Lektion 150
Handkärrepionjärer, 1856–1860
Inledning
De heliga som anlände till Saltsjödalen 1847 började utveckla lantbrukstillgångar och andra resurser för framtida immigration. I september 1851 upprepade Brigham Young och hans rådgivare i första presidentskapet uppmaningen till alla heliga i Iowa och runtom i världen att samlas i Saltsjödalen. Många sista dagars heliga gjorde stora uppoffringar för att följa president Youngs uppmaning. Medlemmar i de tolvs råd skickades ut för att ha uppsyn över förflyttningen och 1852 färdades fler heliga på leden till Saltsjödalen än under något annat år. Dessutom färdades många heliga till Saltsjödalen med handkärrekompanier mellan 1856 och 1860.
Lektionsförslag
De heliga lyder rådet att samlas i Saltsjödalen
Be eleverna föreställa sig att de blivit ombedda att färdas drygt 200 mil till fots, dragandes en handkärra, och att de bara får lov att ta med sig drygt 7,5 kg med personliga tillhörigheter. Fråga vem i klassen som skulle vilja resa frivilligt.
Visa eleverna en bild av en handkärra eller rita följande illustration på tavlan. Förklara att president Brigham Young år 1856 föreslog att emigranterna skulle färdas med hjälp av handkärror i stället för vagnar på grund av ekonomiska svårigheter. Handkärror var mycket billigare och gjorde så att fler heliga kunde emigrera. Mellan 1856 och 1860 valde nästan 3 000 heliga att färdas västerut över Förenta staternas slätter till Utah, dragandes på sina tillhörigheter i handkärror. De flesta av handkärrekompanierna lastade förnödenheter, personliga tillhörigheter och lite mat på handkärrorna och gick från Iowa City i Iowa till Salt Lake City i Utah. De tre sista kompanierna påbörjade sin resa i Florence i Nebraska.
Visa en låda eller hink med föremål som tillsammans väger omkring 7,5 kg. Låt några elever lyfta föremålen. Förklara att en vuxen som färdades med handkärrekompanierna fick ta med sig 7,5 kg tillhörigheter. Varje barn fick ha med sig 4,5 kg. Personliga tillhörigheter bestod av kläder och andra saker. De här tillhörigheterna vägdes för varje person och allt som överskred viktbegränsningen fick överges.
-
Om ni hade varit en av de här handkärrepionjärerna, vilka materiella ägodelar hade ni valt att ta med er? Varför?
-
Varför tror ni de heliga var villiga att offra så mycket för att komma till Utah?
Även om resan var svår var det åtta av tio kompanier mellan 1856 och 1860 som framgångsrikt klarade av färden. Men 1856 startade de fjärde och femte handkärrekompanierna sent på säsongen och upplevde svåra prövningar. Det var Willies handkärrekompani som leddes av James G. Willie, och Martins handkärrekompani som leddes av Edward Martin. Efter att ha färdats nästan 160 mil västerut från Iowa hade kompanierna farligt lite mat och förnödenheter kvar. I oktober hamnade båda kompanier i hårda vinterstormar uppe på Wyomings högslätter, vilka hejdade deras framfärd. Dessa heliga led fruktansvärt i den extrema kylan och snön. (Visa förslagsvis bilder av handkärrepionjärer, såsom Handkärrepionjärer närmar sig Saltsjödalen, [Evangeliebilder (2008), nr 102; se även LDS.org].)
Ge om möjligt eleverna en kopia av följande redogörelse av Aaron and Elizabeth Jackson. Förklara att familjen Jackson färdades med Martins kompani, som vanligtvis befann sig omkring 160 kilometer bakom Willies kompani. Be en elev läsa upp redogörelsen. Be klassen följa med i texten och leta efter bevis på Aaron och Elizabeths tro.
