Tro till att förflytta berg
Större tro är det som behövs allra mest. Utan den skulle verket stagnera. Med den kan ingen hejda dess framgång.
Mina bröder och systrar, får jag först ta upp en personlig sak. Kyrkans president tillhör hela kyrkan. Hans liv är inte hans eget. Hans uppdrag är att tjäna.
Som ni alla vet är jag till åren kommen. Jag fyllde 96 år i juni. Jag har från flera håll fått höra att det spekuleras en hel del om min hälsa. Jag vill klargöra en del. Om jag lever några månader till så blir jag den äldsta president kyrkan haft. Jag säger inte detta för att skryta utan för att uttrycka min tacksamhet. I januari i år genomgick jag en allvarlig operation. Det var en otrevlig upplevelse, särskilt för en som aldrig legat på sjukhus förut. Därefter uppstod frågan om jag skulle underkasta mig ytterligare behandling. Jag valde att göra det. Mina läkare har kallat resultatet mirakulöst. Jag vet att det positiva resultatet beror på era många böner för min skull. Jag är er djupt tacksam.
Herren har låtit mig leva vidare, jag vet inte hur länge. Men hur länge det än blir, ska jag fortsätta ge mitt bästa i det uppdrag jag fått. Det är ingen lätt sak att presidera över denna stora och komplexa kyrka. Inget undgår första presidentskapets uppmärksamhet. Inget större beslut tas, inga utgifter betalas utan deras godkännande. Ansvaret och pressen är stora.
Men vi ska fortsätta så länge Herren önskar. Som jag sade i april är vi alla i Herrens hand. Jag känner mig frisk, min hälsa är hygglig. Men när det blir dags för en efterträdare blir övergången smidig och enligt hans vilja vilkens kyrka detta är. Alltså går vi framåt i tro — och tro är det ämne jag vill tala om denna morgon.
Ända från början har denna kyrka gått framåt i tro. Tron var profeten Josephs styrka.
Jag är tacksam för den tro som förde honom till lunden för att be. Jag är tacksam för att han i tro översatte och gav ut Mormons bok. Jag är tacksam att han gick till Herren i en bön som besvarades med förlänandet av aronska och melkisedekska prästadömet. Jag är tacksam att han i tro organiserade kyrkan och lade ut dess kurs. Jag tackar honom för hans livs gåva, för det vittnesbörd det är om detta verks äkthet.
Tro var också den kraft som motiverade Brigham Young. Jag tänker ofta på den oerhörda tro som han utövade då han förde ett stort antal människor till Saltsjödalen för att slå sig ner här. Han visste inte mycket om området. Han hade aldrig sett det, utom i en syn. Jag förmodar att han studerade de få uppgifter som fanns att tillgå, men han visste nästan ingenting om jordmån, vattentillgång eller klimat. Men när han såg dalen sade han utan att tveka: ”Detta är rätt plats. Kör vidare.” (B H Roberts, A Comprehensive History of the Church, 3:224)
Och likadant har det varit med alla kyrkans presidenter. Trots oerhört motstånd har de gått framåt i tro. Om det var gräshoppor som förstörde deras gröda. Om det var torka eller sen frost. Om det var förföljelser från den överstatliga regeringen. Eller på senare tid: Om det uppstått trängande behov av humanitär hjälp till offren för en tsunami eller jordbävningar eller översvämningar på olika platser, så har det varit samma sak. Förrådshyllorna har tömts. Bidrag på miljontals dollar har sänts till behövande, oavsett religion — allt i tro.
Det här är ett viktigt jubileumsår i kyrkans historia, som ni alla vet. Det är 150 år sedan Willies och Martins handkärrekompanier anlände tillsammans med Hunts och Hodgetts vagnkompanier.
Mycket har skrivits om detta, och jag behöver inte gå in på detaljer. Ni känner alla till berättelsen. Nog sagt: De som gav sig ut på den långa resan från Brittiska öarna till stora Saltsjödalen påbörjade sin färd i tro. De hade föga eller ingen vetskap om vad de gav sig in på. Men de gick framåt. De påbörjade sin resa med stora förväntningar. Förväntningarna sänktes gradvis under färden västerut. Då de påbörjade den tröttande färden utefter Plattefloden och sedan upp längs Sweetwaterdalen utkrävde dödens kalla hand sin fruktansvärda tribut. Maten ransonerades, oxarna dog, vagnar gick sönder, de hade otillräckligt med filtar och kläder. Stormar rasade. De sökte skydd, men fann inget. Stormarna yrde runt omkring dem. De bokstavligen dog av svält. Tjogtals dog och begravdes i den frusna marken.
