Att bli redskap i Guds händer
En person behöver inte ha ett kall i kyrkan, en uppmaning att hjälpa någon, eller ens god hälsa för att bli ett redskap i Guds händer.
Min morfar Alma Benjamin Larsen vara bara 34 år gammal när han vaknade en morgon och märkte att han hade problem med synen. Strax därefter miste han helt sin syn. Morfar hade varit missionär och hade varit en trofast medlem i kyrkan. Han var jordbrukare, hade hustru och tre barn, och han kunde inte tänka sig livet utan sin syn. Morfars hustru och små barn måste nu ta på sig extra bördor och hjälpa till på gården, och de fick ont om pengar.
Under den här tiden av fysiskt mörker blev många människor medel i Guds händer till att hjälpa min blinde morfar. En händelse som hade starkt inflytande på hans familj inträffade 1919. Det var ett år med stora ekonomiska svårigheter för alla människor i staden där morfar bodde. Gårdar utmättes och företag gick omkull. Det fanns en rätt stor inteckning på morfars gård, och han fick ett meddelande om att han måste betala 195 dollar för att kunna förlänga inteckningen ytterligare ett år. Att betala denna räkning var för honom som att kräva ”ett skålpund av hans eget kött”. Nästan alla var i samma situation, och det verkade omöjligt att skaffa fram så mycket pengar. Om han samlat ihop allt som hörde till gården — hästarna, korna och maskinerna — skulle han inte ha kunnat sälja dem för 195 dollar. Morfar bad en granne slakta två eller tre av hans kor, och han sålde dem och några andra produkter. Han hade gett kredit till grannarna och kommit överens med dem om att de skulle betala i slutet av året, men ingen av hans gäldenärer var i stånd att betala honom. Den ekonomiska situationen för hans familj var dyster.
I sin dagbok berättar morfar: ”Jag kommer aldrig att glömma den där kalla kvällen strax före jul 1919. Det såg ut som om vi skulle förlora gården. Min dotter Gladys lade ett pappersark i handen på mig och sade: ’Det kom med posten i dag.’ Jag tog pappret till hennes mor och frågade henne vad det stod. Detta är vad min hustru läste upp för mig: ’Kära broder Larsen! Jag har tänkt på dig hela dagen. Jag undrar om du har ekonomiska bekymmer. Om du har det, så har jag 200 dollar som du kan få.’ Brevet var undertecknat ’Jim Drinkwater’. Jim var en småväxt, invalidiserad man och han var den siste på jorden som någon skulle ha trott om att ha så mycket pengar. Jag gick hem till honom den kvällen, och han sade: ’Broder Larsen, jag fick ett telegram från himlen i morse och jag kunde inte få dig ur tankarna på hela dagen. Jag var säker på att du hade ekonomiska bekymmer.’ Broder Drinkwater gav mig 200 dollar och vi skickade de 195 dollarna till inteckningsföretaget och för de fem extra dollarna köpte vi stövlar och kläder till barnen. Jultomten kom det året!”
Min morfar fortsätter sedan med att bära sitt vittnesbörd: ”Herren har aldrig svikit mig. Han har rört vid andras hjärtan så som han rörde vid broder Drinkwaters hjärta. Jag bär vittne om att den enda säkerhet och trygghet jag någonsin funnit har kommit genom att jag försökt hålla Herrens bud och upprätthålla och stödja denna kyrkas ledare.”
Jag har tänkt på Jim Drinkwater många gånger och undrat hur han kom att bli en som Herren kunde lita på. Jim var en småväxt, invalidiserad man som Gud litade på skulle hjälpa en blind jordbrukare med en tung inteckning och tre barn. Jag har lärt en hel del av det min morfar upplevde med Jim Drinkwater. Jag har lärt mig att en person inte behöver ha ett kall i kyrkan, en uppmaning att hjälpa någon, eller ens god hälsa för att bli ett redskap i Guds händer. Hur blir då ni och jag redskap i Guds händer? Profeterna och skrifterna lär oss hur.
Först och främst måste vi ha kärlek till Guds barn. När den laglärde frågade Frälsaren: ”Mästare, vilket är det största budet?”, svarade Frälsaren:
”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd.
Detta är det största och främsta budet.
Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv.” (Matt 22:36–39)
Joseph Smith sade: ”Kristi kärlek, eller barmhärtighet, är tillvarons förnämsta princip. Om vi kan räcka ut en hjälpande hand till den betryckte, om vi kan hjälpa dem som är missmodiga och bedrövade, om vi kan lyfta upp och förbättra människosläktets villkor, är det vår uppgift att göra det, ja, en väsentlig del av vår religion.” (Conference Report, apr 1917, s 4) När vi känner kärlek till Guds barn får vi möjligheter att hjälpa dem på deras väg tillbaka till hans närhet.
Mosiahs söners missionärsupplevelser hjälper oss också att förstå hur vi kan bli redskap i Guds händer. ”De färdades många dagar i ödemarken.” (Alma 17:9) Vi måste vara villiga att färdas. Mosiahs söner var villiga att gå längre än till sin omgivning och att göra det som var obekvämt. Hade Ammon inte varit villig att resa till ett främmande land som var befolkat av ett vilt och förhärdat och grymt folk, skulle han aldrig ha funnit och kunnat hjälpa Lamoni och dennes far, och många lamaniter skulle kanske aldrig ha fått veta något om Jesus Kristus. Gud har bett oss att färdas, gå ut som missionärer, acceptera kallelser, inbjuda någon till kyrkan och hjälpa någon i nöd.
I sin strävan att hjälpa sina lamanitiska bröder lärde sig Mosiahs söner också betydelsen av att fasta och be: ”De fastade ofta och bådo mycket, att Herren skulle förläna dem en del av sin Ande att gå med dem och förbliva hos dem, på det de måtte bliva medlet i Guds händer att om möjligt bibringa sina bröder, lamaniterna, kunskap om sanningen.” (Alma 17:9) Vill vi verkligen vara medel i Guds händer? I så fall bör vår önskan genomsyra våra böner och vara i fokus för vår fasta.
Efter det att min morfar förlorat synen fastade och bad han att Herren skulle ge honom frid, om det var så att han måste förbli i mörker. Han berättar att nästan inom en timme ”blev mitt sinne upplyst och mörkrets moln lyftes bort från mig”. Han kunde se igen, inte med sina fysiska ögon, men med sina andliga. Senare kallades Alma Benjamin Larsen som patriark, och han tjänade som sådan i 32 år. Liksom Mosiahs söner fastade och bad min morfar, och som följd därav fick han möjligheten att välsigna tusentals av Guds barn.
Vi, liksom Jim Drinkwater och min morfar, behöver också vara mottagliga för den Helige Andens maningar, för när vi önskar vara redskap i Guds händer kan vi ta emot uppenbarelse. Profeten Alma den yngre berättar för oss om uppenbarelser som han tog emot: ”Jag vet vad Herren har befallt mig, och jag jublar däröver … Ja, detta är min berömmelse, att jag måtte bliva ett medel i Guds händer att förmå någon själ att omvända sig, och detta är min glädje.” (Alma 29:9) Alma hade fått en uppenbarelse om vad han skulle göra.
Jag har en liten bok som jag bär med mig, där jag skriver ner den inspiration och de tankar som jag tar emot av Anden. Den ser inte mycket ut för världen, och den blir sliten och behöver bytas ut då och då. När tankar kommer till mitt sinne skriver jag ner dem och sedan försöker jag handla därefter. Jag har många gånger funnit, när jag har gjort något på min lista, att mitt agerande var svaret på någons bön. Det har också funnits gånger då jag inte gjorde något på min lista och jag senare har förstått att det fanns någon som jag kunde ha hjälpt, men inte hjälpte. Om vi, när vi får maningar rörande Guds barn, skriver ner de tankar och den inspiration vi får och sedan handlar därefter, kommer Guds förtroende för oss att öka och vi får fler tillfällen att vara redskap i hans händer.
Med president Fausts ord: ”Ni kan vara kraftfulla medel i Guds händer att hjälpa till med att utföra detta stora verk … Ni kan göra något för en annan människa som ingen annan som fötts hit till jorden kan göra.” (”Medel i Guds händer”, Liahona, nov 2005, s 115) Gud sätter värde på dem som hjälper hans barn. Jag uppmanar oss alla att följa profeternas råd och bli redskap i Guds händer och höra till dem han värdesätter eftersom vi har hjälpt hans barn.
I Jesu Kristi namn. Amen.