Den 19 oktober 1856 var medlemmarna i Martins handkärrekompani tvungna att korsa en bred flod mitt i en vinterstorm. Många i kompaniet var svaga och sjuka, bland andra Aaron Jackson, och att korsa floden tärde fruktansvärt hårt på dem. Elizabeth Jackson beskrev vad som hände med hennes man några dagar senare:
”Jag gick och lade mig klockan nio. … Jag sov tills det verkade vara omkring midnatt. Jag var oerhört frusen. Vädret var bitande kallt. Jag lyssnade för att höra om min make andades, han låg så stilla. Jag kunde inte höra honom. Jag blev förskräckt. Jag lade min hand på hans kropp, och till min fasa fann jag att mina värsta farhågor besannats. Min make var död. … Jag ropade till de andra i tältet på hjälp. De kunde inte hjälpa mig. … I gryningen gjorde några av de manliga medlemmarna i kompaniet i ordning kroppen för begravning. … De virade in honom i en filt och lade honom i en hög med tretton andra döda, och sedan täckte de över honom med snö. …
Jag ska inte försöka beskriva mina känslor då jag fann att jag sålunda blivit änka med tre barn under sådana extrema förhållanden. Jag kan inte göra det. Men jag tror på att ängeln som för uppteckningar har upptecknat det i arkiven ovan och att mina lidanden för evangeliets sak kommer att helgas till mitt eget bästa” (Leaves from the Life of Elizabeth Horrocks Jackson Kingsford [1908], s. 6–7; se även history.lds.org).
-
Vad sa Elizabeth att hennes lidande för evangeliets skull skulle åstadkomma för henne? Vad tror ni meningen ”helgas till mitt eget bästa” betyder? (Att hennes lidande skulle helgas och heliggöras till nytta och glädje för henne.)
-
Vad kan hända med oss om vi behöver lida tålmodigt för evangeliets skull? (Skriv följande princip på tavlan: Om vi lider tålmodigt för evangeliets skull, kan det helga oss till vårt bästa. [Se L&F 122:7; 2 Ne. 2:2.])
-
Även om ni kanske inte lider som Elizabeth Jackson gjorde, hur kan ni behöva lida för evangeliets skull? Hur kan ni välsignas genom sådana upplevelser?
Förklara att Martins kompani fortsatte kämpa sig fram omkring 16 kilometer under dagarna som följde på Aaron Jacksons död. Många människor dog under de här dagarna. En natt på den här delen av resan hade ingen tillräckligt med kraft för att slå upp tälten. Elizabeth Jackson satt på en sten med ett av sina barn i famnen och ett barn på var sida om henne. Hon satt kvar i den positionen tills det blev morgon. Elizabeth blev modfälld. Men på natten den 27 oktober upplevde hon något som gav henne hopp om räddning. Be en elev läsa upp följande redogörelse och be klassen lyssna efter vad Elizabeth fick veta i en dröm.
”Man kan snabbt räkna ut att jag hade blivit väldigt missmodig under sådana olyckliga omständigheter. Jag befann mig omkring 1 000 mil från mitt fosterland i ett vilt, stenigt bergsland, i ett utarmat tillstånd, med marken täckt av snö, vattnet täckt av is och jag hade tre faderlösa barn och nästan ingenting att skydda dem från de obarmhärtiga stormarna med. När jag gick och lade mig den kvällen, den 27 oktober, fick jag en häpnadsväckande uppenbarelse. I drömmen stod min make vid min sida och sa: ’Upp med hakan Elizabeth, räddningen är nära’” (Leaves from the Life of Elizabeth Horrocks Jackson Kingsford, s. 8, se även history.lds.org).
Berätta för eleverna att drömmen gick i uppfyllelse när räddningsmanskap från Salt Lake City nådde Martins kompani följande dag.
Förklara att den 4 oktober 1856, flera veckor innan vinterstormarna drabbade handkärrekompanierna, berättade resande för president Brigham Young att det fortfarande fanns pionjärkompanier på slätterna hundratals kilometer därifrån. Följande dag, på ett söndagsmöte, talade president Brigham Young om att rädda de här handkärrekompanierna. Be en elev läsa upp följande stycken ur hans tal. Be klassen lyssna efter en princip som president Young undervisade de heliga om. (Ge om möjligt eleverna ett exemplar av uttalandet så att de kan följa med i texten.)
