Förvaltarskap: Ett heligt förtroende
Vi betjänar våra medmänniskor eftersom vi tror att det är vad Gud vill att vi ska göra.
Vi lever i en svår tid då många tror att vi inte är ansvariga inför Gud och att vi inte har ett personligt ansvar eller förvaltarskap för oss själva eller andra. Många i världen är inriktade på självisk tillfredsställelse, att sätta sig själva i främsta rummet och att älska njutning mer än de älskar rättfärdighet. De tror inte att de är sin broders väktare. Men i kyrkan tror vi att dessa förvaltarskap är ett heligt förtroende.
En grupp högt respekterade judiska ledare och rabbiner besökte nyligen några av kyrkans byggnader i Saltsjödalen, däribland Welfare Square, Humanitarian Center, Släkthistoriska centret och öppet hus i templet i Oquirrh Mountain. Mot slutet av besöket uttryckte en av de mest framstående rabbinerna i Amerika sina känslor inför vad han hade sett och känt.1
Han citerade begrepp från judiska tänkare förankrade i Talmud2 och framhöll att det finns två mycket olika anledningar till att människor engagerar sig i välvilliga och generösa handlingar. En del besöker de sjuka, hjälper de fattiga och tjänar sina medmänniskor eftersom de tror att det är det rätta att göra och andra återgäldar det och gör detsamma för andra när de är i nöd. Han förklarade att även om detta är gott, att det bygger upp solidariska samhällen och bör anses vara en ädel orsak, är ett högre motiv att betjäna våra människor för att vi tror att det är vad Gud vill att vi ska göra.
Han framhöll att som ett resultat av sitt besök ansåg han att sista dagars heliga ägnar sig åt välfärd, humanitärt arbete och frälsningsarbete i sina tempel eftersom de tror att Gud vill att de ska göra så.
Denna känsla av ansvar, som omfattas av det första stora budet att älska Gud, har av någon beskrivits som ”lydnad mot det som ingen tvingar oss till”.3 Vi försöker göra det som är rätt eftersom vi älskar och vill behaga vår Fader i himlen, inte därför att någon tvingar oss att lyda.
Striden i himlen utkämpades efter det att Satan sagt att han skulle tvinga alla att lyda hans idéer. Detta förkastades. Till följd därav har vi vår moraliska handlingsfrihet och friheten att välja vår inriktning i livet. Men vi hålls också ansvariga för denna valfrihet. Herren har sagt att vi kommer att stå ansvariga för våra egna synder på domens dag.4 Principerna om ansvarighet och förvaltarskap har stor betydelse i vår lära.5
I kyrkan är förvaltarskap inte begränsat till timligt förtroende eller ansvar. President Spencer W Kimball lärde: ”Vi är förvaltare över våra kroppar, sinnen, familjer och ägodelar. En trofast förvaltare är en som utövar rättfärdigt herravälde, tar hand om sina egna och ser efter de fattiga och behövande.”6
Även om det finns många förvaltarskapsområden har jag valt att tala om två. Det första är förvaltarskapet över oss själva och våra familjer. Det andra är förvaltarskapet över de fattiga och behövande.
Herren använde ofta liknelser som är relaterade till jorden när han undervisar om ansvarighet och förvaltarskap. Som liten pojke brukade jag besöka mina morföräldrar på deras gård under sommaren. Där fanns varken elektricitet, rinnande vatten eller rörledningar inomhus. Men det fanns en källa bredvid deras lilla gårdshus. Källan frambringade en liten damm med klart, rent vatten där jag flera gånger om dagen brukade hjälpa min mormor med att bära vatten till huset för att dricka av, koka och bada och tvätta kläder i. Mina morföräldrar älskade denna livgivande källa och vidtog speciella åtgärder för att skydda den.
Många år senare när min morfar var några och nittio och inte längre bodde på gården var han oförmögen att underhålla eller ha uppsikt över den. Jag körde honom till den gård han älskade. Hans höga förväntningar över att få se gården vändes i besvikelse när han insåg att staketen som skyddade källan var i dåligt skick, att kor hade skadat källan och att det värdefulla rena källvattnet var avsevärt förorenat. Han var upprörd över skadan och föroreningen. För honom var det en försyndelse mot ett förtroende som han hade skött i hela sitt arbetsliv. Han kände på något sätt att han inte hade skyddat denna livgivande källa som hade betytt så mycket för honom.
