Självdisciplin
Självdisciplin är att ständigt bruka handlingsfriheten till att välja det rätta därför att det är rätt, även när det är svårt.
Under andra världskriget sökte president James E Faust, då en ung soldat i Förenta staternas armé, till en befälsutbildning på kadettskola. Han stod inför en antagningsnämnd som enligt honom bestod av ”hårdhudade yrkesmilitärer”. Efter en stund började deras frågor handla om religion. De sista frågorna löd:
”Borde man inte släppa efter på moralnormerna i krigstider? Urskuldar inte stridens påfrestningar att man gör sådant som man inte skulle göra hemma under normala förhållanden?”
President Faust berättar:
”Jag märkte att här fanns det ett tillfälle att kanske ta hem några poäng och verka vidsynt. Jag visste mycket väl att männen som ställde den här frågan till mig inte levde efter de normer som jag själv hade blivit undervisad om. Tanken for genom mitt huvud att jag kanske skulle säga att jag hade mina egna åsikter men inte ville tvinga på andra de här åsikterna. Men då såg jag plötsligt framför mig ansiktena på de många personer som jag som missionär hade undervisat om kyskhetslagen. Slutet på det hela blev att jag bara sade: ’Jag tror inte på dubbelmoral.’
Jag lämnade utfrågningen, försonad med tanken att [de] inte tyckte om mina svar … och säkert skulle ge mig mycket låga poäng. Några dagar senare när poängtalen tillkännagavs såg jag till min förvåning att jag hade blivit antagen. Jag ingick i den första gruppen som antogs till kadettskolan! …
Detta var ett av de avgörande vägskälen i mitt liv.”1
President Faust förstod att vi alla har fått handlingsfrihetens gudagivna gåva — rätten att göra egna val och skyldigheten att redovisa för dessa val. (Se L&F 101:78.) Han förstod också och visade att om resultatet skulle bli positivt måste handlingsfriheten åtföljas av moralisk disciplin.
Med ”moralisk disciplin” menar jag självdisciplin grundad på moralnormer. Självdisciplin är att ständigt bruka handlingsfriheten till att välja det rätta därför att det är rätt, även när det är svårt. Den förkastar självupptagenhet till förmån för att utveckla en karaktär som förtjänar aktning och sann storhet genom kristuslikt tjänande. (Se Mark 10:42–45.) Roten i ordet disciplin är densamma som i det latinska ordet discipulus (”lärjunge”), vilket antyder att anpassning till Jesu Kristi föredöme och lära är den idealiska disciplin som tillsammans med hans nåd skapar en rättsinnig och moraliskt högstående person.
Jesu egen självdisciplin hade sin rot i hans lärjungeskap i förhållande till Fadern. Han förklarade för sina lärjungar: ”Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk.” (Joh 4:34) Enligt samma mönster har vår självdisciplin eller moraliska disciplin sin rot i lojaliteten och hängivenheten mot Fadern och Sonen. Det är Jesu Kristi evangelium som ger den inre visshet som moralisk disciplin grundar sig på.
Samhället i länder där många av oss bor har under mer än en generation underlåtit att främja självdisciplin. Det har lärt att sanningen är relativ och att alla själva avgör vad som är rätt. Sådana begrepp som synd och orätt har fördömts som ”värdeomdömen”. Som Herren beskriver det: ”Var och en går sin egen väg och efter sin egen guds avbild.” (L&F 1:16)
Följden av det är att självdisciplinen har urholkats och samhället måste försöka upprätthålla hövlighet och ordning med tvång. Bristen på inre kontroll hos enskilda föder yttre kontroll av staten. En kolumnist skrev att ”gentlemannamässigt uppförande [till exempel, en gång i tiden] beskyddade kvinnor mot grovt och ohyfsat beteende. I dag förväntar vi oss att lagar mot sexuellt trakasseri ska förhindra grovt och ohyfsat beteende …
Poliser och lagar kan aldrig ersätta sedvänjor, traditioner och moraliska värderingar när det gäller att styra mänskligt beteende. Polisen och rättsväsendet utgör på sin höjd den sista förtvivlade försvarslinjen i ett civiliserat samhälle. Vår ökade tillit till att lagar ska styra beteenden är ett mått på hur ociviliserade vi har blivit.”2
