Ingenting kan få dem på fall
Genom Jesu Kristi försonings stärkande kraft kan du och jag få välsignelsen att kunna undvika och segra över förföljelser.
Denna eftermiddag ber jag att den Helige Anden ska hjälpa mig och er medan vi tillsammans begrundar viktiga evangelieprinciper.
Något av det jag tycker bäst om som prästadömsledare är att besöka kyrkans medlemmar i hemmen. Särskilt tycker jag om att hälsa på och tala med medlemmar som beskrivs som ”mindre aktiva”.
Under de år då jag verkade som stavspresident brukade jag ofta kontakta en av biskoparna och be honom att under bön besluta vilka personer eller familjer vi skulle kunna besöka tillsammans. Innan vi gav oss i väg knäföll biskopen och jag och vädjade till vår himmelske Fader om vägledning och inspiration, både för oss och för de medlemmar vi skulle träffa.
Vi gick ganska rakt på sak under våra besök. Vi uttryckte vår kärlek och vår uppskattning över att få vara i deras hem. Vi vittnade om att vi var Herrens tjänare och att vi kommit hem till dem på uppdrag av honom. Vi sade att vi saknade dem och behövde dem — och att de behövde det återställda evangeliets välsignelser. I början av vårt samtal frågade jag ungefär så här: ”Kan du hjälpa oss förstå varför du inte aktivt deltar i kyrkans välsignelser och program?”
Jag har gjort hundratals sådana besök. Varje individ, varje familj, varje hem och varje svar var annorlunda. Men med åren upptäckte jag ett gemensamt tema i många av svaren på mina frågor. Ofta svarade man ungefär så här:
”För många år sedan sade en man något i söndagsskolan som sårade mig och jag har inte varit i kyrkan sedan dess.”
”Ingen i grenen hälsade på mig eller brydde sig om mig. Jag kände mig utstött. Deras ovänlighet sårade mig.”
”Jag höll inte med om det råd biskopen gav mig. Jag tänker inte sätta min fot i den byggnaden så länge han är kvar i det ämbetet.”
Man anförde många andra skäl till att ha tagit illa vid sig, från doktrinära meningsskiljaktigheter bland vuxna till att ha blivit pikad, retad och utestängd av andra ungdomar. Men det återkommande temat var: ”Jag blev sårad av …”
Biskopen och jag lyssnade alltid uppriktigt och uppmärksamt. Därefter frågade en av oss om deras omvändelse och vittnesbörd om det återställda evangeliet. Medan vi samtalade fick dessa goda människor ofta tårar i ögonen när de mindes hur den Helige Anden hade bekräftat sanningen för dem och när de beskrev tidigare andliga upplevelser. De flesta av de ”mindre aktiva” medlemmarna som jag har besökt hade ett påtagligt och omhuldat vittnesbörd om det återställda evangeliets sanning. Men de deltog inte i kyrkans aktiviteter och möten just då.
Sedan brukade jag säga ungefär så här: ”Låt mig se om jag har förstått vad som har hänt dig. På grund av att någon i kyrkan sårade dig har du har inte kunnat få de välsignelser som sakramentets förordning ger. Du har dragit dig undan den Helige Andens ständiga sällskap. På grund av att någon i kyrkan sårade dig har du stängt dig själv ute från prästadömets förordningar och från templet. Du avstår från möjligheten att tjäna andra och lära och utvecklas. Och du efterlämnar barriärer som hämmar dina barns, dina barnbarns och kommande släktens andliga utveckling.” Ofta brukade de fundera ett tag och sedan säga: ”Jag har inte tänkt på det på det sättet förut.”
Då brukade biskopen och jag komma med vår inbjudan: ”Kära vän, vi är här i dag för att säga att tiden nu är inne för att sluta känna sig sårad. Det är inte bara så att vi behöver dig, utan du behöver Jesu Kristi återställda evangeliums välsignelser. Kom tillbaka — nu.”
Välja att inte ta illa vid sig
När vi tycker eller säger att vi blivit sårade så menar vi vanligtvis att vi känner oss förolämpade, illa behandlade, nonchalerade eller ringaktade. Och visst sker det sådant som är klumpigt, pinsamt, karaktärslöst och nedrigt i vårt umgänge med andra människor som skulle kunna göra att vi tar illa vid oss. Men i själva verket är det omöjligt för någon annan person att såra er eller såra mig. Ja, att mena att någon annan person har sårat oss är i grund och botten felaktigt. Att känna sig sårad är ett val vi gör och inte ett tillstånd som någon eller någonting påtvingar oss.
