Ett prästadömskvorum
Ett kvorums styrka utgörs till stor del av hur fullständigt dess medlemmar är eniga i rättfärdighet.
Jag är tacksam att få vara här med er på detta väldiga prästadömsmöte. Vi är alla medlemmar i ett prästadömskvorum. Ni kanske inte tycker det är så märkvärdigt, men det gör jag. Jag ordinerades till diakon i aronska prästadömet i en mycket liten gren i kyrkan. Det fanns bara en familj i grenen. Vi hade inget kapell. Vi hade mötena hemma hos oss. Jag var den enda diakonen och min bror den enda läraren.
Så jag vet hur det är att utöva prästadömet ensam och inte kunna samverka med andra i ett kvorum. Jag var nöjd i den lilla grenen utan ett kvorum. Jag kunde ju inte veta vad det var som fattades. Och så flyttade min familj tvärs över kontinenten till en plats där det fanns många prästadömsbärare och starka kvorum.
Jag har lärt mig under årens lopp att ett kvorums styrka inte beror på antalet prästadömsbärare i det. Inte heller är den en automatisk följd av medlemmarnas ålder och mognad. Istället utgörs ett kvorums styrka till stor del av hur fullständigt dess medlemmar är eniga i rättfärdighet. En sådan enighet i ett starkt prästadömskvorum liknar inget jag upplevt i ett idrottslag eller en klubb eller någon annan organisation i världen.
Almas ord, upptecknade i Mosiahs bok, är den bästa beskrivningen på den enighet jag känt i de starkaste prästadömskvorumen:
”Han befallde dem, att de icke skulle kivas med varandra utan se framåt med samma blick, då de hava en tro och ett dop samt hava sina hjärtan förenade i enighet och kärlek till varandra.”1
Alma berättade till och med för sitt folk hur man kvalificerar sig för den enigheten. Han sade till dem att inte predika något annat än omvändelse och tro på Herren, som hade återlöst sitt folk.2
Det som Alma lärde, och det som skett i alla eniga prästadömskvorum jag har sett, är att medlemmarnas hjärtan förändras genom Jesu Kristi försoning. Det är så deras hjärtan förenas i enighet.
Ni förstår då varför Herren uppmanar kvorumpresidenter att leda på det sätt han själv gör. I det 107:e kapitlet i Läran och Förbunden använder han nästan samma ord för att beskriva de olika kvorumpresidenternas plikter. Presidenten för diakonernas kvorum ska undervisa kvorummedlemmarna om deras plikter ”såsom det är givet enligt förbunden”.3 Presidenten för lärarnas kvorum ska undervisa dess medlemmar om sina plikter ”såsom de äro framställda i förbunden”.4 Det åligger presidenten för prästernas kvorum, som är biskopen, att ”presidera över fyrtioåtta präster, att hålla råd med dem och undervisa dem om deras skyldigheter i ämbetet, såsom de äro framställda i förbunden”.5
Äldstekvorumets president har fått följande uppdrag:
”Åter, det åligger presidenten över äldsterna att presidera över nittiosex äldster, att hålla råd med dem och att undervisa dem enligt förbunden.”6
Det är lätt att förstå varför Gud vill att hans kvorum undervisas ”enligt förbunden”. Förbund är högtidliga löften. Vår himmelske Fader har lovat oss allt i det eviga livet om vi ingår och håller förbunden. Vi tar till exempel emot prästadömet med ett förbund att trofast hjälpa honom i hans verk. De människor vi döper in i hans kyrka lovar att ha tro på Jesus Kristus och att omvända sig och hålla hans bud. Varje förbund kräver att vi tror på Jesus Kristus och lyder hans bud för att vi ska kvalificera oss för den förlåtelse och det renade hjärta som är nödvändigt för att ärva evigt liv, den största av alla Guds gåvor.
Ni kanske undrar: ”Betyder det att alla lektioner i kvorumet måste handla om tro och omvändelse?” Naturligtvis inte. Men det betyder att läraren och de som deltar alltid måste vilja föra Herrens Ande in i hjärtat hos medlemmarna i klassrummet för att framkalla tro och beslutsamhet att omvända sig och bli ren.
Och denna önskan sträcker sig bortom klassrummet, där kvorumet har sina möten. I ett verkligt enat kvorum gäller denna önskan alla medlemmar var de än befinner sig.
