En uppmaning till det uppväxande släktet
Det finns inget större kall än att göra alla folk till lärjungar och döpa dem i Faderns och i Sonens och i den Helige Andens namn.
När Frälsarens jordiska verksamhet närmade sig slutet, visade han sig som uppstånden varelse för sina apostlar. Hans uppdrag till dem är samma uppmaning som han ger er i det uppväxande släktet i dag: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.” (Matt 28:19)
Den 6 april 1974 inröstade kyrkan en ny profet: president Spencer W Kimball. Samma dag fick jag min kallelse att verka som heltidsmissionär i Finland. Jag visste inte då att president Kimball samma vecka hade hållit ett historiskt tal till kyrkans generalauktoriteter och regionrepresentanter. Jag fick senare veta att president Kimball i det talet profetiskt angav huvuddragen i sin vision om hur vi som kyrka skulle utföra Frälsarens uppdrag att ”göra alla folk till lärjungar”. I sitt tal uppmanade president Kimball kyrkans medlemmar att ta längre steg och vidga sin vision. Han bad varje värdig ung man att förbereda sig för en hedervärd heltidsmission. Han uppmuntrade medlemmarna i varje land att göra sig beredda att få fram egna missionärer, och han uppmanade kunniga personer att hjälpa de tolv apostlarna att gå ut i världen och öppna dörrarna till varje land. (Se ”När världen är omvänd”, Nordstjärnan, sep 1984, s 1–6.)
President Kimball sade också i sitt tal 1974 att det fanns 3,3 miljoner medlemmar i kyrkan, 18 600 heltidsmissionärer och 633 stavar. Han uppmanade oss att göra bättre ifrån oss och bad oss att ändra vårt sikte och vidga vår vision. (Se Nordstjärnan, sep 1984, s 3.)
Till svar på hans uppmaning började vi medlemmar i kyrkan be regelbundet i familjer, på sakramentsmöten och på stavskonferenser att nationernas ledares hjärtan skulle vekna och dörrarna öppnas för våra missionärer. Medlemmarna började klarare se sitt ansvar att sprida evangeliet. Våra unga män steg fram och man samlade en stor här av missionärer. Vi såg hur president Kimballs vision började förverkligas.
Som missionär i Finland fick jag veta att min missionspresidents hustru, syster Lea Mahoney, var infödd finska. Som ung flicka hade hon vuxit upp i östra delen av Finland i en stad som heter Viborg. Under andra världskrigets härjningar i Finland lämnade hon och hennes familj sitt hem, och Viborg blev en del av Sovjetunionen. På våra zonkonferenser brukade syster Mahoney berätta för oss om dem som blev kvar i Viborg och om sin önskan att evangeliet skulle föras till dem. Vi följde president Kimballs uppmaning och bad med förenade krafter att ledarnas hjärtan i det landet skulle vekna så att evangeliet kunde föras in av våra missionärer i Sovjetunionen.
Vi brukade gå till gränsen mellan Finland och Sovjetunionen och titta på vakttornen och stängslen och undra vilka de där modiga unga männen och kvinnorna skulle vara och när de skulle passera gränsen och föra evangeliet till folket där. Jag måste medge att det då tycktes vara en omöjlig uppgift.
För tre år sedan kallades vår son Eric att verka som missionär i Rysslandmissionen S:t Petersburg. I sitt första brev hem skrev han ungefär så här: ”Kära mamma och pappa, jag har tilldelats min första stad i Ryssland. Pappa, du kanske har hört talas om den. Den heter Viborg men låg tidigare i Finland och hette Viipuri.”
Jag fick tårar i ögonen när jag insåg att Eric var just i den stad som vi hade bett för 32 år tidigare. Eric fann ett kapell där och en gren med trofasta heliga. Han bodde och verkade på en plats som för mig som ung man hade verkat omöjlig att komma in i.