Bland alla Guds storslagna skapelser finns det ting som skapats till att verka och ting som skapats till att bli påverkade. (Se 2 Nephi 2:13–14.) Som vår himmelske Faders söner och döttrar har vi välsignats med handlingsfrihetens gåva, förmågan att handla och välja självständigt. Med den handlingsfrihet vi fått är du och jag handlande varelser och ska i första hand agera och inte bara låta oss påverkas. Tron att någon eller någonting kan göra så att vi känner oss stötta, arga, sårade eller bittra inskränker vår handlingsfrihet och förvandlar oss till föremål som kan utsättas för påverkan. Men som handlande varelser har du och jag förmågan att agera och välja hur vi ska reagera på en kränkande eller sårande situation.
Thomas B Marsh, den förste presidenten för de tolv apostlarnas kvorum i denna tidsutdelning, valde att ta illa vid sig över någonting så oviktigt som en tvist om grädde. (Se Deseret News, 16 apr 1856, s 44.) Brigham Young å andra sidan blev skarpt och offentligt tillrättavisad av profeten Joseph Smith, men han valde att inte ta illa vid sig. (Se Truman G Madsen, ”Hugh B Brown — Youthful Veteran”, New Era, apr 1976, s 16.)
I många fall är valet att ta illa vid sig ett tecken på en djupt liggande och mycket svårare andlig sjukdom. Thomas B Marsh lät sig påverkas och följden blev till slut avfall och elände. Brigham Young använde sin handlingsfrihet till att handla i enlighet med rätta principer och blev ett mäktigt redskap i Herrens hand.
Frälsaren är det främsta exemplet på hur vi bör reagera på händelser eller situationer som möjligtvis kan såra oss.
”För sin ogudaktighets skull kommer världen att akta honom för intet. Därför skola de gissla honom, och han skall lida det med tålamod, de skola slå honom, och han skall tåligt lida, ja, de skola bespotta honom, och han tager det med tålamod till följd av sin ömma kärlek och långmodighet emot människornas barn.” (1 Nephi 19:9)
Genom Jesu Kristi försonings stärkande kraft kan du och jag få välsignelsen att kunna undvika och segra över förföljelser. ”Stor frid äger de som älskar din undervisning, ingenting kan få dem på fall.” (Ps 119:165)
Ett nutida inlärningslaboratorium
Förmågan att övervinna sårade känslor kan tyckas vara utom räckhåll för oss. Men denna förmåga är inte förbehållen eller begränsad till framstående ledare i kyrkan som Brigham Young. Själva avsikten med Återlösarens försoningsoffer och den återställda kyrkan är att hjälpa oss få just detta slags andliga styrka.
Paulus lärde de heliga i Efesus att Frälsaren grundade sin kyrka för att ”göra de heliga mera fullkomliga och därigenom utföra sin tjänst och bygga upp Kristi kropp,
tills vi alla kommer fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds son, blir fullvuxna och når en mognad som svarar mot Kristi fullhet.” (Ef 4:12–13, 1981 års Bibel)
Lägg märke till de aktiva orden ”göra … fullkomliga”. Äldste Neal A Maxwell sade att kyrkan ”inte [är] något välförsett vilohem för de redan fullkomliga”. (”En förorättad broder”, Nordstjärnan, okt 1982, s 77) Kyrkan är snarare ett inlärningslaboratorium och en verkstad där vi skaffar oss erfarenhet genom att öva på varandra i den fortlöpande processen att ”göra de heliga mera fullkomliga”.
Äldste Maxwell förklarade också insiktsfullt att i det nutida inlärningslaboratorium som den återställda kyrkan är, utgör medlemmarna det grundmaterial som är oumbärligt för tillväxt och utveckling. (Se ”Jesus the Perfect Mentor”, Ensign, feb 2001, s 13.) En besökslärare lär sig sin plikt när hon tjänar och älskar sina systrar i Hjälpföreningen. En oerfaren lärare inhämtar viktig lärdom när han undervisar både uppmärksamma och ouppmärksamma elever, och blir därigenom en bättre lärare. Och en ny biskop lär sig hur man är biskop genom inspiration och genom att arbeta med församlingsmedlemmar som helhjärtat stöder honom trots att de inser hans mänskliga fel.