På de flesta håll i världen har vi upplevt en utdragen och förödande lågkonjunktur. Det fanns flera orsaker till den, men en av huvudorsakerna var allmänt utbrett oärligt och oetiskt handlande, särskilt på den amerikanska bostadsmarknaden och finansmarknaden. Reaktionerna har inriktats på att utfärda fler och strängare regler. Kanske avhåller de här reglerna några från att handla principlöst, andra blir helt enkelt mer kreativa i att kringgå reglerna.3 Aldrig någonsin kommer det att kunna finnas tillräckligt med regler som är så noggrant utformade att de förutser och täcker varje situation, och även om så vore, skulle det vara oerhört dyrt och besvärligt att upprätthålla dem. Det här tillvägagångssättet leder till minskad frihet för alla — som biskop Fulton J Sheen oförglömligt uttryckte saken: ”Vi ville inte ta emot Kristi ok, så nu måste vi darra under kejsarens ok.”4
I slutändan är det bara en inre moralisk kompass i var och en av oss som effektivt kan ta itu med både grundorsakerna till samhälleligt förfall och dess symtom. Samhället kommer att kämpa förgäves för att åstadkomma allmänhetens bästa ända tills synd fördöms som synd och moralisk disciplin, självdisciplin intar sin plats i de medborgerliga dygdernas panteon.5
Moralisk disciplin lär man sig i hemmet. Även om vi inte kan kontrollera vad andra får eller inte får göra, kan sista dagars heliga sannerligen stå med dem som i sitt eget liv är exempel på dygd och som inpräntar vikten av dygd i det uppväxande släktet. Kom ihåg berättelsen i Mormons bok om de unga männen som var avgörande för nephiternas seger i det långa kriget mellan 66 och 60 f Kr — Ammons folks söner. Deras karaktär och disciplin beskrevs så här:
”De var män som alltid var trofasta i allt som blev dem anförtrott.
Ja, de var sanningsälskande och allvarliga män, ty de hade blivit lärda att hålla Guds bud och att vandra rättrådigt inför honom.” (Alma 53:20–21)
”Nu hade de aldrig varit i strid, men ändå fruktade de inte döden, och de tänkte mer på sina fäders frihet än på sina egna liv. Ja, de hade av sina mödrar lärt att om de inte tvivlade skulle Gud rädda dem.” (Alma 56:47)
”Och detta var deras tro om vilka jag har talat. De är unga och deras sinnen är orubbliga, och de sätter ständigt sin lit till Gud.” (Alma 57:27)
Här finner vi normen för vad som bör ske i våra hem och i kyrkan. Vår undervisning bör bygga på vår egen tro och främst inriktas på att ingjuta tro på Gud i det uppväxande släktet. Vi måste förkunna det väsentliga behovet av att hålla Guds bud och vandra rättrådigt och allvarligt inför honom, eller med andra ord vördnadsfullt. Var och en måste övertygas om att tjänande och uppoffringar för andras välbefinnande och lycka är långt bättre än att ge den egna bekvämligheten och de egna ägodelarna högsta prioritet.
Det här kräver mer än sporadiska hänvisningar till en eller annan evangelieprincip. Vi måste ständigt undervisa, huvudsakligen genom att föregå med gott exempel. President Henry B Eyring beskrev den vision vi strävar efter att uppnå:
”Jesu Kristi rena evangelium måste sjunka in i [våra barns] hjärtan genom den Helige Andens kraft. Det kommer inte att räcka för dem att ha fått ett andligt vittnesbörd om sanningen och att vilja ha det som är gott senare i livet. Det kommer inte att räcka för dem att hoppas på rening och kraft någon gång i framtiden. Vår målsättning måste vara att de ska bli sant omvända till Jesu Kristi återställda evangelium medan de fortfarande bor hos oss …
Då kommer de att ha blivit starka på grund av vad de är, inte bara på grund av vad de vet. De blir Kristi lärjungar.”6
Jag har hört föräldrar säga att de inte vill tvinga på barnen evangeliet, att de vill att barnen själva ska bestämma vad de ska tro på och följa. De tror att de på så sätt låter barnen utöva sin handlingsfrihet. Vad de glömmer är att man, för att kunna utöva handlingsfriheten på ett intelligent sätt, måste ha kunskap om tingen som de är. (Se L&F 93:24.) Utan den kunskapen kan unga människor knappast förväntas förstå och bedöma alternativen som de ställs inför. Föräldrar bör tänka på hur den onde närmar sig deras barn. Han och hans efterföljare propagerar inte för objektivitet utan är ivriga multimediaförespråkare för synd och egoism.
