Liksom han inbjöd nephiterna att ”stå upp och komma hit till mig”, (3 Nephi 11:14) så inbjuder han var och en av oss att en i taget komma till honom, så att vi också må veta ”att [han] är … hela jordens Gud, som har blivit dödad för världens synder”. (3 Nephi 11:14.) Vi får veta hur det känns att vara omsluten av hans kärlek när vi tackar ja till denna inbjudan.
Jag är säker på att ni alla vid något tillfälle har känt er omslutna av Kristi armar. Men om ni är som jag finns det perioder när ni känner er rädda, när livets stress och jäkt överväldigar er, när ni känner att ni är på väg bort från Anden. Kanske tycker ni också att ni blivit övergivna. När jag får sådana känslor är det bästa motgiftet minnet av de stunder när Kristi frid har kommit för att stärka mig. Därför inbjuder jag er i kväll att minnas tillsammans med mig hur det känns att uppleva Herrens kärlek i ert liv och vara omsluten av hans armar.
Min mamma dog när jag var en ung mor. Jag behövde fortfarande hennes råd och hjälp. Hon levde bara sex veckor efter det att hon fått veta att hon hade cancer. I början var jag mest bekymrad för min far. Jag var tacksam för att mamma inte behövt lida länge och att hennes död varit en fin upplevelse för oss. Men några veckor senare närmade sig Mors dag och hennes födelsedag, och jag saknade henne förfärligt. Jag ville ha hennes armar omkring mig och jag ville veta att hon hade det bra. Jag ville säga henne att jag älskade och saknade henne.
En kväll när jag bad och grät (vilket jag ofta gjorde då), uppfylldes jag av en stor trösterik känsla — plötsligt och kraftfullt. Känslan återställde mig, den gav mig frid. Fysiskt varade den inte länge, men den var oerhört tröstande. Jag visste vad det var — det var Herrens kärlek som omslöt mig och gav mig frid och styrka. Men lika viktigt är att den stunden har förblivit i minnet som en härlig gåva som jag kan öppna och minnas när livet är jobbigt.
Ibland har också stunder av kärlek och frid kommit oväntat och när jag inte speciellt behövde det — jag hade inga särskilda problem eller frågor. En ljuvlig höstsöndag satt jag i stolen jag använder för skriftläsning och såg hur de gula löven dalade från grannens aprikosträd. Jag tittade upp från mina skrifter och plötsligt översköljdes jag av en känsla av frid och förnöjsamhet. Stunden var flyktig, men minnet av kärleken jag kände har bestått. Det är en minnets gåva jag kan erinra mig när livet och tiderna är svåra.
När jag varje dag söker Herrens kärlek så upplever jag den och känner hans armar omsluta mig. Jag ser bevis på Herrens kärlek på min morgonpromenad när luften är klar och de första solstrålarna syns i öster. Jag känner hans kärlek när en vers i skrifterna kommer upp i sinnet och talar till mig på ett nytt sätt. Jag känner hans kärlek när jag undervisas av goda kvinnor i Hjälpföreningen eller av besökslärare som bryr sig om mig. Jag förnimmer hans närhet när mitt hjärta reagerar på vacker musik eller ett minnesvärt tal. Systrar, Herren finns överallt när vi öppnar våra ögon och vårt hjärta för hans kärlek.
Men jag är säker på att det finns kvinnor ibland er som tänker: ”När har jag någonsin tid till en morgonpromenad? När hade jag senast tio minuters lugn och ro till att läsa i skrifterna?” Eller, ”När hade jag senast en dag fri från smärta? eller oro? eller sorger?” Och jag inser hur sant det är att livet ofta känns som en stor hög med skyldigheter, frustration och besvikelser. Men Herren finns där, alltid densamme, hans armar är utsträckta. När vi känner oss överväldigade, måste vi minnas friden han gett oss vid tidigare tillfällen. Hans frid ger oss tröst och styrka. Världen kan inte ge oss det.
Som trofasta kvinnor i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga har vi välsignats med den Helige Anden. När vi bjuder Frälsaren att komma in i vårt liv bär den Helige Anden vittne för oss om den kärlek Fadern och hans Son, vår Frälsare, har till oss alla. Men att känna deras kärlek är inte bara beroende på vår önskan utan också på våra handlingar. Och handlingarna vi måste göra känner vi väl till: uppriktig, detaljerad och ödmjuk bön, varefter vi lyssnar i stillhet på Herrens svar, regelbundna skriftstudier och tid till att begrunda det vi har läst, och slutligen villighet att utforska vårt inre och förlita oss på Herrens löfte att han ska ”göra det svaga starkt för [oss]”. (Ether 12:27) När vi studerar och mediterar är vi berättigade till Andens maningar, och när vi blir allt bättre på att hörsamma dessa maningar ser vi dagligen Herrens hand i vårt liv. Vi kommer att finna honom, som äldste Maxwell sade, ”i vårt livs detaljer”. (Neal A Maxwell, ”Becoming a Disciple”, Ensign, jun 1996, s 19) Och när den insikten kommer upplever vi hans frid och inser att vi verkligen är omslutna av hans kärleks armar.
Under det världsomfattande ledarutbildningsmötet i januari 2004 uppmanade president Gordon B Hinckley kyrkans kvinnor att ”stå starka och orubbliga” emot det onda som växer i världen. (”Stå starka och orubbliga”, Världsomfattande ledarutbildningsmöte, 10 jan 2004, s 20) Systrar, det är därför vi måste söka efter att känna igen och uppleva Herrens kärlek i vårt liv. Det är därför vi måste minnas och värdesätta våra egna upplevelser av hans frid och den styrka den för med sig. Och det är därför vi måste berätta för våra barn och dem som inte har föräldrar eller nära anförvanter om våra egna upplevelser av tro och vittnesbörd.
Vår familj behöver Guds frid, och om vi inte kan eller inte vill bjuda Herren att komma in i vårt liv, då blir familjen en återspegling av vårt eget kaos. Kvinnan är ombedd att ta hand om sin familj, men vi måste också vara fasta — vi måste vara den bergfasta grunden som våra hem kan stå på. Det är viktigt att vi talar frid till vår familj, liksom Herren talar frid till oss. Vårt hem måste vara en plats där familj och vänner vill vara, där alla som kommer in kan hämta styrka och mod till att möta utmaningen att leva i en allt ondare värld. Våra barn behöver höra oss ”tala om Kristus … fröjda oss i Kristus [och] predika om Kristus” (2 Nephi 25:26), så att de kan veta var de kan hitta den frid som ”övergår allt förstånd”. (Fil 4:7)
Kom ihåg, systrar, att Frälsarens inbjudan är klar och direkt, och viktigast för oss är att den är beständig: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor … Ta på er mitt ok … ty … min börda är lätt.” (Matt 11:28–30) Detta är vad Herren lovar mig och er.
Min bön för var och en av oss är att vi ska minnas när Herren har talat frid till oss och har omslutit oss med sin kärleks armar. Och lika viktigt, om ni inte har känt denna kärlek på ett tag, sök efter den och upplev den när ni utför livets vardagliga uppgifter. När ni gör det kommer minnena av dessa känslor från Herren att bli till ljuvliga gåvor under ert livs dagar, månader och år, som kan öppnas en andra gång — eller många gånger — för att ge er stöd när livet är svårt.
”Min frid ger jag er”, lovar Herren. ”Inte ger jag er en sådan frid som världen ger.” (Joh 14:27) Frid. Styrka. Det är det vi längtar efter och det är det som är möjligt. Vi behöver bara vända oss mot hans utsträckta armar. I Jesu Kristi namn, amen.