Trygghet åt själen
Jag vill att det ska framgå helt tydligt när jag står inför Guds domarsäte att jag förkunnade för världen … att Mormons bok är sann.
Profetior om de sista dagarna handlar ofta om stora katastrofer som jordbävningar, hungersnöd eller översvämningar. Dessa kan i sin tur sammanlänkas med stora ekonomiska eller politiska omvälvningar av ett eller annat slag.
Men det finns ett slags hemsökelse i de sista dagarna som alltid har låtit mer personlig än allmän, mer enskild än kollektiv, en varning som kanske är mer tillämplig inom än utanför kyrkan. Frälsaren varnade för att i de sista dagarna kan även de som tillhör ”förbundet”, även de utvalda, bli bedragna av sanningens fiende.1 Om vi tänker på detta som en form av andlig hemsökelse kan det kasta ljus över en annan profetia i de sista dagarna. Betrakta hjärtat som symboliskt centrum för vår tro, den poetiska hemvisten för våra lojaliteter och värderingar, och tänk sedan på Jesu förkunnelse att i de sista dagarna ska människorna förskräckas i sina hjärtan.2
Det uppmuntrande är naturligtvis att vår Fader i himlen känner till alla dessa faror i de sista dagarna, detta hjärtats och själens trångmål, och har gett råd och skydd för dem.
Med tanke på detta har det alltid varit betydelsefullt för mig att Mormons bok, en av Herrens kraftfulla ”slutstenar”3 i denna motoffensiv mot de sista dagarnas ondska, inleds med en stor liknelse om livet, en omfattande liknelse om hopp mot rädsla, ljus mot mörker, om frälsning mot förstörelse, en liknelse som syster Ann M Dibb talade så gripande om denna morgon.
I Lehis dröm blir en redan svår färd svårare när en mörkrets dimma uppstår som gör att det inte går att se den trygga men smala stig som hans familj och andra ska följa. Det är nödvändigt att notera att denna mörkrets dimma nedstiger över alla resenärer: de trofasta och de hängivna (vi kan också kalla dem för utvalda), såväl som de svagare och mindre stabila. Den väsentliga poängen i berättelsen är att framgångsrika resenärer motstår alla distraktioner, inklusive förbjudna stigars lockelse och hånfulla glåpord från de fåfänga och högmodiga som går längs dem. I skrifterna står det att de beskyddade ”strävade framåt och [ständigt och ihärdigt] höll … fast” vid en ledstång av järn som osvikligt löpte fram utmed den rätta stigen.4 Oavsett hur mörk natten eller dagen är markerar ledstången vägen till denna avskilda, befriande led.
”Jag såg”, säger Nephi senare, ”att ledstången av järn … var Guds ord som [leder] … till livets träd … en sinnebild för Guds kärlek”. Nephi, som skådar detta uttryck för Guds kärlek, säger vidare:
”Jag såg och fick se världens Återlösare … [som] gick ut och betjänade folket …
Och jag såg skaror av människor som var sjuka och som var hemsökta av alla slags sjukdomar och av djävlar och orena andar … Och de helades genom Guds Lamms kraft, och djävlarna och de orena andarna drevs ut.”5
Kärlek. Helande. Hjälp. Hopp. Kristi kraft att bemöta alla svårigheter i alla tider — även den sista tiden. Det är den trygga hamn som Gud vill att vi ska komma till i tider av personlig eller allmän misströstan. Det är det budskap varmed Mormons bok inleds och det är det budskap med vilket den slutar, då den uppmanar alla att ”komma till Kristus och bli fullkomnade i honom”.6 Dessa ord, hämtade från Moronis sista vittnesbörd, skrivet ett tusen år efter Lehis syn, är en döende mans vittnesbörd om den enda sanna vägen.
Låt mig hänvisa till ett nutida ”sista dagarnas” vittnesbörd. När Joseph Smith och hans bror Hyrum gav sig av mot Carthage för att ställas inför det de visste skulle bli deras förestående martyrdöd, läste Hyrum dessa ord för att trösta sin brors hjärta:
”Du har ju varit trofast … du [skall] göras så stark att du kan inta den plats som jag har berett åt dig i min Faders boningar.
Och nu bjuder jag, Moroni … farväl … till dess vi möts inför Kristi domarsäte.”7
Några få korta verser från det tolfte kapitlet av Ether i Mormons bok. Innan Hyrum stängde boken vek han in hörnet på sidan han läst, och markerade den som en del av det eviga vittnesbörd som dessa två bröder skulle dö för. Jag håller den boken i min hand, själva det exemplar som Hyrum läste ur, samma vikta hörn av sidan är fortfarande synligt. Senare, när profeten Joseph hade spärrats in i fängelset, vände han sig till de vakter som höll honom fången och bar ett kraftfullt vittnesbörd om Mormons boks gudomliga äkthet.8 Kort därefter kom pistol och kula att ända dessa vittnens liv.
Som ett av tusentals element i mitt eget vittnesbörd om Mormons boks gudomlighet överlämnar jag detta som ännu ett bevis om dess sanningshalt. I dessa deras största — och sista — timmar av nöd, frågar jag er — skulle dessa män häda inför Gud genom att fortsätta med att fästa sina liv, sin heder och sitt eget sökande efter evig frälsning vid en bok (och som en följd därav en kyrka och dess verksamhet) som de hittat på utan någon verklig grund?
