Se upp för avståndet
Avstånd kan vara påminnelser om hur vi kan förbättra oss eller, om vi ignorerar dem, bli till stötestenar för oss.
För en del år sedan besökte jag några kära vänner i London. Under det här besöket åkte jag med tunnelbanan, vilket folk ofta gör där för att ta sig från plats till plats. På varje tunnelbanestation finns det varningsskyltar om faror som man kan utsättas för. Blinkande ljussignaler varnar för att ett tåg närmar sig och att man bör stiga tillbaka. Det finns också en skylt som påminner om en annan fara — avståndet mellan tåg och plattform. Det står: ”Se upp för avståndet mellan vagn och plattform.” Det är en påminnelse om att inte fastna med foten i mellanrummet eller tappa någonting där, vilket då skulle hamna under tåget och gå förlorat. Skylten behövs för att varna för en verklig fara. För att vara på säkra sidan måste man ”se upp för avståndet”.
Många av oss har sådana här avstånd eller klyftor i vårt eget liv. Ibland är det skillnaden mellan det vi vet och det vi faktiskt gör eller avståndet mellan våra mål och det vi faktiskt uppnår. De här avstånden kan vara påminnelser om hur vi kan förbättra oss eller, om vi ignorerar dem, bli till stötestenar för oss.
Jag vill nämna några avstånd eller klyftor som jag ser hos mig själv och hos andra. De jag vill tala om i kväll är följande:
För det första, avståndet eller klyftan mellan att tro att du är en Guds dotter och att veta i själ och hjärta att du är en dyrbar och älskad Guds dotter.
För det andra, avståndet eller klyftan mellan att slutföra Unga kvinnors program och att bli en fullt aktiv medlem i Hjälpföreningen — ”Herrens organisation för kvinnor”.1
För det tredje, avståndet eller klyftan mellan att tro på Jesus Kristus och att vara ståndaktig i vittnesbördet om Jesus Kristus.
Nummer ett: Avståndet mellan att tro och att veta att du är en dyrbar och älskad Guds dotter.
De flesta av oss som har varit medlemmar i kyrkan lite längre än bara några månader har sjungit sången ”Jag är Guds lilla barn”.2 Jag har sjungit den sången ända sedan jag var liten och har alltid trott så. Trots att de flesta av oss tror det, tycks vi ha en tendens att tvivla på eller glömma det när vi går igenom prövningar.
Somliga har sagt sådant som: ”Om Gud verkligen älskade mig, skulle han inte låta mitt barn drabbas av den här sjukdomen.” ”Om Gud älskade mig, skulle han hjälpa mig hitta en värdig man som jag kunde gifta mig med och bli beseglad till i templet.” ”Om Gud älskade mig, skulle vi ha råd att köpa ett hus till vår familj.” Eller: ”Jag har syndat och därför älskar inte Gud mig längre.”
Tyvärr hör vi alltför ofta sådana här och liknande påståenden. Du bör veta att det inte finns någonting som ”kan skilja [dig] från Kristi kärlek”. Det står tydligt i skrifterna att ingen nöd, ångest, förföljelse, inga makter eller något annat skapat kan skilja oss från Kristi kärlek.3
Vår himmelske Fader älskade oss så mycket att han sände sin enfödde Son för att sona våra synder. Frälsaren led inte bara för varje synd, han kände också varje slags smärta, bedrövelse, obehag, ensamhet och sorg som någon av oss någonsin kan uppleva. Är inte det stor kärlek? President Henry B Eyring har sagt: ”Det är den Helige Anden som vittnar om att Gud lever och som låter oss känna glädjen av hans kärlek.”4
Vi behöver ta emot hans kärlek, älska oss själva och älska andra. Kom ihåg att varje annan själ på jorden också är ett Guds barn. Vi måste behandla varandra så kärleksfullt och vänligt som det anstår ett Guds barn.