Liksom den rena källan blev förorenad när den inte var skyddad så lever vi i en tid när dygd och kyskhet inte skyddas.7 Den eviga betydelsen av personlig moral respekteras inte. En kärleksfull Fader i himlen har gett oss medlen till att föra hans andebarn till den här världen för att uppfylla ändamålet med sin skapelse. Han har lärt oss att livets källor ska hållas rena, liksom den vackra källan på gården krävde skydd för att kunna ge liv. Detta är en av orsakerna till varför dygd och kyskhet är så viktiga i vår Fader i himlens plan.
Till följd av min morfars reaktion på den förorenade källan vidtogs förbättringar och skydd ordnades som återställde källan till dess ursprungliga skönhet och renhet.
Som Herren Jesu Kristi tjänare är det vårt heliga ansvar att lära ut hans moralnorm, vilken är densamma för alla hans barn. När våra tankar eller våra handlingar är orena så bryter vi mot hans norm. Herren har sagt: ”Jag … kan inte se på synd med den minsta grad av överseende.”8 En del försöker ursäkta sitt beteende.
I en dikt av John Holmes med titeln ”Talk” undervisar en gammal döv skeppsbyggare från New England en ung man om bortförklaringar. Den unge mannen beskriver något av det han fick lära sig på följande sätt: ”Jag visste inte att hur man än bygger ett skepp måste det segla, på havet biter inga bortförklaringar.”9
Det har påståtts att vad som händer i en viss stad stannar i den staden. Jag tycker om den affischpelare som finns uppsatt i Sevier County i Utah med texten: ”Det som händer i Sevier County … kan du berätta för dina vänner!!!” När vi inser att vi är ansvariga inför Gud så inser vi hur dumt det är med bortförklaringar. De som kommer med ursäkter liknar små barn som håller för ögonen och är övertygade om att eftersom de inte kan se oss så kan vi inte heller se dem. Jag föreslår att vi tänker på hur det vore att redogöra för våra handlingar för Frälsaren, för då skulle vi se våra bortförklaringar i deras rätta ljus.
Vi är medvetna om att somliga redan ägnar sig åt ett beteende som inte överensstämmer med denna heliga moralnorm. Förstå att genom Frälsarens försoning kan alla omvända sig och återvända liksom vattenkällan, till ett rent och oförorenat tillstånd. Det är svårt att omvända sig, det krävs ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande.10 Men när omvändelsens steg följs på ett rättfärdigt sätt är de ord tillämpliga som profeten Alma uttalade till sin son Corianton, som hade begått moraliska överträdelser: ”Och nu, min son, önskar jag att du inte låter dessa frågor oroa dig längre. Och låt endast dina synder oroa dig med den oro som leder dig ned till omvändelse.”11 Frälsaren har sagt: ”Se, den som har omvänt sig från sina synder, han är förlåten och jag, Herren, kommer inte längre ihåg dem.”12
Med tanke på vårt förvaltarskap rörande våra familjer har några lärt att när vi rapporterar till Frälsaren, och han ber oss att lämna en redogörelse för vårt jordiska ansvar, gäller två viktiga frågor vårt förhållande till våra familjer. Den första handlar om vårt förhållande till vår maka och den andra till vart och ett av våra barn.13
Det är lätt gjort att prioritera fel. Det är vår plikt att säkerställa våra barns fysiska trygghet och välbefinnande. Men en del föräldrar lägger otillbörlig vikt vid timliga och materiella ägodelar. En del är långt mindre flitiga med att förankra sina barn i Jesu Kristi evangelium.14 Kom ihåg att det är lika viktigt med religiösa vanor i hemmet som att förse barnen med mat, kläder och husrum. Föräldrar kan också hjälpa barn att upptäcka och utveckla sina talanger. Vi är ansvariga för de talanger vi har fått. Barn som inte blir undervisade om att de är ansvariga för sin tid och sina talanger blir i allt högre grad utsatta för den dåraktighet och orättfärdighet som har så stor genomslagskraft i världen.15 Tillkännagivandet om familjen varnar för att dem som ”underlåter att fullgöra sina skyldigheter mot familjen … en dag kommer att stå ansvariga inför Gud”.16
Det andra förvaltarskapet är att se till de fattiga och behövande, vilket gäller oss nästan alla vid en eller annan tidpunkt. Herrens förmaning om att vi är förvaltare för de behövande innehåller en del av det strängaste språket i samtliga skrifter. ”Om någon därför tar av det överflöd som jag har skapat och inte delar med sig av sin del åt de fattiga och behövande … skall han med de ogudaktiga lyfta blicken i helvetet och pinas.”17 Vi hålls ansvariga som förvaltare för de jordiska välsignelser som Herren har skänkt.
