Vårda dina känslor, broder
Om vi vill ha den rätta anden med oss hela tiden måste vi välja att avstå från att bli arga.
Bröder, vi är samlade som en mäktig prästadömets grupp, både här i konferenscentret och på andra platser över hela världen. Vi har hört inspirerade budskap ikväll och jag vill uttrycka min uppskattning för de bröder som har talat till oss. Jag är hedrad, men ödmjuk, inför förmånen att få tala till er, och jag ber att Herren ska inspirera mig.
När jag nyligen såg nyheterna på TV insåg jag att många av de stora huvudnyheterna var likartade, eftersom alla tragedier som rapporterades i grund och botten handlade om en enda känsla: vrede. En spädbarnspappa hade arresterats för fysisk misshandel av sitt lilla barn. Det sades att barnets gråt hade gjort honom så rasande att han hade brutit barnets ena arm och flera revben. En alarmerande rapport gavs om det ökande gängvåldet, som fått som följd att antalet gängrelaterade mord snabbt har stigit. En annan nyhet den kvällen handlade om en kvinna som blivit skjuten av sin frånskilde make som enligt rapporten var rasande svartsjuk efter att ha funnit henne med en annan man. Så var det naturligtvis den vanliga bevakningen av krig och stridigheter över hela världen.
Jag tänkte på psalmistens ord: ”Avstå från vrede och låt förbittring fara.”1
För många år sedan ringde ett ungt par till mitt kontor och frågade om de kunde komma för att få rådgivning. De antydde att de hade drabbats av en tragedi och att deras äktenskap var i farozonen. En tid bestämdes.
Det var uppenbart att det var spänt mellan mannen och hustrun när de kom in på mitt kontor. Orsaken till deras besök kom långsamt i dagen eftersom mannen till en början var tveksam till att berätta och hustrun grät tyst och deltog mycket litet i samtalet.
Den unge mannen hade kommit hem från missionen och antagits vid ett prestigefyllt universitet i östra delen av Förenta staterna. Det var där, i församlingen vid universitetet, som han hade mött sin framtida hustru. Hon studerade också vid universitetet. Efter att ha sällskapat ett år reste de till Utah och gifte sig i templet i Salt Lake City. Strax därefter åkte de tillbaka österut för att avsluta sina studier.
När de tagit sina examina och kommit hem igen till sin hemmastat, väntade de sitt första barn och maken hade fått arbete inom sitt valda yrkesområde. Hustrun födde en liten pojke. De hade ett bra liv.
När deras son var omkring 18 månader gammal bestämde de sig för att ta en kort semester och besöka släktingar som bodde några tiotals mil därifrån. På den tiden hade man knappt hört talas om bilstolar för barn och bilbälten för vuxna, och ännu mindre använde man dem. Alla tre satt i framsätet med den lille pojken i mitten.
Vid något tillfälle under resans gång uppstod en meningsskiljaktighet mellan mannen och hustrun. Efter alla dessa år kan jag inte minnas vad som orsakade den. Men jag kommer ihåg att grälet trappades upp och blev så hett att de till slut skrek åt varandra. Man kan förstå att detta fick deras lille son att börja gråta, vilket enligt maken bara gjorde honom argare. Han tappade helt kontrollen över sitt humör, plockade upp en leksak som pojken tappat på sätet och slängde den i riktning mot sin hustru.
Han träffade inte sin hustru. I stället träffade leksaken deras son, vilket ledde till att han blev hjärnskadad och handikappad för resten av livet.
Det var en av de mest tragiska situationer jag någonsin mött. Jag gav dem råd och uppmuntrande ord. Vi talade om förpliktelser och ansvar, om erkännande och förlåtelse. Vi talade om den kärlek och respekt som de måste få tillbaka i sin familj. Vi läste tröstande ord ur skrifterna. Vi bad tillsammans. Jag har inte har hört ifrån dem sedan den dagen för länge sedan, men de log genom tårarna när de lämnade mitt kontor. Under alla dessa år har jag hoppats att de fattade beslutet att fortsätta hålla samman, tröstade och välsignade av Jesu Kristi evangelium.
Jag tänker alltid på dem när jag läser orden: ”Vrede löser ingenting. Den bygger inte upp något, men den kan förstöra allt.”2
Vi har alla känt vrede. Den kan komma när saker och ting inte går som vi vill. Den kan vara en reaktion på något som sagts till oss. Vi kan uppleva den när människor inte uppför sig så som vi vill att de ska uppföra sig. Kanske kommer den när vi måste vänta längre än vi trodde på något. Vi kanske känner vrede när andra inte ser saker och ting ur vår synvinkel. Det tycks finnas oräkneliga tänkbara anledningar till vrede.