De flesta av er arbetar flitigt på att göra er plikt, hålla buden och lyda Herren. Du behöver kunna urskilja Herrens godkännande. Du behöver veta att Herren har behag i och har godtagit ditt offer.5
Kom ihåg att se upp för det här avståndet — klyftan — och inte låta tvivel eller osäkerhet komma in i dina tankar. Du kan vara säker på att Gud älskar dig högt och att du är hans dyrbara barn.
Nummer två: Avståndet eller klyftan mellan att slutföra Unga kvinnors program och att bli en fullt aktiv medlem i Hjälpföreningen — Herrens organisation för kvinnor.
I många länder blir en flicka kvinna när hon fyller 18 år. För många är det här en spännande tid när vi känner att vi är vuxna och redo att ta oss an världen och erövra den. För unga kvinnor i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är det här också en tid när vi slutför många av uppgifterna i Personlig tillväxt, börjar gå i Hjälpföreningen och tar emot kallelser i kyrkan. Vårt vittnesbörd har stärkts i Unga kvinnors program och vi har satt upp en lista med mål som ska leda till tempeläktenskap och en egen evig familj.
Men tyvärr finns det yngre systrar som ”tar ledigt” från att helt och fullt delta i evangeliet och Hjälpföreningen. Somliga har inställningen ”jag ska bli aktiv i Hjälpföreningen när jag gifter mig eller när jag blir äldre eller när jag inte har så mycket att göra”.
När jag gick ut high school hade jag som mål att gå på college i några år, gifta mig med en stilig man och få fyra perfekta och vackra barn (två pojkar och två flickor). Min make skulle ha så hög inkomst att jag inte behövde yrkesarbeta, och så planerade jag att tjäna kyrkan och samhället. Tack och lov var ett av mina mål att vara aktiv och trofast i kyrkan.
Nåja, som ni kanske vet fanns det flera av mina mål som inte förverkligades på det sätt jag hade hoppats. Jag gick ut college, tjänade som missionär, fick ett jobb, fortsatte min skolgång för att ta magisterexamen och arbetade i mitt yrke i många år. (Jag var säker på att jag skulle bli gift för 13 år sedan när jag öppnade en spådomskaka och läste: ”Du kommer att vara gift inom ett år.”) Men det blev ingen stilig man, inget äktenskap och inga barn. Inget blev som jag hade planerat utom en sak. Jag försökte vara aktiv och trofast i kyrkan. Det är jag mycket tacksam för. Det har haft en oerhörd betydelse i mitt liv.
Jag hade möjlighet att i många år tjäna i Unga kvinnor och kände att det gav mig möjlighet att undervisa och vittna för yngre kvinnor som utvecklade sitt vittnesbörd och försökte gå framåt på det sätt som Gud hade visat.
Jag fick också möjlighet att tjäna i Hjälpföreningen, vilket hjälpte mig att lära mig att tjäna andra och att stärka min tro, och det gav mig en djup känsla av samhörighet. Trots att jag inte var gift och inte hade några barn tyckte jag att mitt liv hade mening. Det fanns perioder när jag var modlös, och då och då ifrågasatte jag planen.
En kollega som inte var medlem i kyrkan sade till mig: ”Varför fortsätter du att gå till en kyrka som lägger så mycket tonvikt på äktenskap och familj?” Mitt enkla svar på det var: ”Därför att den är sann!” Jag kan vara lika ensamstående och lika barnlös utanför kyrkan. Men med kyrkan och Jesu Kristi evangelium i mitt liv fann jag glädje och visste att jag gick på den väg som Frälsaren ville att jag skulle gå. Jag fann glädje och många möjligheter att tjäna, älska och utvecklas.
Kom ihåg att det inte bara gäller vad du får ut av att vara aktiv i Hjälpföreningen utan också vad du kan ge och bidra med.
