Hjälpföreningens bestående arv
Hjälpföreningens historia finns nedtecknad i ord och antal, men arvet förs vidare hjärta till hjärta.
Jag är tacksam över att få vara tillsammans med er ikväll. Jag framför till er president Monsons och president Uchtdorfs kärlek och tacksamhet. Alltsedan Hjälpföreningen grundades 1842 har den välsignats genom Guds profets omtänksamma och kärleksfulla tillsyn. Den första tiden i Nauvoo undervisade Joseph Smith ledarna och de församlade medlemmarna.
I vetskap om att ni har denna underbara tradition, kände jag ansvarets tyngd när president Monson inbjöd mig att tala till er. Under ett av de första hjälpföreningsmötena överraskade profeten Joseph Smith biskop Newel K Whitney med att be honom tala i hans ställe. Biskop Whitney sade att han hade kommit dit glad i hågen över tanken att han skulle bli undervisad av profeten. Jag förstår hans känsla av besvikelse, och kanske er också.
Medan jag förberedde mig för den här timmen frågade jag därför president Monson vad han tyckte skulle vara till mest hjälp för er att höra. Det han sade bekräftade de tankar som redan kommit till mig när jag studerade och bad.
Jag vill ikväll tala till er om det stora arv de som gick före er i Hjälpföreningen överlämnade till er. Den del av grunden som de lade åt er och som för mig tycks vara den allra viktigaste och stadigaste är att kärlek ska vara själva kärnan i föreningen och finnas i varje medlems hjärta, vara en del av hennes natur. Kärleken till nästan var för dem långt mer än en känsla av välvilja. Den kärleken kommer av tro på Herren Jesus Kristus och är en följd av att hans försoning verkar i medlemmarnas hjärtan. Det finns många välvilliga kvinnogrupper som gör ett storslaget arbete. Det finns många som har en överväldigande medkänsla för de olyckligt lottade, de sjuka och behövande. Men den här organisationen är unik och har varit så ända från början.
I den grundval de här goda systrarna skapade satte de ”kärleken sviker aldrig”1 som motto. Det var där från början. Det fanns under den tid som följde. Det finns där i dag, i en ny tid, och det kommer att finnas i Hjälpföreningen i kommande tider.
Den här föreningen består av kvinnor vars kärlek till nästan uppstår i hjärtan som förändrats genom att kvalificera sig för och hålla de förbund som endast erbjuds i Herrens sanna kyrka. Deras kärlek till nästan kommer från honom genom hans försoning. Deras kärleksfulla handlingar vägleds av hans exempel, och kommer av tacksamhet för hans oändliga barmhärtighetsgåva, och genom den Helige Anden, som han sänder för att åtfölja hans tjänare i deras kärleksarbete. Tack vare detta har de gjort och kan göra sällsynta saker för andra och finna glädje även när deras egna ouppfyllda behov är stora.
Hjälpföreningens historia är fylld av berättelser om sådant enastående osjälviskt tjänande. Under den fruktansvärda tid av förföljelse och försakelse när de trofasta flyttade från Ohio till Missouri, vidare till Illinois, och sedan västerut tvärs över ödemarken, tog systrarna i sin fattigdom och bedrövelse hand om andra. Ni skulle gråta, som jag gjorde, om jag skulle läsa upp för er några av berättelserna ur Hjälpföreningens historia. Ni skulle röras av deras generositet, men ännu mer av att ni skulle känna igen den tro som lyfte och stärkte dem.
De kom ifrån många olika omständigheter. Alla stod de inför livets mångsidiga prövningar och sorger. Deras beslutsamhet, som de fått genom tron på att tjäna Herren och andra människor, verkade inte föra dem förbi jordelivets stormar utan direkt in i dem. En del var unga och en del var gamla. De kom från många länder och folkslag precis som ni idag. Men de var av ett hjärta, ett sinne och hade samma föresats. De var beslutsamma att hjälpa Herren bygga sitt Sion, där det lyckliga tillstånd skulle finnas som Mormons bok beskrivit så livfullt för dem. Ni kommer ihåg vad som hände i Fjärde Nephi, och detta bar de med sig i sina hjärtan varthelst Herren ledde dem på deras väg till Sion:
”Och det hände sig i det trettio och sjätte året att allt folket blev omvänt till Herren i hela landet, både nephiter och lamaniter, och det fanns inga stridigheter eller ordstrider bland dem, och alla behandlade varandra rättvist.
Och de hade allting gemensamt ibland sig. Därför fanns det inga rika eller fattiga, bundna eller fria, utan de hade alla gjorts fria och var delaktiga i den himmelska gåvan.
