Bön och maningar
Upplevelser av maningar och bön är inte ovanliga inom kyrkan. De är en del av den uppenbarelse som vår himmelske Fader givit oss tillgång till.
Ingen far skulle sända sina barn till ett fjärran och farligt land för ett livslångt prov där han visste att Lucifer härjade fritt utan att först ge dem en personlig skyddande kraft. Han skulle också ge dem möjlighet att kommunicera med honom, från far till barn och från barn till far. Alla vår Faders barn som sänts till jorden har fått Kristi Ande eller Kristi ljus.1 Ingen av oss är här ensam utan hopp om vägledning och återlösning.
Återställelsen började med en fjortonårig pojkes bön och en syn av Fadern och Sonen. Tidernas fullhets utdelning inleddes.
Med evangeliets återställelse kom kunskap om den förjordiska tillvaron. Skrifterna berättar om rådet i himlen och beslutet att sända Guds söner och döttrar till jordelivet för att få en kropp och prövas.2 Vi är Guds barn. Vi har en andekropp som för närvarande är inhyst i en jordisk köttslig stofthydda eller tabernakel. Skrifterna lär oss: ”Vet ni inte att ni är ett Guds tempel och att Guds Ande bor i er?” (1 Kor 3:16)
Som Guds barn lär vi oss att vi är en del av hans ”stora lycksalighetsplan”. (Alma 42:8)
Vi vet att det blev ett krig i himlen och att Lucifer och de som följde honom kastades ner utan kroppar:
”Satan, den gamle ormen, ja, djävulen … gjorde uppror mot Gud och försökte att ta riket från vår Gud och hans Kristus —
därför för han krig mot Guds heliga och omringar dem på alla sidor.” (L&F 76:28–29)
Vi fick vår handlingsfrihet.3 Vi måste använda den klokt och inte dra oss ifrån Anden, annars finner vi att vi i vår enfald ger efter för motståndarens lockelser. Vi vet att våra felsteg genom Jesu Kristi försoning kan tvättas bort och vår jordiska kropp återställas till sin fullkomliga form.
”Ty se, Kristi Ande ges åt varje människa för att hon skall kunna skilja gott från ont. Därför visar jag er hur ni bör döma, ty allt som inbjuder till att göra gott och som förmår människor att tro på Kristus kommer genom Kristi kraft och gåva, varför ni med fullkomlig visshet kan veta att det är av Gud.” (Moroni 7:16)
Det finns ett fullkomligt sätt att kommunicera genom Anden, för ”Anden utforskar allt, också djupen i Gud”. (1 Kor 2:10)
Efter dopet in i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga tar vi emot en andra förrättning: ”Handpåläggning för den Helige Andens gåva.” (Trosartikel 4)
Inspirationens ljuva och stilla röst kommer mer som en känsla än som ett ljud. Ren intelligens kan tala till sinnet. Den Helige Anden kommunicerar med vår ande genom våra inre sinnen mer än genom våra yttre sinnen.4 Denna vägledning kommer som tankar, som känslor, genom intryck och maningar.5 Vi kan känna den andliga rösten mer än höra den och se mer med andliga än med jordiska ögon.6
Jag verkade under många år i de tolv apostlarnas kvorum tillsammans med äldste LeGrand Richards. Han dog vid 96 års ålder. Han berättade att han som tolvåring var närvarande vid en stor generalkonferens i tabernaklet. Där hörde han president Wilford Woodruff.
President Woodruff gav ett exempel på hur Anden kan mana oss. Första presidentskapet hade sänt honom för att ”samla alla Guds heliga i New England och Kanada och ta med dem till Sion”.7
Han övernattade hemma hos en av bröderna i Indiana och parkerade sin vagn i trädgården där han, hans hustru och ett av deras barn sov medan resten av familjen sov inne i huset. Strax efter det att han lagt sig viskade Anden en varning till honom: ”Stig upp och flytta vagnen.” Han steg upp och flyttade vagnen en bit bort. När han skulle lägga sig, talade Anden till honom igen: ”Gå och flytta dina mulor bort från den där eken.” Han gjorde så och lade sig igen.
Högst en halvtimme senare grep en virvelvind tag i trädet hans mulor stått fastbundna vid och bröt av det vid marken. Det flög nästan hundra meter, genom två stängsel. Det enorma trädet, vars stam var över en och en halv meter i omkrets, landade på precis den plats där hans vagn hade stått. Genom att lyssna till Andens maningar räddade äldste Woodruff sitt eget liv och även sin hustrus och sitt barns liv.8
Samma Ande kan mana dig och skydda dig.
