Flitigare och mer omtänksamma hemma
Vi kan bli flitigare och mer omtänksamma hemma genom att mer trofast lära oss, leva efter och älska Jesu Kristi återställda evangelium.
År 1833 fick profeten Joseph Smith en uppenbarelse som innehöll en kraftig tillrättavisning av flera ledande bröder i kyrkan om att ställa sin familj i ordning. (Se L&F 93:40–50.) Ett uttryck i den uppenbarelsen gav mig temat för mitt budskap — ”flitigare och mer sysselsatta hemma” (v 50). Jag vill föreslå tre sätt att bli flitigare och mer omtänksamma i vårt hem. Jag ber er lyssna både med öron som hör och hjärtan som känner, och jag ber att Herrens Ande må vara med oss alla.
Förslag nummer ett: Uttryck kärlek — och visa den
Vi kan börja bli flitigare och mer engagerade i hemmet genom att tala om för dem vi älskar att vi älskar dem. Sådana uttryck behöver inte vara poetiska eller ordrika. Vi bör helt enkelt uppriktigt och ofta uttrycka vår kärlek.
Bröder och systrar, när tog ni senast er eviga livskamrat i famnen och sade ”jag älskar dig”? Föräldrar, när uttryckte ni senast uppriktigt er kärlek till era barn? Barn, när talade ni senast om för era föräldrar att ni älskar dem?
Vi vet alla redan att vi bör tala om för dem vi älskar att vi älskar dem. Men det vi vet visar sig inte alltid i det vi gör. Vi är kanske osäkra eller till och med lite generade.
Som Frälsarens lärjungar strävar vi inte bara efter mer kunskap, vi behöver snarare konsekvent göra mer av det vi vet är rätt och bli bättre människor.
Vi bör komma ihåg att när vi säger ”jag älskar dig” så är det bara början. Vi behöver säga det, vi behöver mena det, och viktigast av allt, vi behöver konsekvent visa det. Vi behöver både uttrycka och visa kärlek.
President Thomas S Monson gav oss nyligen följande råd: ”Vi antar ofta att de [människorna omkring oss] måste veta hur mycket vi älskar dem. Men vi får aldrig bara anta det, vi måste berätta det för dem … Vi kommer aldrig att ångra de vänliga ord vi yttrar eller kärleken vi visar. Vi kommer snarare att ångra oss om detta inte är en del av vår relation till dem vi älskar mest.” (Thomas S Monson, ”Finn glädje under färden”, Liahona, nov 2008, s 86)
Ibland hör vi någon säga i ett tal eller vittnesbörd på sakramentsmötet: ”Jag vet att jag inte ofta nog talar om för min hustru hur mycket jag älskar henne. I dag vill jag att hon och mina barn och ni alla ska veta att jag älskar henne.”
Sådana uttryck för kärlek kan vara på sin plats. Men jag skruvar mig lite när jag hör dem och ropar tyst att hustrun och barnen inte ska höra sådana uppenbarligen sällsynta och personliga budskap offentligt i kyrkan! Förhoppningsvis får barnen höra och se föräldrarnas kärlek till varandra komma till uttryck i det dagliga livets regelbundna rutiner. Men om den offentliga kärleksförklaringen i kyrkan kommer som en överraskning för makan eller barnen, då finns det sannerligen ett behov av att vara flitigare och mer omtänksam hemma.
Förhållandet mellan kärlek och konkret handling visas genomgående i skrifterna och belyses av Frälsarens ord till sina apostlar: ”Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud.” (Joh 14:15) Precis som vår kärlek till Herren visar sig i att vi alltid vandrar på hans vägar (se 5 Mos 19:9) så visar sig kärleken till vår make eller maka, våra föräldrar och barn som kraftfullast i våra tankar och våra ord och våra gärningar. (Se Mosiah 4:30.)
Att från en make eller maka, en förälder eller ett barn få uppleva kärlekens trygghet och beständighet är en rik välsignelse. En sådan kärlek ger näring åt och bevarar tron på Gud. En sådan kärlek är en källa till kraft och driver ut rädslan. (Se 1 Joh 4:18.) En sådan kärlek längtar varje människosjäl efter.
Vi kan bli flitigare och mer omtänksamma hemma när vi uttrycker kärlek — och konsekvent visar den.