När vi förstår att kyrkan är ett inlärningslaboratorium kan vi förbereda oss på den ofrånkomliga verkligheten. På något sätt och någon gång kommer någon i denna kyrka att säga eller göra något som kan uppfattas som sårande. Det kommer var och en av oss med säkerhet att få uppleva — och det kommer med säkerhet att hända mer än en gång. Även om andra kanske inte har för avsikt att såra eller kränka oss, kan de ändå vara taktlösa.
Ni och jag kan inte styra andras avsikter eller beteende. Men vi bestämmer hur vi själva ska handla. Kom ihåg att ni och jag är handlande varelser med handlingsfrihet och att vi kan välja att inte ta illa vid oss.
I ett farofyllt krigsskede brevväxlade Moroni, som var överbefälhavare för den nephitiska armén, med Pahoran, landets överdomare och styresman. Moroni, vars här for illa på grund av regeringens bristfälliga stöd, skrev till Pahoran ”såsom förebråelse” (Alma 60:2) och beskyllde honom skarpt för att vara tanklös, lat och försumlig. Pahoran kunde lätt ha känt sig sårad av Moroni och hans budskap, men han valde att inte ta illa vid sig. Pahoran svarade medkännande och beskrev ett uppror mot regeringen som Moroni inte visste om. Och sedan skrev han: ”Se, jag säger dig, Moroni, att jag icke fröjdar mig över dina stora lidanden, nej, de smärta min själ … Du har nu tadlat mig i ditt brev, men det gör intet till saken. Jag är icke vred, utan jag fröjdar mig i ditt hjärtas stora ädelmod.” (Alma 61:2, 9)
Ett av de främsta tecknen på vår egen andliga mognad är hur vi reagerar på andras svagheter, oerfarenhet och möjligtvis sårande handlingar. En sak, en händelse eller ett yttrande kan kanske vara sårande, men ni och jag kan välja att inte ta illa vid oss och säga som Pahoran sade — ”det gör intet till saken”.
Två uppmaningar
Jag avslutar mitt budskap med två uppmaningar.
Första uppmaningen
Jag uppmanar er att lära er och tillämpa det Frälsaren lärde när det gäller samtal och händelser som kan uppfattas som sårande.
”Ni har hört att det är sagt: Du skall älska din nästa och hata din ovän.
Men jag säger er: Älska era ovänner[, välsigna dem som förbannar er, gör gott mot dem som hatar er,] be för dem som [förorättar er och som] förföljer er …
Ty om ni älskar dem som älskar er, vilken lön får ni för det? Gör inte publikaner det också?
Och om ni hälsar endast på era bröder, vad gör ni för märkvärdigt med det? Gör inte hedningar det också?
Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig.” (Matt 5:43–44, 46–48)
Det är intressant att förmaningen ”var alltså fullkomliga” omedelbart föregås av råd om hur vi ska reagera på oförrätter. Det är helt klart att de stränga krav som leder till att de heliga görs fullkomliga också inbegriper sådant som sätter oss på prov. Om någon säger eller gör något som vi uppfattar som sårande så är det vår första plikt att vägra att ta illa vid oss och sedan att samtala enskilt, uppriktigt och direkt med den personen. Ett sådant handlingssätt inbjuder den Helige Andens inspiration och låter oss klargöra felaktiga uppfattningar och förstå den verkliga avsikten.
Andra uppmaningen
Många av de individer och familjer som allra mest behöver höra det här budskapet om att välja att inte ta illa vid sig är förmodligen inte med oss vid den här konferensen idag. Jag misstänker att vi alla känner medlemmar som håller sig borta från kyrkan därför att de valt att ta illa vid sig — och som skulle bli välsignade av att återvända.
Vill ni under bön välja ut en person som ni ska besöka och inbjuda att återigen tillbe Herren tillsammans med oss? Ni kan kanske ge honom eller henne en kopia av det här talet eller också kan ni diskutera de principer vi har gått igenom idag. Tänk på att en sådan inbjudan bör ges ödmjukt och kärleksfullt — inte med självgodhet, överlägsenhet eller stolthet.
Om vi följer denna uppmaning med tro på Frälsaren vittnar om och lovar jag att dörrar ska öppnas, vår mun fyllas, den Helige Anden ska bära vittnesbörd om eviga sanningar och vittnesbördets låga tändas på nytt.
Som Herrens tjänare upprepar jag Mästarens ord: ”Detta har jag talat till er för att ni inte skall komma på fall.” (Joh 16:1) Jag vittnar om att den levande Frälsaren är verklig och gudomlig och att hans kraft kan hjälpa oss att undvika och övervinna förtrytelse. I Jesu Kristi heliga namn, amen.