Det gamla sättet att möta framtiden
Det vi lärt av det förflutna förbereder oss att möta framtidens utmaningar.
Min hustru och jag hade förmånen att i somras få närvara vid Mormon Miracle Pageant i Manti i Utah. En kväll innan det historiska skådespelet började, talade vi till rollinnehavarna. På grund av det stora antalet skådespelare fick vi tala till dem i två grupper. Skådespelet hade en rollbesättning på över 800 personer, varav 570 under 18 år. Det var 100 fler rollinnehavare det här året, vilket gjorde att systrarna som svarade för kostymerna måste ta fram ytterligare dräkter — vilket de gjorde. Det var inspirerande att se hur väl organiserade de var i att ta hand om varje detalj.
Inramningen för skådespelet är en vacker kulle alldeles nedanför templet i Manti. 15 000 personer var närvarande den kvällen vi såg skådespelet. Det var spännande att se hur denna armé av unga män och kvinnor fick en vision av hur återställelsen av evangeliet gick till när de utförde sina roller med en sådan entusiasm och inlevelse.
Något som vi älskar att göra när vi besöker Manti är att närvara vid en session i templet. Det råder en speciell anda i dessa gamla tempel. De uppfördes med stora uppoffringar av de tidiga pionjärerna.
Det var en känslomässigt stark upplevelse för mig att närvara vid sessionen i templet i Manti. Det väckte härliga minnen av templet i Logan så som jag mindes det innan det renoverades och moderniserades. Allteftersom vi förflyttade oss genom tempelsessionen, kunde jag i varje rum höra de här första pionjärerna säga: ”Se vad vi byggde med våra egna händer. Vi hade inga motordrivna redskap, inga entreprenörer eller underleverantörer under byggnationen. Inga fina kranar till att lyfta de tunga stenarna. Vi utförde arbetet med egen kraft.”
Vilket storslaget arv de första pionjärerna i Sanpete County har lämnat efter sig till oss.
Följande citat har tillskrivits Ronald Reagan, före detta president i Förenta Staterna: ”Jag vill inte tillbaka till svunna tider. Jag vill tillbaka till det gamla sättet att möta framtiden.”1 Hans råd är fortfarande tillämpbart. Det ligger något i att gå igenom det vi lärt av det förflutna för att förbereda oss att möta framtidens utmaningar. Vilket storslaget trosarv, vilket mod och vilken rådighet dessa ädla tidiga mormonpionjärer lämnade åt oss att bygga på. Min beundran för dem blir större ju längre jag lever.
När de tog emot evangeliet förändrade det hela deras liv. De lämnade allt bakom sig — sina hem, sina företag, sina gårdar, ja, även kära släktingar — för att färdas i en ödemark. Det måste ha varit en verklig chock för dem när Brigham Young meddelade: ”Detta är … platsen.”2 Framför dem låg en vidsträckt ökenlik ofruktbar mark, utan de gröna kullar, träd och vackra ängar som de flesta av dessa tidiga pionjärer varit vana vid. Med fast tro på Gud och på sina ledare satte de tidiga pionjärerna igång med att skapa vackra samhällen i bergens skugga.
Många trötta pionjärer hade just börjat njuta lite av livets bekvämligheter när Brigham Young kallade dem att lämna sina hem på nytt och färdas öster-, väster-, norr- och söderut för att kolonisera Great Basin [ett område som sträcker sig söderut och västerut om Saltsjödalen in i Arizona och Nevada, ö a]. Det var så samhällen i Sanpete County — Fairview, Ephraim, Manti, Moroni och Mount Pleasant — upprättades.
När jag kom hem från mitt besök i Sanpete County kände jag en önskan att lära mig mer om dess tidiga pionjärer. Jag bestämde mig för att tillbringa några timmar på kyrkans nya historiska bibliotek och läsa lite om deras historia.
Det var 1849, bara två år efter att de hade anlänt till Saltsjödalen, som Brigham Young, västerns store kolonisatör, kallade en grupp heliga att resa söderut och på nytt börja bygga hem och samhällen i en annan ökenlik obygd. Strax efter det att de bosatt sig i Sanpete besökte president Heber C Kimball, rådgivare till Brigham Young, Manti och lovade att det på berget varifrån man kunde se ut över dalen skulle byggas ett tempel av sten från bergen österut.
