Hur har jag hjälpt någon idag?
Andras behov finns överallt omkring oss och vi kan alla göra något för att hjälpa någon.
Mina älskade bröder och systrar, jag hälsar er denna morgon med kärlek i hjärtat till Jesu Kristi evangelium och till var och en av er. Jag är tacksam för förmånen att stå framför er, och det är min bön att jag på ett bra sätt ska kunna delge er det jag känner mig manad att säga.
För några år sedan läste jag en artikel av Dr Jack McConnell. Han växte upp bland bergen i sydvästra Virginia i Förenta staterna och var ett av sju barn till en metodistpredikant och en hemmafru. Deras hem var mycket enkelt. Han berättade om sin barndom, om hur de satt kring matbordet där hans far dagligen frågade vart och ett av barnen: ”Hur hjälpte du någon idag?”1 Barnen var fast beslutna att göra en god gärning varje dag så att de kunde berätta för sin far att de hjälpt någon. Dr McConnell kallar denna vana för hans fars viktigaste arv, för den förväntan och de orden inspirerade honom och hans syskon att hjälpa andra under resten av livet. När de växte upp omvandlades deras intresse för tjänande till ett inre begär att hjälpa andra.
Förutom Dr McConnells framstående medicinska karriär, där han ledde utvecklandet av Tine Test för diagnos av tuberkulos, deltog i det tidiga utvecklandet av poliovaccinet, ledde upptäckten av Tylenol (motsvarar Alvedon) och var en nyckelfigur i utvecklandet av magnetresonanstomografi, eller MRT, så skapade han en organisation med namnet Medicinska volontärer som ger pensionerad medicinsk personal möjlighet att på frivillig basis arbeta på gratiskliniker där oförsäkrade arbetare kan få behandling. Dr McConnell sade att hans fritid sedan han pensionerade sig har ”gått upp i rök, men att hans 60-timmarsveckor med obetalt arbete ökar hans energinivå och att han känner en tillfredsställelse i livet som inte fanns där tidigare”. Han sade följande: ”Som en av livets paradoxer har jag fått ut mer av Medicinska volontärer än vad mina patienter får.”2 Det finns idag över 70 sådana kliniker i Förenta staterna.
Naturligtvis kan vi inte alla vara som Dr McConnell och upprätta medicinska kliniker för att hjälpa de fattiga, men andras behov finns överallt omkring oss och vi kan alla göra något för att hjälpa någon.
Aposteln Paulus uppmanade: ”Tjäna varandra i kärlek.”3 Minns med mig kung Benjamins välbekanta ord i Mormons bok: ”När ni är i era medmänniskors tjänst, är ni endast i er Guds tjänst.”4
Frälsaren sade till sina lärjungar: ”Den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det.”5
Jag tror att det Frälsaren säger är att om vi inte mister vårt liv i våra medmänniskors tjänst så har vårt liv inte mycket mening. De som bara bryr sig om sig själva förtorkar till slut och mister bildligt sett sitt liv, medan de som mister sig själva genom att tjäna andra växer och blomstrar — och vinner sitt liv därigenom.
Under generalkonferensen i oktober 1963 — konferensen när jag inröstades som medlem i de tolv apostlarnas kvorum — sade president David O McKay: ”Människans största lycka kommer av att förlora sig själv till andras bästa.”6
Vi lever ofta sida vid sida utan att kommunicera från hjärta till hjärta. Det finns människor som inom vår inflytelsesfär ropar med utsträckta händer: ”Finns då ingen balsam i Gilead?”7
Jag är säker på att varje medlem i kyrkan har för avsikt att tjäna och hjälpa de behövande. I dopet ingick vi förbund att ”bära varandras bördor så att de kan bli lätta”.8 Hur många gånger har ert hjärta vidrörts genom att ni sett en annans behov? Hur ofta har ni menat att hjälpa dem? Men hur ofta har dagens rutin kommit emellan och ni har lagt det åt sidan och tänkt att ”någon annan kommer säkert att fylla det där behovet”.
Vi blir så fast i livets dagliga bekymmer. Men om vi tar ett steg tillbaka och verkligen ser över vad vi gör, kanske vi upptäcker att vi har fyllt vårt liv med sådant som är mindre viktigt. Med andra ord, alltför ofta tillbringar vi den större delen av vår tid med att ta hand om sådant som egentligen inte har någon betydelse i det stora hela och försummar det som är av mycket större värde.
För många år sedan hörde jag en dikt som fastnade hos mig och som jag har försökt låtit styra mitt liv. Den är en av mina favoriter:
Jag har gråtit i natten
över min blindhet
när jag andras nöd ej förstod.
Men jag har aldrig känt
ett styng av ånger
över att jag har varit för god.9
Mina bröder och systrar, det finns människor omkring oss som behöver vår uppmärksamhet, vår uppmuntran, vårt stöd, vår tröst och vår vänlighet — de kan vara familjemedlemmar, vänner, bekanta eller främlingar. Vi är Herrens händer här på jorden, med uppdraget att tjäna och lyfta hans barn. Han är beroende av var och en av oss.
Ni kanske suckar: Jag klarar knappt av allt jag måste göra varje dag. Hur kan jag hjälpa andra? Har jag något att ge?
För lite över ett år sedan intervjuades jag av Church News inför min födelsedag. Mot slutet av intervjun frågade reportern mig vilken present som skulle vara den perfekta presenten från medlemmar världen över. Jag svarade: ”Hitta någon som har det svårt, eller är sjuk, eller ensam, och gör något för honom eller henne.”10
Jag överväldigades på min födelsedag i år när jag fick hundratals kort och brev från medlemmar i kyrkan runt om i världen där de berättade hur de uppfyllt min önskan. Tjänandet varierade från att plocka ihop hjälppaket till trädgårdsarbete.