Det finns tillfällen när vi kan bli upprörda över inbillade oförrätter eller uppfattade orättvisor. President Heber J Grant, kyrkans sjunde president, berättade att han som ung vuxen utförde ett visst arbete åt en man som sedan skickade honom en check på 500 dollar tillsammans med ett brev där han bad om ursäkt för att han inte kunde betala honom mer. Sedan arbetade president Grant åt en annan man — det arbetet, sade han, var tio gånger svårare och krävde tio gånger mer ansträngning och mycket mer tid. Den andre mannen skickade honom en check på 150 dollar. Den unge Heber tyckte att han blivit mycket orättvist behandlad. Han kände sig först förolämpad och sedan förtörnad.
Han berättade vad som hänt för en gammal vän som frågade honom: ”Hade mannen för avsikt att förolämpa dig?”
President Grant svarade: ”Nej. Han sade till mina vänner att han hade belönat mig frikostigt.”
Den gamle vännen svarade då: ”En man är en dåre om han förolämpas av något som inte är avsett som en förolämpning.”3
Aposteln Paulus frågar i Efesierbrevet, kapitel fyra, vers tjugosex i Joseph Smiths översättning: ”Kan ni vara vreda och ändå inte synda? Låt inte solen gå ned över er vrede.” Jag frågar: Är det möjligt att känna vår himmelske Faders Ande när vi är arga? Jag känner inte till något exempel när så har varit fallet.
I Tredje Nephi i Mormons bok läser vi:
”Det skall inte förekomma några ordstrider ibland er …
Ty sannerligen, sannerligen säger jag er: Den som har en stridslysten ande är inte av mig utan av djävulen, som är fader till stridigheter, och han hetsar människornas hjärtan till att strida i vrede, den ene med den andre.
Se, det är inte min lära att hetsa människors hjärtan till vrede mot varandra, utan det är min lära att sådant skall upphöra.”4
Att bli arg är att överlämna sig åt Satans inflytande. Ingen kan göra oss arga. Det är vårt eget val. Om vi vill ha den rätta anden med oss hela tiden måste vi välja att avstå från att bli arga. Jag vittnar om att det är möjligt.
Vreden, Satans redskap, är destruktiv på så många sätt.
Jag tror de flesta av oss känner till den sorgliga berättelsen om Thomas B Marsh och hans hustru Elizabeth. Broder Marsh var en av de första nutida apostlarna som kallades efter det att kyrkan återställts till jorden. Han blev så småningom president för de tolv apostlarnas kvorum.
Medan de heliga var i Far West i Missouri bestämde sig Elizabeth Marsh, Thomas hustru, och hennes väninna syster Harris för att turas om att ge varandra sin mjölk. På så sätt kunde de tillverka större ostar. För att se till så allt blev rättvist kom de överens om att de inte skulle spara den sista, fetare mjölken utan låta den blandas med den övriga mjölken. Mjölk som utvinns i slutet av mjölkningen är fetare än resten av mjölken.
Syster Harris höll fast vid uppgörelsen, men syster Marsh ville göra extra god ost och tog den sista halvlitern mjölk från varje ko och skickade mjölken utan den fetaste delen till syster Harris. Det fick de två kvinnorna att börja gräla. När de inte själva kunde lösa tvisten tog de upp saken med hemlärarna. De kom fram till att Elizabeth Marsh inte hade hållit uppgörelsen. Hon och hennes man blev upprörda över beslutet och vände sig till biskopen för att få saken prövad i kyrkans domstol. Biskopens domstol beslöt att det var orätt att behålla den fetare mjölken och att syster Marsh hade brutit avtalet med syster Harris.
Thomas Marsh överklagade till högrådet, och männen som utgjorde detta råd bekräftade biskopens beslut. Han överklagade då till kyrkans första presidentskap. Joseph Smith och hans rådgivare satte sig in i fallet och bekräftade högrådets beslut.