”Många av våra bröder och systrar är ute på prärien med handkärror, och förmodligen är många nu över 110 mil härifrån. Och de måste föras hit, vi måste skicka en undsättningsstyrka till dem. …
Detta är min religion, detta är maningen från den Helige Anden som jag besitter, att rädda människorna. … Detta är frälsningen jag nu söker, att rädda våra bröder som sannolikt kommer att förgås eller lida extremt om vi inte skickar dem hjälp.
Jag ska vända mig till er biskopar i dag. Jag skall inte vänta tills i morgon, eller tills nästa dag, på att få 60 bra åsnespann och 12 till 15 vagnar … [och också] 12 ton mjöl och 40 bra kuskar utöver dem som kör spannen. …
Jag säger er alla att er tro, religion och religiösa bekännelse aldrig kommer att frälsa en enda av er in i Guds celestiala rike, om ni inte uppfyller sådana principer som jag nu undervisar om. Ge er av och hämta dessa människor från prärien” (”Remarks”, Deseret News, 15 okt. 1856, s. 252).
-
Vad undervisade president Brigham Young de heliga om? (Eleverna kan nämna flera olika principer, men se till att de förstår att vi som Jesu Kristi lärjungar behöver hjälpa behövande.)
Förklara att många män och kvinnor hörsammade uppmaningen och inom två dagar efter hans predikan reste män iväg för att hitta immigranterna, med vagnar lastade med förnödenheter.
-
Hur kan den här räddningsinsatsen ha varit en uppoffring för de heliga i Saltsjödalen?
-
Vilka uppoffringar kan vi göra för att hjälpa dem som har fysiska behov?
-
Vilka uppoffringar kan vi göra för att hjälpa dem som har andliga behov?
Be en elev läsa upp följande uttalande av president Gordon B. Hinckley. Be klassen lyssna efter ytterligare sätt som vi kan hjälpa behövande på.
”Jag är tacksam för att ingen av vårt folk i dag är strandsatt på Wyomings högland. Men jag vet att det överallt omkring oss finns många som behöver hjälp och som förtjänar att räddas. Vår uppgift i livet, som Herren Jesu Kristi efterföljare, måste vara att rädda. Vi har de hemlösa, de hungriga, de utfattiga. Deras tillstånd framgår tydligt. Vi har gjort mycket. Vi kan göra mer för att hjälpa dem som med nöd och näppe överlever.
Vi kan sträcka oss ut efter dem som vältrar sig i pornografins träsk, i grov omoral och droger. Många har hemfallit så till sitt missbruk att de förlorat kraften att styra sitt eget öde. De är ömkliga och nedbrutna. De kan bärgas och räddas. …
Det är inte människorna på Wyomings högslätter som vi behöver bekymra oss om i dag. Det är om många i vår omedelbara närhet, i våra familjer, i våra församlingar och stavar, i våra grannskap och samhällen” (”Vår uppgift att rädda människor”, Nordstjärnan, jan. 1992, s. 67–68).
-
Har ni sett någon hjälpa andra med andliga eller fysiska behov? Hur då?
Uppmuntra eleverna att begrunda och be om hur de kan hjälpa någon annan. Ge dem gärna en stund att skriva ner sina tankar i sina anteckningsböcker eller studiedagböcker.
För att hjälpa eleverna förstå att vi blir välsignade när vi går igenom prövningar i tro, ber du en elev läsa upp följande redogörelse:
1856 hade Francis och Betsy Webster tillräckligt med pengar för att kunna resa till Utah med vagn, men de donerade sina pengar till en fond som upprättats för att hjälpa de heliga emigrera till Utah (Ständiga emigrationsfonden). Deras donation gjorde det möjligt för ytterligare nio personer att färdas med handkärra. Francis och Betsy, som väntade barn, reste till Salt Lake City med Martins handkärrekompani och led liksom de andra i kompaniet.