Det gick några år efter president Heber C Kimballs besök och invånarna började oroa sig för att inget gjordes för att bygga ett tempel för deras bruk. ”Vi måste ha ett tempel i vårt samhälle”, förklarade en av invånarna. ”Vi har väntat länge nog på denna välsignelse.” En annan sade: ”Om vi ska få ett tempel är det bäst att vi sätter igång och bygger det.” Och det är just vad de gjorde.
Hörnstenen lades den 14 april 1879, omkring 30 år efter att de anlänt till Sanpete Valley. Det finns många historier att berätta om dessa flitiga hantverkare som lade ner hela sin själ i att bygga det vackra templet. President Hinckley sade för många år sedan vid återinvigningen av templet i Manti: ”Jag har varit i världens storslagna byggnader, men inte i någon av dessa får jag en känsla lik den jag får när jag kommer in i de Guds hus som dessa pionjärer byggde.”3 Familjen Hinckley har en mycket speciell koppling till templet i Manti. Syster Marjorie Hinckleys farfar dog av en skada han fick vid byggnationen.
För att bättre förstå hur det förflutna kan ge oss ett bättre sätt att möta framtiden vill jag berätta något om byggandet av templet i Manti. Sedan vill jag berätta vad det har lärt mig om sanna principer.
Några finsnickare från Norge som slagit sig ner i Manti fick uppdraget att lägga taket på templet. De hade aldrig byggt ett yttertak, men de var erfarna skeppsbyggare. De visste inte hur de skulle utforma ett tak. Då kom tanken till dem: ”Varför bygger vi inte bara ett skepp? Eftersom ett välbyggt skepp är mycket stadigt och säkert kan vi, om vi vänder ritningarna upp och ner, få ett stabilt tak.” De satte igång med att göra en ritning på hur skeppet skulle konstrueras, och när det var färdigt vände de ritningen upp och ner, och det blev ritningen till taket på templet i Manti.
I det här fallet använde de det som de lärt sig av tidigare erfarenheter — principerna för skeppsbyggeri — till att hjälpa dem möta en ny utmaning. De tänkte helt riktigt att samma principer som de hade tillämpat för att bygga ett sjövärdigt fartyg också skulle kunna gälla för att bygga ett gediget tak. Båda konstruktionerna behövde till exempel vara vattentäta. Den avgörande styrkan och hållbarheten i byggnadsverket skulle inte påverkas av dess läge — om kölen var uppåt eller nedåt. Det viktigaste var att ha praktisk kunskap om de grundläggande principer som behövdes för att bygga något som skulle bestå.
Inneslutna i Jesu Kristi evangelium finns eviga principer och sanningar som kommer att bestå mycket längre än principerna för hur man bygger fartyg och tak. Ni och jag har som medlemmar i Herrens sanna kyrka tillgång till och insikt om dessa eviga principer och sanningar, särskilt när vi lyssnar till Anden för att få vägledning för eget bruk, och hör profetens röst när han förkunnar Guds vilja för alla kyrkans medlemmar. Både ni och jag vet hur viktiga dessa eviga principer och sanningar är i våra liv. Jag är inte så säker på att de tidiga pionjärerna kunde ha mött sin farofyllda och ovissa framtid utan dem, och det kan inte vi heller. De utgör det enda sanna och eviga sättet att möta framtiden, särskilt i de alltmer farofyllda och osäkra tider som vi nu lever i.
Dessa norska skeppsbyggare tog med sig sina grundläggande färdigheter inom sitt yrke och de anpassade dem från skeppsbyggeri till tempelbyggande. Vad var orsaken till att de så dramatisk ändrade sina prioriteringar? Det finns bara ett svar som förklarar deras villighet att offra allt för att kunna bygga upp Guds rike. De hade undervisats om och accepterat de eviga principerna och sanningarna i Jesu Kristi evangelium. De insåg att deras uppdrag inte bara var att hjälpa till att uppföra byggnader, utan också att bidra till andras uppbyggelse genom att de delade med sig av sin kunskap om evangeliet. Som vi läser i kapitel 50 i Läran och förbunden: ”Därför förstår den som predikar och den som tar emot varandra, och båda blir uppbyggda och gläds med varandra” (v 22).