När jag först kallades som generalauktoritet för nästan 50 år sedan bodde vi på en liten gård i Utah Valley som vi kallade vår bondgård. Vi hade en ko, en häst och höns och många barn.
En lördag skulle jag köra till flygplatsen för att flyga till en stavskonferens i Kalifornien. Men kon skulle kalva och fick problem. Kalven föddes men kon kunde inte ställa sig upp. Vi ringde veterinären, och han kom inom kort. Han sade att kon hade svalt en vajer och att hon inte skulle överleva dagen.
Jag skrev ner telefonnumret till ett företag som handlade med biprodukter av djur så min hustru kunde ringa och be dem hämta kon när hon dött.
Innan jag åkte bad vi familjebön. Vår lille pojke ledde bönen. Sedan han bett vår himmelske Fader att ”skydda pappa när han reser och välsigna oss alla”, så inledde han en innerlig vädjan. Han sade: ”Himmelske Fader, välsigna kossan Bossy så att hon blir frisk.”
När jag kom fram till Kalifornien berättade jag om det som hänt och sade: ”Han måste lära sig att vi inte får allt vi ber om.”
Någon skulle lära sig en läxa, men det var jag som lärde mig den och inte min son. När jag kom hem söndag kväll hade Bossy blivit frisk.
Sådana svar reserveras inte bara för profeter. Den Helige Andens gåva fungerar på samma sätt för alla män och kvinnor, och även små barn. Det är genom denna underbara gåva och kraft som man kan finna den andliga lösningen på alla problem.
”Och genom änglar ger han sitt ord till människorna, ja, inte bara till män utan också till kvinnor. Nu är detta inte allt. Också små barn får många gånger ord givna till sig som bringar de visa och lärda på skam.” (Alma 32:23)
Herren kan skänka oss kunskap till vårt sinne för att mana oss, leda oss, lära oss, tillrättavisa oss och varna oss. Herren sade: ”Jag skall tala till ditt förstånd och till ditt hjärta genom den Helige Anden, som skall komma över dig och som skall bo i ditt hjärta.” (L&F 8:2)
Och Enos berättar: ”Medan jag så kämpade i anden, se, då kom Herrens röst återigen till mitt sinne.” (Enos 1:10)
Ni kan få veta sådant ni behöver veta. Be om hjälp att lära er ta emot denna inspiration och hålla er värdiga att ta emot den. Håll den kanalen — ert sinne — ren och fri från världens bråte.
Äldste Graham W Doxey, tidigare i de sjuttios kvorum, berättade för mig om en upplevelse. Hans mor, som senare var rådgivare i Primärföreningens generalpresidentskap, berättade också om upplevelsen.
Under andra världskriget var han i flottan och stationerad i Kina. Han och flera andra åkte via tåg till staden Tientsin för att se sig om.
Efteråt steg de på tåget för att återvända till basen, men efter drygt en timme svängde tåget norrut. De var på fel tåg! De talade inte kinesiska. De drog i nödbromsen och stannade tåget. De släpptes av på landet någonstans och kunde inte göra annat än att gå tillbaka till staden.
De hade gått en stund och såg sedan en liten pumpdressin, en sådan som järnvägsarbetarna använde. De lyfte upp den på spåret och började pumpa sig fram. Den rullade lätt nerför, men de fick dra den uppför backarna.
När de kom till en nerförsbacke hoppade alla ombord och började åka. Graham var den siste som hoppade på. Den enda platsen som var kvar var längst fram. Han sprang med och hoppade till slut upp på dressinen. Men han trampade fel och föll. Han studsade på rygg och höll fötterna mot dressinen så den inte skulle köra över honom. Dressinen ökade farten och plötsligt hörde han sin mors röst som sade: ”Bud, se upp!”
Han hade tunga militärkängor på sig. Hans fot slant och kängans tjocka sula fastnade i ett kugghjul och stannade dressinen tre decimeter från hans hand.
Hans föräldrar, som då presiderade över Östra Centrala staternas mission, sov i ett hotellrum. Hans mor satte sig upp klockan två på morgonen och väckte sin make: ”Bud är i fara!” De knäböjde vid sängen och bad för sin sons säkerhet.
I nästa brev han fick stod det: ”Bud, vad står på? Vad har hänt med dig?”
Då skrev han till dem och berättade vad som hänt. När de jämförde tiderna upptäckte de att samtidigt som han studsade på rygg på rälsen så stod hans föräldrar på knä i ett hotellrum på andra sidan jordklotet och bad för hans säkerhet.