Förslag nummer två: Bär vittnesbörd — och lev efter det
Vi kan också bli flitigare och mer omtänksamma hemma genom att vittna för dem vi älskar om det som vi genom den Helige Andens vittnesbörd vet är sant. Vårt vittnesbörd behöver inte vara ordrikt eller vältaligt. Och vi behöver inte vänta till första söndagen i månaden med att bära vittnesbörd om det vi vet är sant. Vi kan och bör i vårt eget hem bära oförfalskat vittnesbörd om Faderns och Sonens gudomlighet och realitet, om den stora lycksalighetsplanen och om återställelsen.
Bröder och systrar, när bar ni senast vittnesbörd för er eviga livskamrat? Föräldrar, när vittnade ni senast för era barn om det ni vet är sant? Och barn, när bar ni senast vittnesbörd för era föräldrar och er familj?
Var och en av oss vet redan att vi bör bära vittnesbörd för dem vi älskar mest. Men det vi vet visar sig inte alltid i det vi gör. Vi är kanske osäkra eller till och med lite generade.
Som Frälsarens lärjungar strävar vi inte bara efter mer kunskap, vi behöver snarare konsekvent göra mer av det vi vet är rätt och bli en bättre människa.
Vi bör komma ihåg att när vi bär ett innerligt vittnesbörd så är det bara början. Vi behöver bära vittnesbörd, vi behöver mena det, och viktigast av allt, vi behöver konsekvent leva efter det. Vi behöver både uttrycka och leva efter vårt vittnesbörd.
Förhållandet mellan vittnesbörd och konkreta handlingar betonas i Frälsarens ord till de heliga i Kirtland: ”Det som Anden vittnar om för er vill jag att ni gör.” (L&F 46:7) Vårt vittnesbörd om evangeliets sanningar bör visa sig i såväl våra ord som i våra gärningar. Och vårt vittnesbörd uttrycks och efterlevs som kraftfullast i vårt eget hem. Makar, föräldrar och barn bör sträva efter att övervinna all tvekan, motvilja eller förlägenhet när det gäller att bära vittnesbörd. Vi bör både skapa och vara uppmärksamma på tillfällen att bära vittnesbörd om evangeliets sanningar — och leva efter dem.
Ett vittnesbörd är det som vi i vårt sinne och i vårt hjärta genom den Helige Andens vittnesbörd vet är sant. (Se L&F 8:2.) När vi tillkännager sanningen i stället för att förmana, uppmana eller berätta om intressanta upplevelser, inbjuder vi den Helige Anden att bekräfta att det vi säger är sant. Kraften i ett oförfalskat vittnesbörd (se Alma 4:19) kommer inte från ett sofistikerat uttryckssätt eller en effektiv framställning. Den kommer snarare som resultat av uppenbarelse från den tredje medlemmen av gudomen: den Helige Anden.
Att från en make eller maka, en förälder eller ett barn få uppleva vittnesbördets kraft, uppbyggelse och beständighet är en rik välsignelse. Ett sådant vittnesbörd stärker tron och ger vägledning. Ett sådant vittnesbörd alstrar ljus i en värld som blir allt mörkare. Ett sådant vittnesbörd är källan till ett evigt perspektiv och till varaktig frid.
Vi kan bli flitigare och mer omtänksamma hemma när vi bär vittnesbörd — och konsekvent lever efter det.
Förslag nummer tre: Var konsekvent
Under våra söners uppväxt gjorde vår familj det som ni har gjort och som ni nu gör. Vi hade regelbundet familjebön, skriftstudier och familjens hemafton. Jag är säker på att det jag nu ska beskriva aldrig händer hemma hos er, men det hände hos oss.
Ibland undrade syster Bednar och jag om våra ansträngningar att göra de här i andligt avseende väsentliga sakerna var mödan värt. Ibland läste vi skriftställen under utrop som: ”Han petar på mig!” ”Säg åt honom att sluta glo på mig!” ”Mamma, han sitter för nära!” Ibland avbröts innerliga böner av fniss och knuffar. Och med aktiva, stojiga pojkar ledde hemaftonslektionerna inte alltid till uppbyggelse på hög nivå. Ibland var syster Bednar och jag förtvivlade över att de rättfärdiga vanor som vi så ivrigt försökte främja inte genast tycktes ge de andliga resultat som vi ville uppnå och förväntade oss.
Om ni i dag skulle fråga våra vuxna söner vad de minns av familjebön, skriftstudier och familjens hemafton så tror jag att jag vet vad de skulle svara. De skulle nog inte säga att en viss bön eller skriftstudier vid ett visst tillfälle eller en särskilt betydelsefull hemaftonslektion spelade en avgörande roll i deras andliga utveckling. Men det de skulle säga är att de minns att vi som familj var konsekventa.