De judiska ledare jag tidigare nämnde var särskilt imponerade av principen om fasta och att därefter betala ett generöst fasteoffer. De tyckte att det var anmärkningsvärt att kyrkans medlemmar över hela världen fastar en gång i månaden och därefter ger ett frivilligt bidrag till de behövandes nytta.
När rabbinerna besökte Welfare Square rördes de av att få veta att även under svåra ekonomiska tider fortsätter våra medlemmar, medvetna om de svårigheter som många ställs inför, att generöst donera för att hjälpa fattiga och behövande.
Jag minns att när jag kallades till biskop så varnade min föregångare biskop Russell Johnson mig för att jag måste vara försiktig med vad jag bad medlemmarna att göra. Han sade: ”En del kommer att ge akt på varje förslag även om det innebär stora uppoffringar.” Han nämnde en änka i åttioårsåldern som hade tagit hand om både make och son under en lång sjukdomstid innan de gick bort. Biskop Johnson sade att trots små tillgångar försökte hon alltid hjälpa till. Jag upptäckte att det var sant. Varje gång jag nämnde behovet av bidrag eller tjänande för att välsigna andra var Sarah ofta den första att ställa upp.
En lördag ringde en annan syster till mig och sade: ”Biskop Cook, kom genast och rädda Sarah!” Systern rapporterade att den 80 år gamla Sarah stod högst upp på en stege för att rengöra sin grannes hängränna. Systern var livrädd att Sarah skulle ramla ner och ville att biskopen skulle ingripa.
Jag föreslår inte att alla kan eller bör efterlikna Sarah. En del känner dåligt samvete därför att de inte genast kan möta varje behov. Jag älskar det citat som äldste Neal A Maxwell ofta använde av Anne Morrow Lindbergh: ”Mitt liv kan inte i handling uppfylla kraven från alla de människor mitt hjärta rörs av.”18 Kung Benjamin lärde: ”Se till att allt detta sker med visdom och ordning, ty det krävs inte att någon löper fortare än han har krafter till.”19 Men han tillade att vi ska vara flitiga.
Mitt hjärta gläder sig när jag ser hur heliga överallt i kyrkan gör allt de kan för att bidra med kristuslikt tjänande varhelst det finns ett behov. Till följd av medlemmarnas bidrag kan kyrkan snabbt och utan fanfarer möta behov över hela världen.20 Kyrkan har redan sänt hjälp efter naturkatastroferna på Filippinerna, Stillahavsöarna och i Indonesien.
Förra året gav våra medlemmar hjälp i samband med orkanen Gustav. Kyrkan hade ett nära samarbete med en humanitär organisation som leddes av Martin Luther King III. Mr King besökte senare Salt Lake City och sade: ”Min ursprungliga avsikt var att komma hit för att uttrycka min uppskattning till kyrkan för deras humanitära stöd, men jag lärde mig snabbt att det ni innerst inne är går så mycket djupare. Efter att ha sett Humanitarian Center, Welfare Square och templets öppet hus förstår jag nu bättre varför ni gör det ni gör.”
I allt vårt förvaltarskap följer vi Jesus Kristus. Vi försöker göra det han har bett oss göra, både genom sin undervisning och sitt exempel. Av allt vårt hjärta uttrycker vi vår uppskattning till kyrkans medlemmar för deras generösa bidrag och kristuslika tjänande.
När Jesaja talade om fasta och att ge bröd åt den hungrige och klä de nakna, lovade han i rörande ordalag: ”Då skall HERREN svara när du åkallar honom.”21 Jesaja fortsätter: ”Om du delar med dig åt den hungrige av det du har och mättar den som lider nöd … [skall] HERREN … alltid leda dig … Du skall … likna ett källsprång, vars vatten aldrig tryter … [Och] du skall återställa grundvalar från forntida släkten.”22
Min förhoppning är att vi var och en enskilt och som familjer ska gå igenom de förvaltarskap vi är ansvariga för. Min bön är att vi ska göra det med vetskap om att vi ytterst är ansvariga inför Gud och att vi i detta liv ska hålla fast vid det som ingen tvingar oss till.
Jag är tacksam för rådet från en kärleksfull, trofast profet att betjäna och hjälpa de behövande. När vi följer hans råd vet jag att vi kvalificerar oss för Herrens löfte: ”Och den som befinns vara en trofast, en rättfärdig och en vis förvaltare skall gå in i sin Herres glädje och skall ärva evigt liv.”23
Jag bär mitt vittnesbörd om denna heliga sanning i Jesu Kristi namn, amen.