Upplevelser som dessa av maningar och bön är inte ovanliga inom kyrkan. De är en del av den uppenbarelse som vår himmelske Fader givit oss tillgång till.
Ett av motståndarens skarpaste vapen är att övertyga oss om att vi inte längre är värdiga att be. Det spelar ingen roll vem du är eller vad du har gjort. Du kan alltid be.
Profeten Joseph Smith lovade att ”alla väsen som har kroppar har makt över dem som inte har det”.9
När frestelser kommer kan du uppfinna en deleteknapp i sinnet, kanske i form av orden till din favoritpsalm. Det är sinnet som bestämmer, och din kropp är sinnets redskap. När en ovärdig tanke tränger sig in i ditt sinne ersätter du den med din deleteknapp. Värdig musik är kraftfull och kan hjälpa dig styra dina tankar.10
När Oliver Cowdery misslyckades med att översätta sade Herren till honom:
”Se, du har inte förstått. Du antog att jag skulle ge dig den, när det enda du tänkte på var att be till mig.
Men se, jag säger dig, att du måste utforska det i ditt eget sinne. Sedan måste du fråga mig om det är rätt, och om det är rätt skall jag få ditt hjärta att brinna inom dig, därför skall du känna att det är rätt.
Men om det inte är rätt skall du inte få någon sådan känsla.” (L&F 9:7–9)
Den principen illustreras genom berättelsen om en liten flicka. Hon var arg på sin bror, som byggt en fälla för att fånga sparvar.
Hon fick ingen hjälp, så hon sade till sig själv: ”Nå, jag får be om det.”
Efter bönen sade den lilla flickan till sin mor: ”Jag vet att han inte kommer att fånga några sparvar i sin fälla, för jag bad. Jag vet att han inte kommer att fånga några sparvar!”
Hennes mor sade: ”Hur kan du vara så säker?”
Hon sade: ”Efter bönen gick jag ut och sparkade den dumma fällan i småbitar!”
Be, även om ni är unga och vilsegångna som profeten Alma eller har stängt ert sinne som Amulek som ”kände … till dessa ting, men … ville ändå inte veta”. (Alma 10:6)
Lär dig att be. Be ofta. Be inom dig, i hjärtat. Be på knä. Bönen är din egen nyckel till himlen. Låset är på din sida av slöjan. Och jag har lärt mig att avsluta alla mina böner med ”ske din vilja”. (Matt 6:10; se även Luk 11:2; 3 Nephi 13:10.)
Förvänta dig inte att vara helt fri från bekymmer och besvikelser, smärta och modfälldhet, för det är sådant vi sänts till jorden för att uthärda.
Någon skrev:
Med tanklösa, otåliga händer
trasslar vi till Herrens mönster
och söker ändra hans beslut.
När vi sedan gråter säger han:
Lugn, mitt barn, jag reder ut vävens knut.”11
Skriften lovar: ”Ingen annan frestelse har drabbat er än vad människor får möta. Gud är trofast, han skall inte tillåta att ni frestas över er förmåga, utan när frestelsen kommer, skall han också bereda en utväg, så att ni kan härda ut.” (1 Kor 10:13)
Frälsaren sade: ”Närma er mig och jag skall närma mig er, sök mig flitigt och ni skall finna mig, be och ni skall få, bulta och det skall öppnas för er.” (L&F 88:63)
Vi inledde den här konferenssessionen med att rösta på våra auktoriteter. Den förste vi röstade på var Thomas S Monson som president för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Jag känner president Monson tror jag, lika väl som någon annan människa på jorden känner honom, och jag vill bära personligt vittnesbörd om att han ”kallats av Gud, genom profetia”. (Trosartikel 5) Han behöver våra böner — och hans hustru Frances och deras familj — i den oerhörda börda som lagts på honom.
Jag ber att han ska uppehållas till kropp och sinne och ande och att det ska vara uppenbart för kyrkan så som det är uppenbart för alla som står honom nära att han ”kallats av Gud genom profetia”. Sedan, genom händers påläggning av ”dem som har myndighet att predika evangeliet och betjäna i dess förordningar” (trosartikel 5), insattes han i sitt ämbete.
Må Herren välsigna oss och stödja president Monson och hans familj på alla sätt som behövs för att klara av det stora verk som lagts på hans axlar. Jag bär det vittnesbördet och nedkallar den välsignelsen som en Herrens tjänare och i Jesu Kristi namn, amen.