Undervisning bidrar till att rädda liv

Russell T Osguthorpe

Söndagsskolans generalpresident

Vi lär ut viktiga lärosatser, inbjuder våra elever att utföra det verk Herren har för dem, och sedan lovar vi att välsignelser verkligen kommer.

En dag när jag var missionspresident talade jag i telefon med vår äldste son. Han var på väg till sjukhuset där han arbetade som läkare. När han kom fram till sjukhuset sade han: ”Trevligt att prata med dig, pappa, men nu måste jag gå ut ur bilen och gå och rädda några liv.”

Vår son behandlar barn med livshotande sjukdomar. När han ställer rätt diagnos och ger rätt behandling, kan han rädda livet på ett barn. Jag sade till våra missionärer att deras arbete också handlar om att rädda liv — det andliga livet hos dem de undervisar.

President Joseph F Smith sade: ”När [vi] tar emot sanningen kan [vi] bli frälsta genom den. [Vi] kan inte bli frälsta endast genom att någon undervisar [oss], utan därför att [vi] tar emot och handlar i enlighet med det som sägs.” (Conference Report, apr 1902, s 86; se också Undervisning: Den högsta kallelsen, s 49; 1 Tim 4:16.)

Vår son räddar liv genom att dela med sig av sin medicinska kunskap. Missionärer och lärare i kyrkan hjälper till att rädda liv genom att dela med sig av sin kunskap om evangeliet. När missionärer och lärare söker Andens vägledning undervisar de om rätt princip, inbjuder sina undersökare att efterleva den principen, och bär vittne om den utlovade välsignelse som med säkerhet följer. Äldste David A Bednar talade nyligen på ett fortbildningsmöte om tre enkla sanningar om effektiv undervisning: (1) den lärosats som står i fokus (2) inbjudan till handling, och (3) utlovade välsignelser.

Handboken Predika mitt evangelium hjälper missionärer att lära ut de lärosatser som står i fokus, inbjuda dem de undervisar att agera och att ta emot utlovade välsignelser. Handboken Undervisning: Den högsta kallelsen hjälper föräldrar och lärare att göra samma sak. Den är för evangelieundervisningen vad Predika mitt evangelium är för missionsarbetet. Vi använder dem för att förbereda oss för att undervisa, och sedan förlitar vi oss på Anden när vi undervisar.

President Thomas S Monson berättar om en söndagsskolelärare från sin ungdom, Lucy Gertsch. En söndag, en bit in i lektionen om osjälviskt tjänande, inbjöd syster Gertsch sina elever att skänka klassens festkassa till en av sina klasskamraters familj, vars mamma hade gått bort. President Monson sade att när hon inbjöd till denna handling, så slog syster Gertsch ”ihop boken och öppnade våra ögon och våra öron och vårt hjärta för Guds härlighet”. (”Stora lärare”, Världsomfattande ledarutbildningsmöte, 10 feb 2007; Liahona, jun 2007, s 76) Syster Gertsch hade uppenbarligen använt lektionsboken till att förbereda lektionen, men när inspirationen kom slog hon igen boken och inbjöd sina elever att efterleva den evangelieprincip hon undervisade om.

Som president Monson lärt oss: ”Målet med evangelieundervisning … är inte att proppa eleverna fulla med kunskap … Syftet är att inspirera den enskilde att tänka på, känna för och sedan göra något åt evangeliets sanningar och principer.” (Conference Report, okt 1970, s 107)

När Moroni uppenbarade sig för profeten Joseph undervisade han honom inte endast om återställelsens viktiga lärosatser, utan han talade även om för honom att ”Gud hade ett verk för [honom] att utföra” och lovade honom att hans namn skulle bli känt över hela världen. (Se Joseph Smith - Historien 1:33.) Alla föräldrar och de som undervisar om evangeliet är budbärare från Gud. Inte alla av oss undervisar framtida profeter, som syster Gertsch och Moroni gjorde, men alla undervisar vi framtida ledare i kyrkan. Så vi lär ut viktiga lärosatser, inbjuder våra elever att utföra det verk Herren har för dem, och sedan lovar vi att välsignelser verkligen kommer.

Jag minns hur jag som ung pojke kände mig bekymmerslös då jag gick till ett primärmöte i kyrkan. När jag kom dit förvånades jag över att se att alla föräldrar var där för ett speciellt program. Då slog det mig. Jag var med i programmet och jag hade glömt att lära mig mina repliker. När det blev min tur att säga min del, ställde jag mig upp framför min stol men inte ett ord kom ur min mun. Jag kom inte ihåg någonting. Så jag bara stod där och till slut satte jag mig ner och stirrade ner i golvet.

Efter den upplevelsen lovade jag mig själv att aldrig någonsin tala på något möte i kyrkan igen. Och jag höll fast vid det löftet ett tag. Så en söndag knäböjde syster Lydia Stillman, en ledare i Primär, vid min sida och bad mig att hålla ett kort tal följande vecka. Jag sade: ”Jag håller inte tal.” Hon svarade: ”Jag vet, men det här kan du hålla för jag kommer att hjälpa dig.” Jag fortsatte vägra, men hon uttryckte så mycket förtroende för mig att hennes inbjudan var svår att motstå. Jag höll talet.