Dussintals och åter dussintals Primärföreningar uppmanade barnen till tjänande och de noterade vad de gjort och skickade det till mig. Jag måste säga att noteringssätten var kreativa. Många kom i form av sidor som bundits samman till böcker av olika slag. Andra innehöll kort eller bilder som ritats eller färglagts av barnen. En mycket kreativ Primärförening skickade en stor burk med hundratals ”varma kramar”, som var och en representerade ett tjänande som utförts under året som gått av barnen i Primär. Jag kan bara föreställa mig glädjen hos barnen när de berättade om sitt tjänande och fick lägga en ”varm kram” i burken.
Låt mig läsa några få av otaliga brev som kom med de många gåvor jag fick. Ett litet barn skrev: ”Min farfar fick en stroke och jag höll honom i handen.” Från en åttaårig flicka: ”Min syster och jag hjälpte vår mamma och familj genom att sortera och städa upp i leksaksskåpet. Det tog några timmar och vi hade roligt. Men det bästa var att vi överraskade mamma och gjorde henne glad eftersom hon inte ens bett oss göra det.” En elvaårig flicka skrev: ”Det fanns en familj i min församling som inte hade mycket pengar över. De har tre små flickor. Mamman och pappan behövde gå ut så jag erbjöd mig att vara barnvakt. Pappan tänkte ge mig en femdollarsedel. Jag sade: ‘Jag kan inte ta emot den.’ Mitt tjänande var ju att jag skulle göra det gratis.” Ett primärbarn i Mongoliet skrev att han burit in vatten från brunnen så att hans mamma inte skulle behöva göra det. En fyraårig pojke skrev, säkert med hjälp av en primärlärare: ”Min pappa är på träning i det militära under några veckor. Mitt jobb är att ge mamma kramar och pussar.” Från en nioårig flicka: ”Jag plockade jordgubbar åt min mormors mor. Det kändes bra!” En annan: ”Jag lekte med ett barn som kände sig ensamt.”
Från en elvaårig pojke: ”Jag gick till en tants hus och ställde frågor till henne och sjöng en sång för henne. Det kändes bra att besöka henne. Hon blev glad, för hon får aldrig besök.” När jag läste det mindes jag något som äldste Richard L Evans i de tolv apostlarnas kvorum skrev för länge sedan. Han sade: ”Det är svårt för de unga att förstå den ensamhet som kommer när livet går från en tid av förberedelse och prestation till en tid av att lägga undan saker … Att så länge vara hemmets centrum, så eftersökt, och sedan, nästan plötsligt, hamna på åskådarplats och se tåget gå vidare — det är att leva i ensamhet … Vi måste leva länge innan vi lär oss hur tomt ett rum fyllt endast med möbler kan vara. Det krävs någon … utöver bara hyrd hjälp, utöver vård på hemmet eller yrkesmässigt ansvar, att tina upp minnen från det förflutna och hålla dem varma i nutiden … Vi kan inte ge dem deras ungdom tillbaka. Men vi kan hjälpa dem leva i solnedgångens varma sken, som förskönas av vår omsorg … och uppriktiga kärlek.”11
Mina födelsedagskort och -brev kom också från tonåringar i Unga män och Unga kvinnor som gjorde filtar till sjukhus, serverade i soppkök, lät döpa sig för de döda och utförde otaligt annat tjänande.
Hjälpföreningar, där hjälp alltid finns, gav tjänande utöver det de normalt skulle ha gjort. Prästadömsgrupper gjorde detsamma.
Mina bröder och systrar, mitt hjärta har sällan blivit så rört och fyllt av tacksamhet som när syster Monson och jag i timmar läste om dessa gåvor. Mitt hjärta är fullt när jag nu talar om dessa handlingar och tänker på de liv de välsignat, både givares och mottagares.
Det får mig att tänka på orden i Matteusevangeliets 25:e kapitel:
”Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse.
Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig.
Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig.
Då skall de rättfärdiga svara honom: Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka?
Och när såg vi dig vara främling och tog emot dig eller naken och klädde dig?
Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig?
Då skall konungen svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.”12
Mina bröder och systrar, må vi ställa oss själva samma fråga som Dr Jack McConnell och hans syskon fick varje kväll under middagen: ”Hur har jag hjälpt någon idag?” Må orden i en bekant psalm genomsyra vår själ och planteras i vårt hjärta:
Har jag gjort något gott på vår jord i dag?
Har jag tröstat den som fällt en tår?
Har jag glatt någon vän, visat kärlek till den
har jag gjort allt vad jag förmår?
Har jag lättat någons börda i dag?
Har jag fyllt den sjukes behov?
Har jag gett av min styrka till den som är svag?
När de bad om hjälp, var jag där?13
Det tjänande vi alla har kallats till är att vara i Herren Jesu Kristi tjänst.
När han ber oss tjäna i hans verk ber han oss att komma honom närmare. Han säger till dig och till mig:
”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila.
Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar.
Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.”14
Om vi verkligen lyssnar kan vi höra den rösten från fjärran säga till oss som den sade till en annan: ”Bra, du gode och trogne tjänare.”15 Att vi alla må förtjäna denna Herrens välsignelse är min bön, som jag ber i hans namn, ja, Jesu Kristi, vår Frälsares namn, amen.