Jag såg detta för några år sedan i ett diakonernas kvorum där jag kallats att hålla lektionerna. Några av diakonerna kom inte alltid till kvorumets möten. Jag visste att undervisningen i detta kvorum — och i varje kvorum — var presidentens ansvar, för han hade nycklarna. Hans uppgift var att hålla råd med dem alla. Därför har jag gjort det till en vana att söka råd från den som gav kallelsen från Gud genom att fråga honom: ”Vad tycker du att jag ska undervisa om? Vad är det jag bör sträva efter att uppnå?”
Jag lärde mig att följa hans råd, för jag visste att Gud hade gett honom ansvaret att undervisa sina kvorummedlemmar. Jag visste en söndag att Gud hade hedrat en ung kvorumpresidents ansvar. Jag undervisade diakonerna. Jag lade märke till en tom stol. Det stod en bandspelare på stolen, och jag såg att den spelade in det som sades. Efter lektionen tog pojken som satt bredvid den tomma stolen bandspelaren. När han gick mot dörren frågade jag honom varför han spelat in lektionen. Han log och sade att en annan diakon berättat för honom att han skulle vara borta den dagen. Han tänkte ta bandspelaren till sin vän så att han kunde lyssna på vår lektion.
Jag hade litat på ansvaret som getts till en ung kvorumpresident, och hjälp från himlen kom. Anden kom för att påverka medlemmarna i det klassrummet och skickade en av dem till en vän för att försöka stärka hans tro och leda honom till omvändelse. Diakonen som bar på bandspelaren hade lärt sig enligt förbunden, och han försökte hjälpa sin vän och medlem i kvorumet.
Medlemmar i ett prästadömskvorum får inte undervisning bara genom lektioner i en klass. Kvorumet är en hjälpenhet och medlemmarna lär sig när de tjänar. Ett kvorum kan tjäna bättre än medlemmarna kan göra på egen hand. Och den kraften mångfaldigas långt utöver deras antal. Varje kvorum har en ledare med myndighet och ansvar att leda prästadömets verksamhet. Jag har sett kraften som kommer när kvorum kallas att ge sig ut för att hjälpa till vid katastrofer. Gång på gång har människor utanför kyrkan uttryckt sin förvåning och beundran över kyrkans effektiva sätt att organisera hjälp. De tycker att det är ett mirakel. Undrets kraft i allt prästadömstjänande kommer av att ledare och medlemmar hedrar myndigheten hos dem som leder verksamheten i prästadömskvorum över hela världen.
Mäktiga under kan ske när kvorumen söker tjäna andra. De sker också när prästadömet betjänar medlemmar inom kvorumet. En president för diakonernas kvorum hade tidigt en söndag före kvorummötet möte med sina rådgivare och kvorumsekreteraren. Efter bön och begrundan under rådsmötet kände han sig manad att kalla en diakon att inbjuda en annan diakon, som aldrig kommit förut, till nästa kvorummöte. Han visste att diakonen som aldrig varit närvarande hade en far som inte var medlem i kyrkan och att hans mor hade föga intresse av kyrkan.
Den utsedda diakonen tog emot uppgiften från sin president att kontakta pojken. Han gick hem till honom. Jag såg honom gå. Han gick lite tvekande, som om det var en svår uppgift. Pojken han inbjöd att följa med till kvorumet kom bara ett par gånger innan familjen flyttade. Många år senare var jag på en stavskonferens hundratals mil från platsen där diakonernas kvorum hade haft sina möten. Mellan konferensens möten kom en obekant man fram till mig och frågade om jag kände en viss person. Han nämnde ett namn. Det var diakonen som av sin kvorumpresident kallats att söka efter och ta hand om ett förlorat får. Mannen sade till mig: ”Vill du tacka honom åt mig? Jag är morfar till pojken som han inbjöd till diakonernas kvorum för många år sedan. Han är vuxen nu. Men han talar fortfarande med mig om diakonen som inbjöd honom att följa med till kyrkan.”
Han hade tårar i ögonen och det hade jag också. En ung kvorumpresident hade känt sig manad att nå ut till en förlorad medlem i sitt kvorum. Han inspirerades att ge en pojke ärendet att tjäna. Den presidenten gjorde det Mästaren skulle ha gjort. Och på samma gång såg en ung president till att en ny prästadömsbärare utbildades i plikten att tjäna andra, enligt förbunden. Hjärtan förenades i enighet och de är fortfarande förenade över tjugo år senare och på hundratals mils avstånd. Enighet i kvorumet består när den formas i Herrens tjänst och på Herrens sätt.