Och det hände sig att det inte fanns några stridigheter i landet tack vare Guds kärlek som bodde i folkets hjärtan.”2
De första medlemmarna i Hjälpföreningen fick inte uppleva en sådan idyllisk tid. Men Guds kärlek fanns i deras hjärtan. Och den kärleken bestod och de själva uthärdade färden västerut och under åren som följde. Som följd av svåra omständigheter upphörde Hjälpföreningen att under nästan fyra årtionden fungera som en organisation för hela kyrkan. Men 1868 kallade Brigham Young Eliza R Snow att hjälpa biskoparna att organisera Hjälpföreningar. Hon kallades 1880 som Hjälpföreningens andra generalpresident. Hjälpföreningens uppteckningar visar att när ledarna tog kontakt med systrarna i kyrkan för att inleda Hjälpföreningens arbete på nytt, fann de att kärleken till nästan var oförminskad i deras hjärtan. De hade fortsatt att i barmhärtighet sträcka ut handen till behövande. Hos dem som förblivit trogna sina förbund hade kärlekens gåva, Kristi rena kärlek, blivit bestående. Den var fortfarande deras.
Under åren därefter växte Hjälpföreningen i antal och styrka för att betjäna dem som led nöd. Under ledning av kvinnor med stor vision och förmåga tog Hjälpföreningen initiativ till att starta välgörenhetsverksamhet för människor i nöd, något som inte förekom i gränslandet västerut. De inrättade ett litet sjukhus. De hjälpte kvinnor att ge sig av österut och skaffa sig läkarutbildning för att kunna bemanna det. Detta var början på ett av de stora sjukhussystemen i Förenta staterna.
De började med program som under årens lopp blev Kyrkans familjeservices världsomfattande program. De skapade ett system för lagring av spannmål som var så effektivt att de kunde besvara ett rop på hjälp från federala regeringen i en tid av krig och krisläge. De började med det som blev Primärföreningen och det som blev Unga kvinnors organisation i kyrkan. De skapade sin egen tidskrift för kvinnor. De blev en av världens största organisationer för kvinnor. De fanns också med bland ledarna för kvinnoorganisationer i Förenta staterna.
Hjälpföreningen var i grund och botten upprinnelsen till kyrkans förmåga att ge humanitärt bistånd över hela världen. När nationers ledare besöker Utah uttrycker de djup respekt och beundran för vad kyrkan gör för de fattiga och offren för krig och naturkatastrofer i hela världen. Dessa utomordentliga gåvor till Guds barn är en del av Hjälpföreningens bestående arv.
Profeten Joseph Smith sade till Hjälpföreningen under deras första möten att sådana märkliga saker skulle hända till följd av deras trofasta tjänande. Han sade att drottningar skulle komma att lära sig av och ta del av deras tjänande.3 Jag har sett den profetian gå i uppfyllelse. Och jag kan se i uppteckningarna att ett löfte i skrifterna som gavs till dem som tjänar Herren i hans verk också gavs till Hjälpföreningens pionjärer. Det löftet gavs genom profeten Joseph Smith och finns nedtecknat i 88:e kapitlet i Läran och förbunden. Det handlar om dem som kommer att kallas att tjäna tillsammans med Herren under på varandra följande tidsperioder:
”Och han sade till den förste: Gå ut och arbeta på åkern, och jag skall komma till dig i den första timmen, och du skall se mitt ansiktes glädje.
Och han sade till den andre: Gå även du ut på åkern, och i den andra timmen skall jag besöka dig med mitt ansiktes glädje.
Och även till den tredje sade han: Jag skall besöka dig.
Och till den fjärde, och så vidare till och med den tolfte.
Och åkerns herre gick ut till den förste i den första timmen och stannade hos honom hela den timmen, och ljuset i hans herres ansikte gjorde honom glad.”4
Det framgår tydligt av uppteckningen de lämnade efter sig att kvinnorna i Hjälpföreningens första period kände den glädje Herren utlovade. Han var med dem i arbetet. Han gjorde det framgångsrikt och de kände glädje och ljus.
Men profeten Joseph förutsåg att det skulle komma en annan tid. Han såg det storslagna verk de skulle upprätta under den första tiden. Men han sade också att de skulle betjäna, välsigna och ta hand om dem som stod dem nära och som de personligen kände.