Jag visste inte den gången för många år sedan då vi bad om att gränserna skulle öppnas och missionärerna skulle få komma in att det var min son jag bad för. Det är viktigt för er i det uppväxande släktet att veta att vår son Eric inte insåg att han och hans kamrater var svaret på de böner som så många år tidigare hade uppsänts av tusentals trofasta heliga. Ni i det uppväxande släktet är uppfyllelsen av en profetia om att ”Guds sanning [i våra dagar] skall gå fram kraftfullt, ädelt och oförskräckt, tills den genomträngt varje kontinent, förkunnats i varje trakt, täckt varje land och ljudit i varje öra, tills Guds avsikter har utförts och den store Jehova säger att verket är fullbordat”. (Kyrkans presidenters lärdomar: Joseph Smith, s 141)
Sedan president Kimballs profetiska maning för 35 år sedan har kyrkans medlemsantal vuxit till 13,5 miljoner medlemmar, och det finns nu 52 000 missionärer och över 2 800 Sions stavar. Vilka är arbetarna i vingården som har hjälpt till att åstadkomma detta underbara och förunderliga verk? Det är förvisso de profeter och apostlar som sitter framför oss i dag. Det är också de underbara stavspresidenter och biskopar som har verkat så trofast, men också era föräldrar och de mödrar och fäder, fastrar och mostrar, farbröder och morbröder, bröder och systrar som sitter bredvid er i dag, ni i det uppväxande släktet. Ytterst viktigt är likväl det faktum att vi i vår strävan att föra evangeliet till alla folk endast har börjat skrapa på ytan.
Så nu överlämnas facklan till en ny generation. Genom sin profet i dag, president Thomas S Monson, har Frälsaren gett sin uppfordran på nytt:
”Det var vår Herre och Frälsare som slog an tonen, han som står i spetsen för den stora hären av missionärer runtom i världen. Efter sin uppståndelse visade han sig för sina elva lärjungar. Av alla råd, yttranden, varningar som han kunde ha valt att ge, vad sade han? Det står i Matteus 28:19–20. Han sade följande …
”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn
och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.”
President Monson fortsatte:
”Vilket löfte! Om vi säger ja till den här heliga kallelsen, denna förpliktande myndighet, ’är jag med er alla dagar intill tidens slut’. Jag kan inte tänka mig ett större löfte.” (”The Five M’s of Missionary Work”, New Era, mar 2007, s 42)
I Mormons bok talade Jakob om vårt uppdrag i dag i allegorin om de odlade och de vilda olivträden genom att citera Zenos:
”Gå därför till verket och kalla tjänare, så att vi kan arbeta flitigt med all vår kraft i vingården, så att jag återigen kan få fram den naturliga frukten, den naturliga frukt som är god och dyrbarare än någon annan frukt.
Låt oss därför gå till verket och arbeta av all vår kraft denna sista gång, ty se, slutet närmar sig och det är nu sista gången som jag skall beskära min vingård.” (Jakob 5: 61–62)
Frälsarens uppmaning är given till er i det uppväxande släktet. Han ber om värdiga, förberedda, trofasta unga män och kvinnor som ger akt på profetens röst, som stiger fram och säger, liksom Frälsaren själv sade: ”Här är jag, sänd mig.” (Abraham 3:27) Behovet har aldrig varit större. Fältet har aldrig varit vitare. Ni är kallade att gå ut ”denna sista gång”. (Jakob 5:62) Det finns inget större verk, inget större kall än att göra alla folk till lärjungar och döpa dem i Faderns och i Sonens och i den Helige Andens namn. (Se Matteus 28:19.)
Jag förkunnar högtidligen och vittnar om att himlarna är öppna, att Gud inte bara har talat utan att han talar också idag. Hans Son Jesus Kristus lever och inbjuder dig, liksom han inbjöd sina apostlar i forna dagar, Petrus och Andreas: ”Följ mig, så skall jag göra er till människofiskare.” (Matt 4:19) Må ni reagera på samma sätt som de gjorde genom att genast lämna era nät och följa honom.
Jag ber att ni i det uppväxande släktet ska stå för sanning och rättfärdighet och inse ert heliga kall att gå ut och göra alla folk till lärjungar, i Jesu Kristi namn, amen.