Att försöka vara neutral i fråga om evangeliet är i själva verket att förkasta Guds existens och hans auktoritet. Vi måste i stället erkänna honom såsom den allvetande om vi vill att våra barn ska kunna se livets val klart och tydligt och kunna tänka själva. De ska inte behöva lära sig genom sorgliga erfarenheter att ”ogudaktighet … aldrig [har] inneburit lycka”. (Alma 41:10)
Jag kan berätta om ett exempel ur mitt eget liv på vad föräldrar kan åstadkomma. När jag var fem eller sex år bodde jag mitt emot en liten mataffär. En dag ville två andra pojkar att jag skulle följa med dem till affären. Medan vi stod därinne och längtade efter godiset som man kunde köpa där, ryckte den äldre pojken till sig en chokladkaka och stoppade den i fickan. Han uppmanade den andra pojken och mig att göra detsamma, och efter en viss tvekan gjorde vi det. Sedan gick vi snabbt ut ur affären och sprang iväg åt olika håll. Jag hittade ett gömställe hemma och slet av papperet. Mamma upptäckte mig med chokladfläckar i ansiktet som bevis och gick med mig till mataffären. När vi gick över gatan var jag säker på att jag skulle få livstids fängelse. Under snyftningar och tårar bad jag ägaren om förlåtelse och betalade chokladkakan med pengar som mamma lånade mig (och som jag senare måste tjäna ihop). Mammas kärlek och disciplin satte tvärt och tidigt stopp för min brottsliga bana.
Vi utsätts alla för frestelser. Det gjorde Frälsaren också, men han ”gav inte efter för dem”. (L&F 20:22) Vi behöver inte heller ge efter bara för att en frestelse dyker upp. Vi kanske vill, men vi måste inte. En skeptisk kvinnlig vän frågade en kvinna i Unga vuxna som var fast besluten att leva efter kyskhetslagen, hur det var möjligt att hon aldrig ”legat med någon”. ”Vill du inte?” frågade vännen. Den unga kvinnan tänkte: ”Frågan förbryllade mig, för den var så fullständigt ovidkommande … att man bara vill något är knappast något bra rättesnöre för moraliskt beteende.”7
I några fall finns möjligheten att frestelsen kan leda till missbruk. Jag är tacksam att kyrkan kan erbjuda olika slags terapeutisk hjälp åt ett allt större antal människor för att hjälpa dem att hålla sig ifrån eller klara av missbruk. Men även om terapi kan stötta en persons vilja, kan den inte ersätta den. Disciplin måste alltid utövas — moralisk disciplin grundad på tron på Gud Fadern och Sonen och vad de kan uppnå med oss genom Jesu Kristi försonande nåd. Med Petrus ord: ”Herren vet alltså att frälsa de gudfruktiga ur frestelsen.” (2 Petr 2:9)
Vi kan inte utgå från att framtiden ska likna det förflutna — att saker och ting och mönster som vi har förlitat oss på ekonomiskt, politiskt, socialt kommer att förbli som de har varit. Om vi utvecklar vår självdisciplin kan den kanske bli en kraft i det godas tjänst och inspirera andra att sträva i samma riktning. Vi kan därigenom ha inverkan på framtida trender och händelser. Åtminstone kommer moralisk disciplin att vara till ofantlig hjälp när vi ska hantera de påfrestningar och svårigheter som kan komma i ett samhälle som är statt i upplösning.
Vi har hört tankeväckande och inspirerade budskap under den här konferensen, och om ett ögonblick kommer president Thomas S Monson att ge oss några avslutande råd. När vi under bön tänker på det som vi har lärt oss och lärt oss på nytt, tror jag att Anden kommer att belysa de saker som särskilt gäller oss själva. Vi stärks i vår moraliska disciplin, vilket behövs för att vi ska kunna vandra rättrådigt inför Herren och vara ett med honom och Fadern.
Tillsammans med bröderna och med er, mina bröder och systrar, står jag som vittne om att Gud är vår Fader och att hans Son Jesus är vår Återlösare. Deras lag är oåterkallelig, deras sanning är evig och deras kärlek är oändlig. I Jesu Kristi namn, amen.