Efter en glädjande tid av tjänande ledde Herren in dem i nästa period, bort från de områden inom vilka de så storslaget hade tjänat. Det var svårt för de trofasta män som ärvde det sjukhussystem som de hade utvidgat på den grund som Hjälpföreningen hade byggt. Herren klargjorde genom sina profeter att hans prästadömstjänare kunde överlämna förtroendet att upprätthålla och bygga upp detta kraftfulla medel till andra. Och så skänkte kyrkan bort sin underbara sjukvårdsorganisation.
Jag känner och beundrar de män som glatt sig åt att tjäna inom den organisationen. Och jag såg att de förstod att glädjen hade kommit av att Herren varit med dem i arbetet, inte av deras egna prestationer. Så de log och gav med glädje bort vad de hade byggt upp. De hade tro på att Herren såg ett större behov någon annanstans för deras tjänande, inom andra områden i en annan tid.
En värdefull del av ert hjälpföreningsarv är att samma tro finns i Hjälpföreningens ledares och medlemmars hjärtan. Herren hade känt till var deras stora gåvor skulle behövas i nästa tidsperiod och var de skulle finna ännu större glädje än i de underbara, generösa företag de påbörjat och byggt upp.
Kyrkan blev större och spreds över världen. Den hjälpverksamhet Hjälpföreningen hade skapat började kräva massiva resurser och ständig uppsikt i en expanderande kyrka och en värld med ökat tumult. Att genomföra stora och centraliserade program skulle ha minskat möjligheterna för Hjälpföreningens ledare och medlemmar att känna glädjen av att tjäna enskilda åt och med Herren.
Herren hade redan deras möjlighet på plats för en ny tid. Det enda system som skulle kunna ge bistånd och tröst överallt i en så stor kyrka i en så olikartad värld skulle vara genom enskilda tjänare i de nödlidandes närhet. Herren hade sett detta komma från Hjälpföreningens början.
Han utformade ett mönster. Två hjälpföreningssystrar tar emot uppgiften att besöka en annan syster som ett kall från Herren. Detta har gällt hela tiden. Hjälpföreningens ämbetsmän organiserade medlemmar som de visste hade tro till att utföra ett barmhärtighetsverk när det innebar mer än vad de två utsedda besökslärarna förmådde. Det var alltid nära hem, bland vänner. Medlemmar undervisar om evangeliet på lokala möten och bär vittne om Frälsaren och återställelsen. Döttrar vakar över mödrar. Mödrar lyssnar på, undervisar och tar hand om döttrar.
Medlemmarna i Hjälpföreningen har alltid haft det lokala prästadömets herdars förtroende. Varje biskop och varje grenspresident har en hjälpföreningspresident att lita till. Hon har besökslärare som vet vilka prövningar och behov varje syster har. Hon kan genom dem lära känna de enskildas och familjernas hjärtan. Hon kan uppfylla behoven och hjälpa biskopen i hans kall att ge näring åt enskilda och familjer.
En underbar del av Hjälpföreningens arv framgår av det sätt som prästadömet alltid har visat respekt för och i sin tur erhållit respekt från Hjälpföreningen. Jag har sett det liksom ni. Min familjs biskop sade till mig med ett leende för många år sedan: ”Hur kan det komma sig att när jag går hem till någon i församlingen som är i nöd, så tycks alltid din hustru ha varit där före mig?” Varje biskop och grenspresident med någon erfarenhet alls har fått en vänlig knuff genom hjälpföreningssystrarnas inspirerade föredömen. De hjälper oss komma ihåg att det finns ingen frälsning för någon, varken för män eller kvinnor, utan ett kärleksfullt tjänande.
Ni som är äldre minns att president Marion G Romney citerade det här skriftstället när han sade att han var lika fast besluten som systrarna att trofast utföra detta tjänande. Han citerade kung Benjamin: ”Och se, för dessa tings skull som jag har talat till er — det vill säga för att ni skall behålla era synders förlåtelse från dag till dag så att ni kan vandra utan skuld inför Gud — vill jag att ni skall ge av era ägodelar till de fattiga, var och en alltefter vad han har, till att föda de hungriga, kläda de nakna, besöka de sjuka och lindra deras nöd, både andligt och timligt, alltefter deras behov.”5
Anledningen till att president Romney log, om jag minns rätt, var att han sade att han verkligen ville bli förlåten för sina synder. Därför tänkte han tillsammans med systrarna utföra varje tjänandegärning han kunde.
Nu är det dags att tala om vad ni måste göra för att föra detta underbara och heliga hjälpföreningsarv vidare till dem som kommer efter er. Det kommer att krävas små och enkla ting. Kom bara ihåg att arvet förs vidare från hjärta till hjärta. Kärlek, Kristi rena kärlek, är en del av den mäktiga förändring i hjärtat som Herren lovar sina trofasta lärjungar. Det är därför inte svårt att se vilka enkla ting ni kan och måste göra för att föra arvet vidare.