Ett av kännetecknen på ett starkt kvorum är känslan av gemenskap bland dess medlemmar. De bryr sig om varandra. De hjälper varandra. Kvorumpresidenter kan bäst bygga upp denna gemenskap om de minns Herrens ändamål med enighet i kvorumet. Det är naturligtvis för att de ska hjälpa varandra. Men det är mer, mycket mer. Det är för att de ska lyfta och uppmuntra varandra att tjäna i rättfärdighet tillsammans med Mästaren i hans verk att erbjuda evigt liv åt vår himmelske Faders barn.
Insikten om detta förändrar hur vi går tillväga för att bygga upp gemenskapen i kvorumet. Det kan till exempel även förändra det sätt varpå ett lärarnas kvorum spelar basket. Medlemmarna kanske hoppas mer på att förbättra gemenskapen än att bara vinna en match. De kunde välja att inbjuda en pojke som känner sig utanför för att han inte spelar så bra. Om han accepterar och kommer, kanske kvorummedlemmarna passar bollen till andra lite mera och särskilt till pojken som troligen inte kommer att träffa korgen. Tjugo år senare kanske de inte minns om de vann den kvällen eller inte, men de kommer alltid att minnas hur de spelade tillsammans och varför — och vems lag det var. Det var Herren som sade: ”Om I icke ären ett, ären I icke mina.”7
Att förstå varför Herren vill ha gemenskap kan ändra hur en fest i äldstekvorumet planeras. Jag har varit på en fest som planerades av en man som var ny medlem i kyrkan. Att finna evangeliet var det underbaraste som någonsin hänt honom. Därför inbjöds grannar och vänner som ännu inte var medlemmar i kyrkan till festen. Jag minns fortfarande känslan av gemenskap när vi pratade med dem om vad kyrkan betydde för oss. På den festen kände jag något mera än gemenskap med bröderna i prästadömet. Mästaren inbjöd sina lärjungar att bli de första tolv apostlarna under sin jordiska verksamhet på följande sätt: ”Följ mig, så skall jag göra er till människofiskare.”8 Under festen den kvällen kände jag att jag var i sällskap med Mästaren och hans lärjungar, på väg att bli det han vill att vi ska bli.
Jag välsignades med samma känsla av gemenskap tack vare en prästadömsledare när jag var i aronska prästadömet. Han förstod hur man bygger prästadömsgemenskap som består. Han gjorde upp med ägaren till en skogstomt om att vi skulle tillbringa eftermiddagen där med att hugga ved och bunta ihop den. Vedbuntarna skulle ges till änkor så att de skulle ha värme i vinterkylan. Jag minns fortfarande värmen jag kände från gemenskapen med mina bröder i prästadömet. Men jag minns ännu tydligare känslan jag fick av att göra det som Frälsaren skulle ha gjort. Därför kände jag gemenskap med honom. Vi kan bygga denna dyrbara gemenskap i våra kvorum i det här livet och sedan kan vi ha den i all evighet, i härlighet och som familjer, om vi lever enligt förbunden.
Det är min bön att ni tar emot Herrens inbjudan att bli eniga, att vara ett, i våra kvorum i prästadömet. Han har stakat ut vägen. Och han har lovat oss att med hans hjälp kan goda kvorum bli stora kvorum. Han vill att vi ska ha dem. Och jag vet att han behöver starkare kvorum till välsignelse för vår himmelske Faders barn, enligt förbunden. Min tro säger att det kommer att bli så.
Jag vet att vår himmelske Fader lever. Jag vet att hans Son Jesus Kristus sonade våra synder och alla andras synder som vi någonsin kommer att träffa. Han uppstod. Han lever. Han leder sin kyrka. Han håller prästadömets nycklar. Genom inspiration till dem som innehar nycklar i kyrkan kallar han varje president för varje prästadömskvorum. Jag vittnar om att prästadömet återställdes med alla dess nycklar till Joseph Smith. Och jag bär mitt högtidliga vittnesbörd om att dessa nycklar har vidarebefordrats i våra dagar till presidenten för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, som är prästadömets president för hela jorden.
Detta vittnar jag om i Jesu Kristi heliga namn, amen.