Lyckligtvis passerade Franklin D Richards förbi på sin väg från England. Han färdades i en lätt vagn, dragen av hästar, och kunde färdas mycket snabbare. Han kom in i den här dalen. Det var vid just den här tiden på året. Man höll generalkonferens. När Brigham Young fick nyheten ställde han sig omedelbart inför de församlade och sade:
”Jag ska nu ge ämne och text till de äldster som ska tala idag och under konferensen, nämligen detta: Idag, den 5 oktober 1856, befinner sig många av våra bröder och systrar på slätten med handkärror. Många av dem är troligen över hundra mil från denna plats och de måste föras hit, vi måste skicka hjälp till dem. Ämnet lyder: ’Få hit dem!’ Jag vill att bröderna som talar ska förstå att deras text är folket på slätten och ämnet för vår församling är att sända hjälp till dem och föra dem hit innan vintern kommer …
Jag skall vända mig till er biskopar idag. Jag skall inte vänta till i morgon, eller till nästa dag, med att få 60 bra åsnespann och 12 till 15 vagnar. Jag vill inte sända oxar, jag vill ha bra hästar och mulåsnor. De finns i territoriet, och vi måste ha dem. Likaså tolv ton mjöl och fyrtio goda kuskar … 60 till 65 par bra mulåsnor eller hästar med seldon …
Jag säger er allesammans”, sade han, ”att er tro, religion och religiösa bekännelse aldrig kommer att frälsa en enda av er in i Guds celestiala rike, såvida ni inte tillämpar just dessa principer som jag nu undervisar er om. Ge er av och hämta hem dessa människor som är därute på slätten och utför noga det vi kallar det timliga, eller era timliga plikter. Om inte är er tro förgäves, de predikningar ni hört är förgäves och ni nedsjunker till helvetet, om ni inte gör som vi säger åt er.” (Deseret News, 15 okt 1856, s 252)
Omedelbart erbjöds hästar, mulåsnor och starka vagnar. Rikligt med mjöl kom in. Varma kläder och sängkläder samlades snabbt in. Inom en dag eller två var de lastade vagnarna på väg österut genom snön.
När räddarna nådde de nödställda heliga var de som änglar från himlen. Människor grät av tacksamhet. Handkärrefolket fördes över till vagnar så att de kunde komma till Saltsjödalens samhällen snabbare.
Omkring tvåhundra dog, men ett tusen räddades.
Bland dem som befann sig i förfärliga omständigheter på slätten var min hustrus farmors mor. Hon reste med Hunts vagnkompani.
I dag kan man från min hustrus gravplats på kyrkogården i Salt Lake City se ner på hennes farmors mors, Mary Penfold Gobles, grav. Hon dog i sin dotters armar när hon kom in i Saltsjödalen den 11 december 1856 och begravdes dagen därpå. Hon hade förlorat tre av sina barn under den långa resan. En överlevande dotter hade fått fötterna kraftigt förfrusna.
Vilken berättelse! Den är fylld av lidande, hunger, kyla och död. Där berättas om iskalla floder att vada över, om vinande snöstormar, om den långa, mödosamma klättringen uppför Rocky Ridge. När detta jubileumsår är över kanske den blir nästan bortglömd. Men jag hoppas att den ska berättas om och om igen och påminna framtida generationer om föregångarnas lidande och tro. Deras tro är vår arvedel. Deras tro är en påminnelse för oss om det pris de betalade för den bekvämlighet vi åtnjuter.
Men tro visar man inte bara i stora heroiska händelser, som handkärrepionjärernas ankomst. Den visar sig också i små men betydelsefulla händelser. Jag vill berätta om en sådan händelse.
När templet i Manti i Utah byggdes för omkring 120 år sedan arbetade George Paxman som finsnickare. Han och hans unga hustru Martha hade ett barn och väntade ett till.
Medan George hängde upp en av de tunga östra dörrarna i templet, drabbades han av inklämt bråck. Det gjorde fruktansvärt ont. Martha lade honom i en vagn och tog honom till staden Nephi, där hon satte honom på tåget och förde honom till Provo. Där avled han. Hon avvisade äktenskapsförslag och förblev änka i 62 år och försörjde sig på sömnad.
Tillåt mig en liten avvikelse med att säga att när jag förlovade mig med min hustru, gav jag henne en ring. När vi gifte oss, fick hon en vigselring. Hon bar dem i åratal. Så en dag såg jag att hon tagit av dem och istället bar den här tunna vigselringen. Den hade tillhört hennes mormor. Hon fick ringen av sin man George. Ringen var allt han lämnade efter sig. En vårdag höll Martha på att städa. Hon tog ut alla möblerna för att städa huset ordentligt. När hon skakade halmen ur madrassen, tittade hon ner och såg att ringen var borta. Hon letade mycket noga överallt. Det var hennes enda påtagliga minne av hennes älskade man. Hon letade igenom halmen med fingrarna, men kunde inte hitta sin ring. Tårar rann på hennes kinder. Hon knäföll och bad att Herren skulle hjälpa henne hitta ringen. När hon öppnade ögonen tittade hon ner, och där var den!
Nu håller jag den här i handen. Den är för liten för att ni alla ska kunna se den. Den är i 18 karats guld, gammal, repig och böjd. Men den står för tro, tron hos en änka som vädjade till Herren i sin nöd. Sådan tro är källan till aktivitet. Den är roten till hopp och förtröstan. Det är den enkla tro som vi alla så förtvivlat behöver.
I det pågående arbetet för detta stora verk är större tro det som behövs allra mest. Utan den skulle verket stagnera. Med den kan ingen hejda dess framgång.
Frälsaren sade: ”Om ni har tro, bara som ett senapskorn, skall ni säga till detta berg: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting skall vara omöjligt för er.” (Matt 17:20)
Till sin son Helaman sade Alma: ”Predika omvändelse för dem samt tro på Herren Jesus Kristus, lär dem att ödmjuka sig och att vara saktmodiga och ödmjuka i hjärtat, lär dem att motstå varje djävulens frestelse medelst sin tro på Herren Jesus Kristus.” (Alma 37:33)
Må Herren välsigna oss med tro på det stora verk som vi är en del av. Må tron vara som ett ljus till att leda oss genom natten. Må den gå framför oss som en molnstod om dagen.
Om detta ber jag ödmjukt, i hans heliga namn vilken är vår tros styrka, ja, Jesu Kristi namn, amen.