Mina kära systrar, särskilt ni yngre ensamstående, jag vittnar för er om att Gud älskar er. Han tänker på er, han har en plan för er. Han behöver er till att tjäna hans barn. Han behöver er till att vara aktiva och trofasta och att delta helt och fullt i hans kyrka. Han behöver er till att ”trösta och lindra de lidandes nöd”.6
Syster Eliza R Snow, Hjälpföreningens andra generalpresident, talade 1873 till en stor grupp systrar — både tonåringar och vuxna kvinnor — som hade församlats i Ogden i Utah. Hon gav följande råd som var angeläget då och som fortfarande är på sin plats i dag.
Hon vände sig till de yngre systrarna och sade: ”Om ni umgås [yngre och äldre kvinnor] utvecklas ert sinne, er intelligens, och ni minskar er okunnighet. Guds Ande undervisar ert sinne, och ni undervisar varandra. Gud välsigne er mina unga systrar. Kom ihåg att ni är Guds heliga och att ni har ett viktigt arbete att utföra i Sion.”
Hon fortsatte med att ge följande råd till alla kvinnor: ”Aposteln Paulus talade fordom om heliga kvinnor. Det är allas vår plikt att vara en helig kvinna. Om vi är heliga kvinnor har vi höga mål. Vi känner att vi är kallade att utföra viktiga plikter. Ingen är undantagen från dem. Det finns ingen syster som är så isolerad och vars sfär är så begränsad att hon inte kan göra åtskilligt för att upprätta Guds rike på jorden.”7
Jag ber dig att se upp för det här avståndet, den här klyftan, och inte tillåta något slags inaktivitet i ditt liv. Du behöver kyrkan och kyrkan behöver dig.
Och slutligen, avståndet eller klyftan mellan att tro på Jesus Kristus och att vara ståndaktig i vittnesbördet om Jesus Kristus.
Många människor tror på Jesus Kristus, att han föddes av Maria under enkla omständigheter i Betlehem för många år sedan. De flesta tror att han kom att bli en stor lärare, en vänlig och ädel själ. Somliga tror att han gav oss en samling värdefulla principer och bud och att vi välsignas om vi följer det han lärde och håller de här buden.
Men vi som sista dagars heliga vet att vi måste göra mer än att tro på Kristus. Vi måste tro på honom, omvända oss från våra synder, bli döpta i hans namn och ta emot den Helige Andens gåva, och sedan måste vi hålla ut trofast intill änden.
Vi måste dela med oss av vårt vittnesbörd åt andra. Vi måste trofast hålla de förbund vi har ingått med Gud. Vi vet att allt kommer att uppenbaras och ges till dem ”som tappert har härdat ut för Jesu Kristi evangeliums skull”.8
När vi har omvänt oss får vi en naturlig önskan att dela med oss av evangeliet åt dem vi älskar. Lehi hade omvänt sig och ville att familjen skulle ta del av evangeliets goda.9 Nephi talade om Kristus, gladdes i Kristus och predikade om Kristus så att hans barn skulle kunna veta vilken källa de kunde gå till för att få frid och glädje.10
När Enos hade omvänt sig och fått förlåtelse för sina synder oroade han sig för sina bröder. Han ville att de skulle få de välsignelser som han själv hade fått.11
Överallt i skrifterna läser vi om män och kvinnor som hade omvänt sig och sedan ville stärka sina bröder och systrar.12
Gör din röst hörd bland de trofasta och förkunna ståndaktigt att han lever,13 att hans kyrka har blivit återställd och att lycksalighetsplanen är tillgänglig för alla.
När vi ser upp för dessa avstånd eller klyftor genom att vara uppmärksamma på dem och avlägsna oss från faran, börjar vi förverkliga välsignelsernas fullhet i Jesu Kristi evangelium.
Mina kära systrar, jag älskar er. Jag vet att Frälsaren lever. Jag vet att han älskar oss alla. Jag vet att det här är hans sanna kyrka. Det vittnar jag om i Jesu Kristi namn, amen.