Den här goda kvinnan var en budbärare från Gud som hade ett verk för mig att utföra. Hon lärde mig att när ett kall kommer så tar man emot det, hur otillräcklig man än kan känna sig. Liksom Moroni gjorde med Joseph såg hon till att jag var förberedd när det var dags att hålla talet. Denna inspirerade lärare hjälpte till att rädda mitt liv.

När jag var i tonåren undervisade en nyligen återvänd missionär vid namn broder Peterson vår söndagsskoleklass. Varje vecka brukade han rita en stor pil från det nedre vänstra hörnet av svarta tavlan upp mot det övre högra hörnet. Sedan skrev han överst på tavlan: ”Sikta högt.”

Vilken lärosats han än undervisade om, brukade han be oss att sträcka på oss och nå lite högre än vad vi trodde var möjligt. Pilen och de två orden sikta högt, var en ständig inbjudan under hela lektionen. Broder Peterson fick mig att vilja utföra en bra mission, göra bättre ifrån mig i skolan och sikta högre i min yrkesbana.

Broder Peterson hade ett verk för oss att utföra. Hans mål var att hjälpa oss att ”tänka på, känna för och sedan göra något åt evangeliets sanningar och principer”. Hans undervisning bidrog till att rädda mitt liv.

Vid nitton års ålder kallades jag att verka som missionär på Tahiti, där jag behövde lära mig två främmande språk — franska och tahitiska. Tidigt under min mission blev jag väldigt missmodig på grund av att jag inte gjorde framsteg i något av språken. Varje gång jag försökte prata franska svarade folk på tahitiska. När jag försökte tala tahitiska svarade de på franska. Jag var på vippen att ge upp.

Så en dag när jag gick förbi missionshemmets tvättstuga, hörde jag en röst som ropade på mig. Jag vände mig om och såg en gråhårig tahitisk kvinna som stod i dörröppningen och vinkade åt mig att komma tillbaka. Hon hette Tuputeata Moo. Hon talade bara tahitiska. Och jag talade bara engelska. Jag uppfattade inte så mycket av det hon försökte säga till mig, men jag förstod att hon ville jag skulle komma tillbaka till tvättstugan varje dag så att hon kunde hjälpa mig att lära mig tahitiska.

Jag stannade till varje dag för att öva med henne medan hon strök kläder. Först undrade jag om våra möten skulle vara till någon hjälp men gradvis började jag förstå henne. Varje gång vi träffades visade hon mig att hon hade fullkomligt förtroende för att jag kunde lära mig båda språken.

Syster Moo hjälpte mig att lära mig tahitiska. Men tack vare henne lärde jag mig mycket mer än så. Hon undervisade mig egentligen om evangeliets första princip — tro på Herren Jesus Kristus. Hon lärde mig att om jag förlitade mig på Herren, skulle han hjälpa mig att göra något som jag trodde var omöjligt. Hon bidrog inte bara till att rädda min mission — hon bidrog till att rädda mitt liv.

Syster Stillman, broder Peterson och syster Moo undervisade ”genom överbevisning, genom långmodighet, genom mildhet och ödmjukhet och genom uppriktig kärlek, genom välvilja och ren kunskap som storligen skall utvidga själen”. (L&F 121:41–42) De undervisade med tankarna prydda med dygd, och tack vare det var den Helige Anden deras ständige ledsagare. (Se L&F 121:41—46.)

Dessa stora lärare har inspirerat mig att ställa frågor om hur jag själv undervisar:

I egenskap av lärare, ser jag mig själv som en budbärare från Gud?
Förbereder jag mig och undervisar sedan på sätt som kan bidra till att rädda liv?
Fokuserar jag på en av återställelsens viktiga lärosatser?
Kan de jag undervisar känna den kärlek jag har till dem och till min himmelske Fader och Frälsaren?
När inspirationen kommer, slår jag då igen boken och öppnar deras ögon och öron och hjärtan för Guds härlighet?
Inbjuder jag dem att utföra det verk som Gud avsett för dem?
Uttrycker jag så mycket förtroende för dem att de finner inbjudan svår att motstå?
Hjälper jag dem att känna igen de utlovade välsignelser som kommer av att leva efter den princip jag undervisar om?

Att ta emot och ge undervisning är inte valfria aktiviteter i Guds rike. De utgör själva medlen genom vilka evangeliet har återupprättats till jorden och genom vilka vi kan få evigt liv. De är vägen till ett personligt vittnesbörd. Ingen kan bli ”frälst i okunnighet”. (L&F 131:6)

Jag vet att Gud lever. Jag vittnar om att Jesus är Kristus. Jag vittnar om att profeten Joseph inledde denna tidshushållning genom att lära sig sanning och sedan undervisa om den. Joseph ställde fråga efter fråga, mottog gudomliga svar och undervisade sedan Guds barn om det han lärt sig. Jag vet att president Monson är Herrens språkrör på jorden idag och att han fortsätter att ta emot och ge undervisning liksom Joseph gjorde, eftersom undervisning bidrar till att rädda liv. I Jesu Kristi namn, amen.