Till exempel: Varje gång ni och er kamrat förbereder er att besöka någon behöver ni bara tänka på vad framgång innebär. Det är mer än att komma in genom dörren. Det blir mer än att ge ett budskap. Det är mer än att fråga hur ni kan vara till hjälp. Framgången kommer kanske först efter många besök. Och kanske får ni aldrig i den här världen se bevis på att ni lyckats. Men ni kan känna genom Anden om ni är på rätt väg.
Jag talade med en medlem i Hjälpföreningen om ett besök hon gjort. Det var till en kvinna som snart skulle förlora sin make plötsligt och tragiskt. Under de senaste åren hade kvinnan bara haft periodisk kontakt med Hjälpföreningen.
Besöksläraren förberedde sig genom att stanna vid en butik och köpa lite blommor. Det var säsong för tulpaner och de fanns i många olika färger. Hon valde en färg som var hennes favoritfärg, men kände sig sedan manad att byta till en annan. Hon visste inte varför, men hon valde gula.
När hon överräckte de gula tulpanerna vid dörren, log kvinnan och sade: ”Kom och se min trädgård.” Den var fylld av gula tulpaner som var i full blom. Kvinnan sade: ”Jag undrade just om jag skulle klippa några och ställa dem inomhus. Men nu kan jag låta dem stå kvar där och njuta av dem lite längre i trädgården, tack vare att du gav mig de här.” De småpratade glatt som om de var gamla vänner. Av denna maning att ge några blommor och välja gula tulpaner fick denna besökslärare bevis på att hon gick Herrens ärende. När hon berättade om det för mig kunde jag höra glädjen i hennes röst.
När hon talade med mig visste hon inte hur änkan kände sig efter besöket. Men om änkan kände att Gud älskade henne och att han hade sänt en ängel till henne, så hade besöksläraren i Herrens ögon hjälpt henne framåt på vägen till framgång. Den besöksläraren kanske inte får bekräftat förrän i nästa värld att hennes trofasta ansträngning lyckades.
Så är fallet med två besökslärare som gång på gång i nästan nio år visade kärlek till en annan änka som bodde på ett vårdhem i närheten. Efter svåra plågor dog hon för bara några veckor sedan. Av det jag hörde från en son till änkan, är jag säker på att besökslärarna lyckades. De får uppleva den glädje som profeten Joseph Smiths mor beskrev för systrarna under ett hjälpföreningsmöte som hon var med på. Hon sade: ”Vi måste ta hand om varandra [och] vaka över varandra, trösta varandra och ta emot den undervisning som gör att vi alla kan sitta ned i himlen tillsammans.”6
Ni för arvet vidare när ni hjälper andra ta emot kärlekens gåva i sina hjärtan. De kommer sedan att kunna föra det vidare till andra. Hjälpföreningens historia finns nedtecknad i ord och antal, men arvet förs vidare hjärta till hjärta. Det är därför familjer har sådan nytta av Hjälpföreningen.
Min mor gav mig en liten nål med orden ”Kärleken sviker aldrig”. Syster Beck gav mig den här lilla att ha på min jacka.
Det bestående arv som min mor lämnade efter sig till sin familj var mer än en nål. Det var hennes kärlek och Herrens kärlek som jag såg och kände i de enkla saker hon gjorde för honom genom att visa medkänsla. Hon var en Hjälpföreningens kvinna. Min mor hade inga döttrar, men min hustru har fört arvet vidare till våra två döttrar. Och de kommer att hålla det levande i andras hjärtan. Det kommer att bestå för kärleken sviker aldrig.
Jag vittnar om att denna kärlek är Kristi rena kärlek. Han lever. När vi tjänar andra tillsammans med honom känner vi hans glädje. Genom sin försoning gjorde han det möjligt för oss att vädja om och få kärlekens gåva. Jag vet att Fadern lever och besvarar våra böner. Ni är medlemmar i en förening som grundades och fick kursen utstakad av återställelsens profet, Joseph Smith. Syster Beck och hennes rådgivare kallades genom inspiration från Gud till en levande profet. Jag vet att det är så.
Ni har fått ett underbart arv. Jag ber till Gud att han ska inspirera er att bevara det och föra det vidare som ett arv till att välsigna och glädja dem i kommande generationer och tidsperioder. I Jesu Kristi heliga namn, han som vi tjänar, amen.