När vi fick den speciella välsignelsen att få kännedom om Jesu Kristi evangelium och tog på oss Kristi namn genom att gå ned i dopets vatten, tog vi också på oss skyldigheten att dela med oss av evangeliet till andra. Nyligen har kyrkan, för att än bättre uppfylla vårt ansvar att förkunna evangeliet, vänt upp och ner på missionärsprogrammet. För några år sedan avskaffade vi stavsmissionerna och inriktade i stället våra ansträngningar på församlingsmissionens organisation. Nu när varje församlingsråd i kyrkan följer en egen framtagen missionsplan går arbetet framåt i allt högre grad. Mycket av framgången åstadkoms när heltidsmissionärerna har ett nära samarbete med församlingsråden, församlingens missionsledare och kyrkans medlemmar.
Vi har upptäckt att missionärsarbete som förankras i församlingen ökar engagemanget hos medlemmarna i att finna och undervisa undersökare. Det händer ofta att undersökare inbjuds att ta emot missionärslektionerna i medlemmars hem. Församlingens medlemmar blir entusiastiska över att dela med sig av sin dyrbara kunskap om Jesu Kristi evangelium när de personligen får uppleva missionärsarbetets underbara välsignelser, och de får mer regelbundna påminnelser från sina församlingsledare. Medlemmar blir mer involverade när de begrundar och ber om tillfällen att få dela evangeliet med vänner, grannar och släktingar som har en annan tro.
President Gordon B Hinckley lärde: ”Alltför många av oss ser missionärsarbetet som enbart skriftning. Alla som väl känner till detta verk vet att det finns ett bättre sätt. Det sättet är genom kyrkans medlemmar. Närhelst en medlem introducerar en ny undersökare, har vi ett omedelbart stödprogram. Medlemmen bär vittnesbörd om sanningen i detta verk. Han är angelägen om sin undersökarväns lycka. Han blir entusiastisk när den vännen går framåt i kunskapen om evangeliet.”4
Heltidsmissionärerna ska också i fortsättningen göra det mesta av själva undervisningen av undersökare, men medlemmar kommer att få rikligt med tillfällen att besvara frågor och bära sitt vittnesbörd. Vi hörsammar profetens ord mer noggrant när vi förbereder oss för att undervisa om evangeliets grundläggande principer. Förberedelser tar bort rädslan. Den förenklar och stärker också det som medlemmarna gör för att stödja heltidsmissionärerna. Det finns tre grundläggande lektioner i heltidsmissionärernas undervisning: återställelsen, frälsningsplanen och Jesu Kristi evangelium. Hur beredd är du att vittna om sanningen i dessa mycket grundläggande lärdomar? Använd den inspirerade missionärshandboken Predika mitt evangelium till att studera och förbereda dig för att stödja heltidsmissionärerna när de ger dessa tre grundläggande lektioner om evangeliet.
Må vi alla lära oss de två viktiga läxor som skeppsbyggarna från Norge lärde oss när de byggde taket till templet i Manti. Den första är att använda tidigare principer och sanningar till att hjälpa oss möta framtiden. För det andra lär vi av deras önskan att dela med sig av det som de visste till andra för att hjälpa till att bygga upp Guds rike. Den andra läxan kommer, om vi lär den väl, att hjälpa många andra av våra bröder och systrar, våra medsöner och meddöttrar till Gud, att möta en osäker framtid med samma eviga tillförsikt som vi har.
Jesu Kristi evangelium är sant. Det har återställts för att välsigna vårt liv i dessa sista dagar. Det innehåller alla de sanningar, principer och förordningar som ingår i vår himmelske Faders stora lycksalighetsplan, som är en plan för oss att återvända och bo med honom i himlens eviga boningar. Att Jesu Kristi evangelium är hans gudomliga sätt för oss att möta vår härliga framtid är mitt vittnesbörd till er, i Jesu Kristi namn, amen.