Syster Bednar och jag trodde att det viktigaste vi kunde göra var att hjälpa våra söner förstå innebörden i en viss lektion eller ett visst skriftställe. Men detta händer inte varje gång vi studerar eller ber eller lär tillsammans. Den viktigaste lärdomen var nog att vi var konsekventa i fråga om mål och strävan — en lärdom vi inte till fullo insåg då.
På mitt kontor hänger en vacker målning av ett sädesfält. Målningen består av en stor mängd enskilda penseldrag — men inget av dem är särskilt intressant eller imponerande i sig. Faktum är att om man står nära duken så ser man bara en massa osköna streck — till synes utan samband med varandra — i gult och guldgult och brunt. Men när man gradvis avlägsnar sig från tavlan förenas alla de enskilda penseldragen och skapar en magnifik landskapsbild av ett sädesfält. Många alldagliga, enskilda penseldrag samverkar till att skapa en fängslande och vacker målning.
Varje familjebön, varje gång familjen studerar skrifterna tillsammans och varje hemafton är ett penseldrag på vår själs målarduk. Kanske finns det inte någon enskild händelse som tycks imponerande eller minnesvärd. Men precis som de gula och guldgula och bruna penseldragen kompletterar varandra och skapar ett imponerande mästerverk, så kan det här att vi konsekvent gör till synes små saker leda till betydande andliga resultat. ”Bli därför inte trötta av att göra gott, ty ni lägger grundvalen till ett stort verk. Och av det ringa kommer det som är stort.” (L&F 64:33) Konsekvens är en nyckelprincip när vi lägger grundvalen till ett stort verk i vårt eget liv och när vi blir flitigare och mer sysselsatta och omtänksamma i vårt eget hem.
Det finns ett annat skäl till att det är viktigt att vi är konsekventa i vårt hem. Många av Frälsarens skarpaste tillrättavisningar riktade sig till hycklare. Jesus varnade sina lärjungar för de skriftlärda och fariséerna: ”Efter deras gärningar skall ni inte handla. Ty de talar men handlar inte.” (Matt 23:3) Det här kraftfulla varningen är allvarlig med tanke på rådet att ”uttrycka kärlek — och visa den”, ”bära vittnesbörd — och leva efter det” och att ”vara konsekvent”.
Hyckleriet i vårt liv urskiljs lättast och vållar den största förödelsen i vårt hem. Och barn är ofta de som är mest uppmärksamma och känsliga när det gäller att upptäcka hyckleri.
En offentlig kärleksförklaring när kärleksfulla handlingar saknas i hemmet är hyckleri — och försvagar grundvalen till ett stort verk. Offentliga vittnesbörd när trofasthet och lydnad saknas inom vårt eget hems väggar är hyckleri — och undergräver grundvalen till ett stort verk. Befallningen ”du skall inte bära falskt vittnesbörd” (2 Mos 20:16) är tydligt riktad till hycklaren i oss alla. Vi måste vara och bli mer konsekventa. ”Var ett föredöme för de troende i ord och gärning, i kärlek, trohet och renhet.” (1 Tim 4:12)
Genom att söka Herrens hjälp — och i hans kraft — kan vi undan för undan minska skillnaden mellan det vi säger och det vi gör, mellan att uttrycka kärlek och konsekvent visa den, mellan att bära vittnesbörd och orubbligt leva efter det. Vi kan bli flitigare och mer omtänksamma hemma genom att mer trofast lära oss, leva efter och älska Jesu Kristi återställda evangelium.
Vittnesbörd
”Äktenskapet mellan man och kvinna är instiftat av Gud och … familjen har en central roll i Skaparens plan för sina barns eviga bestämmelse.” (Familjen: Ett tillkännagivande för världen”, Liahona, okt 2004, s 49) Av dessa och andra evigt viktiga skäl bör vi vara flitigare och mer omtänksamma hemma.
Må varje make eller maka, varje barn och varje förälder välsignas med att kunna uttrycka och ta emot kärlek, bära och uppbyggas av kraftfulla vittnesbörd samt bli mer konsekventa i de till synes små saker som är så betydelsefulla.
Vi är aldrig ensamma i denna viktiga strävan. Vår himmelske Fader och hans älskade Son lever. De älskar oss och känner till vår situation, och de hjälper oss bli flitigare och mer omtänksamma och sysselsatta i hemmet. Jag vittnar om dessa sanningar i Herren Jesu Kristi heliga namn, amen.