Vi bortser från att deras hustrur skulle bli änkor och deras barn faderlösa. Vi bortser från att deras lilla grupp av efterföljare skulle bli ”husvilla, hemlösa och ensamma” och att deras barn skulle lämna ”fotspår av blod” över frusna floder och en vild prärie.9 Vi bortser från att stora skaror skulle dö och andra skaror leva för att förkunna för jordens fyra hörn att de vet att Mormons bok och att den kyrka som framhåller den är sann. Bortse från allt detta och berätta för mig om dessa två män under denna dödens timme, då de skulle inträda i den evige Domarens närhet, skulle citera och finna tröst i en bok som, om den inte vore Guds ord, skulle brännmärka dem som bluffmakare och charlataner till tidens slut? De skulle inte göra det! De var villiga att hellre dö än att förneka det gudomliga ursprunget och den eviga sannfärdigheten i Mormons bok.
I 179 år har den här boken undersökts och angripits, förnekats och omkonstruerats, kritiserats och sönderslitits som kanske ingen annan bok i nutida religiös historia — kanske som ingen annan bok i all religiös historia. Och fortfarande står den fast. Misslyckade teorier om dess ursprung har fötts, upprepats och dött ut — från Ethan Smith till Solomon Spaulding, från förvirrad paranoia till listig genialitet. Inga av dessa ärligt talat patetiska svar på bokens ursprung har någonsin uthärdat undersökningar eftersom det inte finns något annat svar än det som Joseph gav som dess unge, olärde översättare. I detta ställer jag mig vid min egen förfaders sida som helt enkelt sade: ”Ingen ogudaktig man skulle kunna skriva en bok som denna, och ingen god man skulle vilja skriva den, såvida den inte var sann och han befallts av Gud att göra det.”10
Jag vittnar om att man inte kan uppnå fullständig tro på detta de sista dagarnas verk — och därigenom finna den högsta graden av frid och vederkvickelse i vår tid — förrän man omfattar Mormons boks gudomlighet och den Herren Jesus Kristus som den vittnar om. Om någon är tillräckligt oförnuftig eller missledd för att förkasta 531 sidor av dittills okänd text, med ett överflöd av litterär och semitisk komplexitet, utan att ärligt försöka redogöra för sidornas ursprung — särskilt utan att ta i beaktande dess mäktiga vittnesbörd om Jesus Kristus och det djupgående andliga inflytande som detta vittnesbörd har haft på vad som nu är tio miljontals läsare — då har sådana personer, oavsett om de är utvalda av Gud eller inte, blivit bedragna, och om de lämnar den här kyrkan måste de göra det genom att krypa över, runt eller under Mormons bok för att finna utgången. I den här bemärkelsen är boken det som Kristus själv sades vara — ”en stötesten … en klippa till fall”,11 en barriär på vägen för den som inte vill tro på detta verk. Vittnen, även vittnen som under en tid var fientliga mot Joseph, vittnade till sin död om att de hade sett en ängel och tagit i plåtarna. ”De har visats oss genom Guds kraft, och inte av människors”, förkunnade de. ”Därför vet vi med säkerhet att verket är sant.”12
Jag seglade ju inte med Jareds broder när han färdades över havet och bosatte sig i en ny värld. Jag hörde inte kung Benjamin uttala sin änglalikt framförda predikan. Jag missionerade inte med Alma och Amulek, ej heller bevittnade jag oskyldiga troendes död i eld. Jag tillhörde inte den nephitiska folkskara som vidrörde den uppståndne Herrens sår, inte heller grät jag med Mormon och Moroni över en hel civilisations undergång. Men mitt vittnesbörd om denna uppteckning och den frid den för med sig till det mänskliga hjärtat är lika bindande och tydlig som deras. Liksom de ”ger jag mitt namn till världen för att vittna inför världen om det som jag har sett”. Och liksom de ”ljuger jag inte, ty Gud vittnar om det”.13
Jag ber att mitt vittnesbörd om Mormons bok och allt vad det innebär, givet här under min egen ed och i mitt ämbete, ska upptecknas av människor på jorden och änglar i himlen. Jag hoppas att jag har några år kvar under mina ”sista dagar”, men oavsett om så är fallet eller inte vill jag att det ska framgå helt tydligt när jag står inför Guds domarsäte att jag förkunnade för världen, på det mest rättframma sätt jag kunde frambringa, att Mormons bok är sann, att den kom fram på det sätt som Joseph sade att den kom fram, och att den gavs för att skänka glädje och hopp till de trofasta under de sista dagarnas vedermödor.
Mitt vittnesbörd är ett eko av Nephis som skrev en del av boken under sina ”sista dagar”:
”Hörsamma dessa ord och tro på Kristus. Och om ni inte tror på dessa ord så tro på Kristus. Och om ni tror på Kristus kommer ni att tro på dessa ord, ty de är Kristi ord … och de lär alla människor att de skall göra gott.
Och om de inte är Kristi ord så döm själva — ty Kristus skall visa er med makt och stor härlighet att de är hans ord, på den yttersta dagen.”14
Bröder och systrar, Gud skänker alltid trygghet åt själen, och i och med Mormons bok har han återigen gjort det i vår tid. Kom ihåg dessa Jesu egna ord: ”Den som bevarar mitt ord skall inte bli bedragen”,15 och i de sista dagarna kommer varken ert hjärta eller er tro att svika er. Om detta vittnar jag uppriktigt i Jesu Kristi namn, amen.