Äldste Thomas B Marsh, som hela tiden stod vid sin hustrus sida, blev argare efter varje beslut. Han blev faktiskt så arg att han uppsökte statens domstol och svor på att mormonerna utgjorde ett hot mot staten Missouri. Hans skriftliga försäkran resulterade i — eller var åtminstone en orsak till — guvernör Lilburn Boggs grymma utrotningsorder, som i sin tur resulterade i att omkring 15 000 heliga fördrevs från sina hem, med allt det fruktansvärda lidande och död som följde därav. Allt detta hände på grund av ett gräl över lite mjölk och grädde.5
Efter nitton års bitterhet och saknad tog sig Thomas B Marsh till Saltsjödalen och bad president Brigham Young om förlåtelse. Broder Marsh skrev också till Heber C Kimball, förste rådgivare i första presidentskapet, om den läxa han lärt sig. Broder Marsh sade: ”Herren klarade sig utmärkt utan mig, och han förlorade ingenting genom att jag föll ur ledet, men o, vad har inte jag förlorat! Rikedomar, större rikedomar än denna värld, eller många planeter som denna, skulle kunna erbjuda.”6
Poeten John Greenleaf Whittiers ord är mycket träffande: ”Av alla sorgsna ord som talats eller skrivits, är dessa de sorgligaste: Det kunde ha varit.”7
Mina bröder, vi är alla mottagliga för sådana känslor som, om de inte kontrolleras, kan leda till vrede. Vi känner missnöje eller irritation eller fiendskap och, om vi väljer det, så tappar vi humöret och blir arga på andra. Ironiskt nog tillhör de där andra ofta vår egen familj — dem vi älskar allra mest.
För många år sedan läste jag i tidningen följande rapport från nyhetsbyrån Associated Press: ”En äldre man avslöjade vid sin brors begravning, brodern som han från tidig vuxenålder hade bott tillsammans med i en liten enrumsstuga i närheten av Canisteo i staten New York, att efter ett gräl hade de med en krita dragit en linje som delade rummet i två halvor, och ingen hade gått över den linjen eller sagt ett ord till den andra sedan den dagen — för 62 år sedan.” Tänk vilka konsekvenser den vreden fick. Vilken tragedi!
Må vi medvetet fatta ett beslut, varje gång ett sådant beslut måste fattas, att avstå från att bli arga och låta de hårda och sårande ord vi frestas att säga förbli osagda.
Jag älskar orden i psalmen som äldste Charles W Penrose skrev. Han verkade i de tolvs kvorum och i första presidentskapet i början av 1900-talet:
Vårda dina känslor, broder
sök att forma rätt din själ!
Och låt vishet alltid tala,
alltid råda till ditt väl.
Vårda dina känslor, broder
om blott lugn inom dig finns,
råder alltid frid och glädje,
större seger aldrig vinns.8
Vi bär alla Guds prästadöme. Prästadömets ed och förbund gäller oss alla. För dem som bär det melkisedekska prästadömet är det ett tillkännagivande som kräver att vi ska vara trofasta och lydiga mot Guds lagar och ära de ämbeten vi får. För dem som bär det aronska prästadömet är det ett tillkännagivande om framtida plikter och ansvar, så att ni kan förbereda er här och nu.
Denna ed och detta förbund framställs av Herren med följande ord:
”Ty de som är trofasta och får dessa båda prästadömen varom jag talat, och som ärar sin kallelse, blir heliggjorda genom Anden till sina kroppars förnyelse.
De blir Moses och Arons söner och Abrahams avkomlingar och kyrkan och riket och Guds utvalda.
Och vidare: Alla de som tar emot detta prästadöme tar emot mig, säger Herren,
ty den som tar emot mina tjänare tar emot mig,
och den som tar emot mig tar emot min Fader,
och den som tar emot min Fader tar emot min Faders rike. Därför skall allt vad min Fader har ges åt honom.”9
Bröder, stora löften väntar oss om vi är trofasta mot den ed och det förbund som hör samman med det oskattbara prästadöme som vi bär. Må vi vara värdiga söner till vår himmelske Fader. Må vi alltid vara föredömliga i våra hem och trofasta i att hålla alla buden, så att vi inte hyser något agg till någon människa utan i stället är fridstiftare, som alltid kommer ihåg Frälsarens förmaning: ”Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärljungar.”10 Det är min vädjan ikväll i slutet av vårt härliga prästadömsmöte, och det är också min ödmjuka och innerliga bön, för jag älskar er, bröder, av hela mitt hjärta och min själ. Och det är min bön att vår himmelske Faders välsignelser må vila över er i ert liv, i ert hem, i ert hjärta, i er själ. I Jesu Kristi namn, amen.