Flera år senare när broder Webster satt på en söndagsskoleklass hörde han en del medlemmar kritisera kyrkans ledare för tragedin med handkärrorna. Han kunde inte hålla sig utan ställde sig upp och vittnade om välsignelserna av att vara med i Martins handkärrekompani. Be en elev läsa upp Francis Websters vittnesbörd och be eleverna lägga märke till hur de som led med handkärrekompanierna blev välsignade.
”Jag ber er upphöra med denna kritik för ni talar om något som ni inte vet någonting om. Kalla historiska fakta betyder ingenting här, ty de ger inte någon sann tolkning av det som det handlar om. Ett misstag att sända ut handkärrekompaniet så sent på året? Ja. Men jag var med i det kompaniet och min hustru var med i det. … Vi led mer än ni kan föreställa er, och många dog av kyla och svält, men har ni någonsin hört någon överlevande från det kompaniet yttra ett enda ord av kritik? …
Jag såg tillbaks många gånger för att se vem det var som sköt på kärran, men jag kunde inte se någon med mina ögon. Då visste jag att Guds änglar var där.
Sörjde jag över att jag valde att komma med handkärra? Nej. Varken då eller en enda minut av mitt liv sedan dess. Priset vi betalade för att lära känna Gud var en förmån att få betala, och jag är tacksam över att jag fick förmånen att komma till Sion med Martins handkärrekompani” (William R. Palmer, ”Pioneers of Southern Utah”, The Instructor, vol. 79, nr 5 [maj 1944], s. 217–218).
-
Vilken princip kan vi lära oss av Francis Websters vittnesbörd? (Eleverna bör lyfta fram följande princip: Om vi trofast uthärdar lidande kan vi få lära känna Gud.)
-
Vilka slags attityder eller beteenden har ni lagt märke till hos dem som trofast uthärdat lidanden? Hur har ni lärt känna Gud genom de prövningar ni har mött?
Låt några elever bära vittnesbörd om någon av principerna de har lärt sig om på lektionen i dag. Bär gärna själv vittnesbörd.
Kommentarer och bakgrundsinformation
Vad kan prövningar och lidande leda till?
Med tanke på de tidiga sista dagars heliga pionjärernas offer sa president James E. Faust i första presidentskapet:
”I livets svåraste stunder tycks vi ha lättare att lyssna till den gode Herdens milda, gudomliga viskningar.
I varje människas liv kommer dagar med smärta och förtvivlan, svårigheter och hårda slag. Det tycks finnas ett fullt mått av ångest, sorg och hjärtats vånda för alla, också de som allvarligt försöker göra rätt och vara trofasta. Aposteln Paulus talade om sin egen prövning: ’Och för att jag inte skall bli högmodig … har jag fått en törntagg i köttet, en Satans ängel, som slår mig i ansiktet’ [2 Kor. 12:7].
De törnen som sticker, som fastnar i köttet och orsakar smärta kan ofta förändra liv som tyckts berövade innebörd och hopp. Denna förändring sker genom en förädlande process som ofta tycks grym och hård. På detta sätt kan själen bli lik mjuk lera i Mästarens hand då han formar liv med tro, tjänande, skönhet och styrka. Guldsmedens luttrande eld kan få vissa att förlora tron på Gud, men de som har ett evigt perspektiv förstår att denna luttring är en del av vägen mot fullkomning. …
Prövningar och motgångar kan förbereda oss för att bli födda på nytt” (”Förädlade genom våra prövningar”, Liahona, feb. 2006, s. 4).
Att förbli trofast i kulturell vildmark
Äldste Neal A. Maxwell talade om de svårigheter som är en del av vår personliga vandring genom dagens värld:
”Om vi är trofasta kommer dagen då dessa värdiga pionjärer och förfäder – som vi med rätta lovordar för att ha övervunnit svårigheterna på vandringen genom vildmarken – ska lovorda dagens trofasta för att ha klarat sig genom förtvivlans öken och för att ha tagit sig igenom en kulturell vildmark och ändå bevarat tron” (If Thou Endure It Well [1996], s. 28).